Dansportalen

Artiklar från 2008 – till idag

Artiklar från 2008 – till idag

Lena Andrén, danskrönika: Säsongen kulminerar

Våren 2008 kulminerade med Dansbiennalen i Umeå som inleddes med en maffig invigningsförställning som följdes av ett program med seminarier, workshops och masterclasses.

Och även om det kanske inte är politiskt korrekt hoppas jag att nästa Dansbiennal hålls i Stockholmsområdet så att alla dansare och dansintresserade som finns här kan få möjlighet att ta del av programmet. Och man kan ju tycka att det borde vara Stockholms tur nu eftersom Umeå haft biennalen två gånger och Göteborg och Malmö en gång var.

Ur "Si Je t'M" med Black Blanc Beur. Fotograf André Gollas

Ur "Si Je t'M" med Black Blanc Beur. Fotograf André Gollas

Si Je t’M: Modigt nyskapande streetdance
Höjdpunkten på streetdancefestivalen Urban Connection var ett gästspel av Frankrikes äldsta streetdancekompani, Black Blanc Beur (fransk förortsslang för Svart Vit Arab). Föreställningen Si Je t’M (14/6, Dansens Hus) av koreografen Christine Coudun – en av kompaniets grundare – går i direkt konfrontation med streetdancens enkönade machokultur genom att frossa i romantiska kärleksmöten.

Coudun håller sig till ett relativt begränsat och renodlat rörelsematerial och även om hon också använder häftiga rörelser är de underordnade den koreografiska helheten. Det finns en tydlig koreografisk idé och en struktur i koreografin som aldrig halkar in i stereotypa rörelsemönster. Si Je t’M behövs verkligen eftersom den för upp streetdance till en mognare nivå, bort från ”gangsterromantik” mot en mer normal ungdomsverklighet, där man får vara öppen för sina känslor.

Gabriela Gutarra, Fotograf: Mikael Wallerstedt

Gabriela Gutarra, Fotograf: Mikael Wallerstedt

AfroFlamenco: Flamenco med intensitet och integritet
Tillsammans med artister från Kuba, Spanien och Senegal har Gabriela Gutarra skapat AfroFlamenco (15/5, Hörsalen, Kulturhuset, Stockholm) en föreställning som på ett trovärdigt sätt förenar dansstilar från olika världsdelar. I första delen av föreställningen gestaltas olika gudomliga väsen i Santeria, den Cubanska religiösa traditionen som är en fusion av religiösa sedvänjor från det afrikanska Yorubafolket och religiösa sedvänjor som följt med de katolska immigranterna. I den andra delen möter flamencodansarna Gutarra och Jeraniz Pérez kubanen Julio Miñoso, som utövar en traditionell kubansk dansstil med rötter i Afrika.

Men även om mötet mellan den Kubanskafrikanska dansen och flamencon är intressant är det Gutarra och Pérez som är föreställningens verkliga behållning. Gutarra har mognat som dansare och har ett nytt djup som ytterligare förfinar hennes dans. I den unga Pérez har hon en partner som verkligen förmår matcha henne på ett sätt jag aldrig tidigare sett någon annan göra. Dels är de mycket intressanta dansare var och en för sig, men de tar dessutom fram nya kvaliteter hos varandra vilket får det att slå gnistor om deras duetter.

Ur Traces. Fotograf Valérie Remise

Ur Traces. Fotograf Valérie Remise

Traces: Obeskrivligt skickliga multiartister
Traces (2/5, Hangaren Subtopia) med den unga versionen av kanadensiska nycirkuskompaniet Les 7 doigts de la main är en helt oemotståndlig föreställning i ett svindlande tempo med vilostunder då den kvinliga medlemmen Héloïse Bourgeois genomför vad som skulle kunna beskrivas som poetiska reflektioner över vardagshändelser. Dessa avsnitt mjukar upp den annars mycket maskulint präglade föreställningen där nycirkusen infiltreras av samtida gatukultur med graffiti och skateboards.

