I en intervju för Dagens Nyheter den 23 juni i år kunde man läsa följande uttalande av Jan Björklund: ”Vi kan inte ha det vanliga svenska jantelagstänkandet om att alla ska få vara med.”
Jag måste erkänna, att jag inte visste mycket om International Ballet Festival of Miami, då jag i våras kontaktades och tillfrågades om jag ville ta emot ett pris för min insats som danskritiker och för mina böcker om dans. I dag vet jag mycket mer.
Under fjorton dagar från slutet av augusti till mitten av september organiserar Pedro Pablo Peña för femtonde året en festival med en imponerande bredd i utbudet. Här är det dansfilm, konstutställningar med dansinspiration, workshops, master classes, en föreställning med unga stjärnor, gästspel utifrån – i år en modern dansgrupp från Turin – och som kulmination två stora dansgalor med glittrande dans i The Jackie Gleason Theatre vid Miami Beach.
Sommaren 2010 i London kännetecknades av dåligt väder och bra dans, Bolsjojbaletten i Royal Opera House och Michailovskijbaletten på Coliseum och Nederlands Dans Theater på Sadler’s Wells. De bägge ryska kompanierna hade egna versioner av Svansjön och Giselle på programmet liksom även ett mer ovanligt utbud.
Bolsjojbalettens uppsättning av Le Corsaire (Korsaren) i en ny produktion av Alexej Ratmanskij är ett fint exempel på Petipas oändliga koreografiska uppfinningsrikedom. Emellertid har baletten, skapad 1899, då det rådde brist på manliga dansare, allvarliga brister i strukturen. Dess berömda pas de deux kommer i första akten varefter korsaren, Ruslan Skvortsov, tas till fånga och sätts i fängelse för att återkomma först under de sista minuterna.
Läs mer här:
Powered by SiteVision