Det starkaste intrycket är att de fem är så skickliga i så många olika discipliner, däribland dans och musik. Till exempel befinner sig deras kollektiva stångakrobatik (Chinese Poles), ljusår ifrån något jag dittills sett, både vad gäller koreografin, de riskfyllda momenten och den raffinerade timingen. Och det är inte det enda de gör som tar andan ur mig och får mig att fundera på hur detta kan vara möjligt. Självklart, eftersom de är så unga, finns det fortfarande utrymme för utveckling, men det är ingen tvekan om att dessa artister redan nu tillhör den absoluta världseliten.

Bits of Bob's Life

Bits of Bob's Life

Bits of Bob’s Life: Svårigheten att hitta hem
Bits of Bob’s life (6/5, NorrlandsOperan) av gruppen Adekwhat, Gemma Higginbotham och Philippe Blanchard, är den avslutande delen av ett tredelat undersökande projekt där de utforskar begreppet ”hem”. Hemma är intimt förknippat med barndomsminnen och kanske är det därför scenografi och kostym för tankarna till barnböcker och mekanolådor. I inledningen ägnar sig de fyra medverkande dansarna åt att utföra vardagshandlingar som att borsta tänderna på det som då ser ut som ett brädgolv. Denna del känns aningen för utdragen, men samtidigt är det ju upprepningen som gör att dessa handlingar definierar en plats som ett hem.

Brädgolvet bryts upp och blir till en byggsats – och nu inleds det som kommer att dominera resten av föreställningen – ett intensivt byggande. Gemma Higginbotham gör en sanslös travesti på den brittiska varianten av Ernst Kirchsteiger. Denna del av Bits of Bob’s Life synliggör de intensiva känslor och drifter som döljs i det maniska heminredandet.

Higginbotham har samma intensiva närvaro och energi som en rockartist och hon är föreställningens motor. När jag tänker att orsaken till hennes medverkan var ett sjukdomsfall känner jag mig fundersam till om föreställningen skulle ha fungerat lika bra med en annan artist. Jag saknar också Blanchard vars nervösa energi skulle ha gett Higginbotham den motpart som nu saknas.

Läggdags: Bedside cool
Dansaren, koreografen och pedagogen Kjell Nilsson, som var Dansbiennalens hedersgäst, visade sitt nya solo Läggdags (6/5, Studion, Folkets Hus, Umeå) under biennalinvigningen. Nilsson är Cunninghamteknikens främste representant i Sverige och han har levt med dansen hela sitt liv som dansare, koreograf och pedagog. Läggdags är ett lustfyllt verk reducerat på allt utom det nödvändigaste och utan ett spår av den naturalism som idag närmast totalt infiltrerat den samtida dansscenen.

Att uppleva den självklara närvaro och teknik som endast kan uppnås genom en lång konstnärlig verksamhet är ett privilegium. Jag är tacksam för att Nilsson, som idag passerat sextioårsstrecket, haft modet att tillåta sig själv att mogna som scenkonstnär.

Reaktor 1.

Reaktor 1.

Härmapa: Mjuk dans i laddad miljö
Anna Källblad förde in dansen i en historiskt och politiskt laddad miljö genom att skapa en föreställning för Sveriges första kärnreaktor, Reaktor 1 (3/4 MDT c/o Reaktor 1, KTH). Djupt under marken i centrala Stockholm finns detta (nästan) hemliga rum, men idag återstår endast ett djupt hål på den plats där reaktorn en gång stod. Denna kväll intogs rummet av kvinnor i pastellfärgade velourdräkter, kvinnor som interagerar, leker och bråkar med varandra eller ägnar sig åt (lågteknologiskt) hantverk. Det mesta är nästan demonstrativt sorglöst, som om Källblad velat skapa en kontrast mellan den maskulina råteknologiska miljön och de kvinnliga artisterna. Det känns litet klyschigt men på något sätt fungerar det, kanske för att miljön i sig själv är klichéartad.

I inledningen av föreställningen landar en stor lerklump med en smäll på betonggolvet - som en gigantisk komocka – det mest överraskande momentet i föreställningen, vars innehåll flyter rätt spårlöst förbi. Med undantag för några moment som stannar kvar, som Johanna af Klints solo vid kanten av det stora hålrummet där reaktorn en gång befann sig. Eller när sångerskan Anette Taranto låter rösten klinga ut som ett motvärn mot de enorma luftvolymernas nedpressande kraft.

CRACKS. Fotograf Gunnar Stening

CRACKS. Fotograf Gunnar Stening

CRACKS: Förförisk butoh
I en lustfylld föreställning – som för tankarna till fåglarnas och växternas värld – presenterar SU-EN CRACKS (4/4 Lilla Scen, Dansens Hus), ett verk där hon delar scenen med fyra unga dansare. Mest imponerande är den inledande scenen, läckert ljussatt av Svante W Monie, där de fyra sitter med ryggarna mot publiken iförda vita kreationer av Johanna Bodzek som får dem att påminna om vita fåglar. Mycket långsamt kommer de fyra till liv och rör sig sittande in mot scenens inre, bort från publiken. Denna scen hade jag gärna sett utvecklad ännu mer. Men även om föreställningen istället skiftar över i en mer extrovert stil blir den aldrig publikfriande utan formas till en ironisk kommentar över den kvinliga artistens tvång att charma publiken.  

SU-EN själv uppträder då och då, som gurun eller ”högsta hönset” dyker hon upp och skapar turbulens i de fyras liv tills hon i slutscenen går lös på de stora splittrade vattenmeloner som suggestivt placerats i fonden. Det mest intressanta med SU-EN är att hon förmår förnya sig själv som artist och den butoh hon är den främsta företrädaren för i Sverige.

Lundahl & Seitls
fysiska och virtuella performance (5/4 WELD) utfördes i totalt mörker. Vi var sju personer som fördes från ett rum, påminnande om ett litet väntrum ner i WELD:s studio som med hjälp av svarta draperier och totalt mörker omvandlats till terra inkognita. I det lilla väntrummet fick vi ta på oss hörlurar där våra ledsagare – en flickröst och en mansröst – ledde oss ut ur rummet – in i det okända. I mörkret skedde inga omvälvande händelser, tempot var behagligt långsamt och skeendet förflöt i en ombonat trygg atmosfär.

Även om denna performance inte var lika omfattande som förra gången Christer Lundahl och Martina Seitl gästade WELD var det en behaglig upplevelse som påminde mig om hur det var att flyta runt i en flyttank. Upplevelsen beror naturligtvis på vilken relation man har till mörker, men för den som inte är mörkrädd är det både spännande och avslappnande.

Cullbergbaletten: I livets skrymslen och vrår
I Cullbergbalettens vårprogram (11/4 Dansens Hus) fanns två världsdelar och två temperament representerade. Programmet bestod av Sonata av den belgiske koreografen Stijn Celis och Matter of a Maker av den kanadensiska koreografen Crystal Pite.

Stijn Celis har ett förflutet som dansare i Cullbergbaletten och han har skapat flera verk för kompaniet. Sonata är det mest intressanta verk jag har sett av honom hittills och det är en manifestation av att han uppnått en ny mognad som koreograf och scenograf vilket uttrycks i den frihet med vilken han väver samman koreografi och scenografi till en helhet. Dessutom har han valt att arbeta med fyra av Cullbergbalettens mest karismatiska dansare. Och två strålkastare. Trots sin stumhet och begränsade rörelseförmåga blir de stora laserstrålkastarna medaktörer, som barn eller husdjur, närvarande men utan inflytande.

Sonata har en förtätning som frammanar en upplevelse av att tränga in i en komplex relation mellan fyra människor. Verket kan beskrivas som ett fragmentariserat kammarspel som samtidigt som det har en traditionell form med duetter och kvartetter på ett oförutsägbart sätt slungar sig mellan realism och teatralitet. Det märks att Celis även är scenograf för det är genom de på en och samma gång halsbrytande och subtila skiftningarna i scenografi och kostym som verket får sin spänning.

Men det är de fyra skickliga dansarna som förverkligar de möjligheter Celis väver in i koreografi och scenografi. Inte minst blixtrar Thomas Zamolo när han utstyrd till en postmodern balettprins härjar runt scenen med värjan i högsta hugg. Hans motpol är Åsa Lundvik Gustafsson vars lågmälda närvaro bränner sig fast i inledningen när hon, med ryggen mot publiken, obönhörligt tar scenen i besittning. Tillsammans med Daniel Sjökvist och Patricia Vázquez gör de Sonata till ett verk som stannar kvar i minnet.

Crtstal Pites Matter of a Maker med Isaac Spencer och Mats Jansson. 
Fotograf Håkan Larsson

Crtstal Pites Matter of a Maker med Isaac Spencer och Mats Jansson. 
Fotograf Håkan Larsson

Matter of a Maker 3 – Koreografi: Crystal Pite
Dansare: Isaac Spencer, Mats Jansson
Foto: Håkan Larsson.
Crystal Pite är en av de ”hetaste” koreograferna just nu och när man ser Matter of a Maker är det lätt att förstå hennes popularitet. Här finns ett nytt anslag, en lekfullhet och en rörelsefantasi, som håller intresset vid liv trots att verket – på grund av sin längd – ibland går på tomgång. Det mest iögonenfallande med Matter of a Maker är den ovanligt omfattande scenografin – en scen uppbyggd i ett material som påminner om papp – även dansarnas kostymer går i samma beige ton som om de är pappersfigurer i en dockteater.

Dramats huvudperson är en stor pappersgubbe vars rörelser får en suggestiv papperströghet genom pålagt ljud och finurligt placerade mickar. Denna "pappersfrankenstein” som genom hela dramat förgäves försöker få kontakt med sin skapare (Isaac Spencer) levandegörs skickligt av Mats Jansson. En tragisk-komisk höjdpunkt uppnås när pappersmannen först skriver ”Feed me” på en skylt men, när det inte får önskvärd effekt, sorgset traskar iväg släpande en skylt med orden ”Need me”. Scenerna med pappersmannen och hans skapare är nyckelscener i dramat som innehåller en mängd material, kanske för mycket.

Samma överflöd finns i koreografin som har en lustfylld grundton och ger kompaniets skickliga dansare möjlighet att visa olika sidor av sig själva. Men det är i de stillsamma partierna som koreografin verkligen kommunicerar, som i avslutningen där en ”ödlekvinna” (Sharon Vazanna) långsamt och försiktigt rör sig över ett stadslandskap i papp. I denna scen uppstår en känsla av alienation som förändrar upplevelsen av det som nyss utspelat sig på scenen – och som får mig att börja fundera på vad jag egentligen sett.

Danza Flamenca: Flamenco på G
Danza Flamencas TRILOGIflamenco (15/4 Stadsteatern, Skärholmen) visade för första gången upp sin kompletta flamencotrilogi bestående av verken Suecia? Av Angel Rojas (jan 2007), Fascinadas av Kaari Martin (maj 2007) och urpremiären Alma av Beata Alving. De tre verken är mycket olika och Alma är nog det som känns mest intressant beträffande koreografi såväl som kostym. Men mest slående med denna föreställning är hur mycket Danza Flamenca har utvecklats, de har ett mycket tätare samspel och de är mer medvetna och friare i sitt uttryck.

Ulrika Wedin: Poesi i rörelse
Ulrika Wedin skapade en suggestiv performance bestående av en film och en live akt (17/4 Allmänna Galleriet). Wedin har valt en läcker lokal, en pietetsfullt ruffig industrilokal vid Fridhemsplan, Stockholm, och en perfekt samarbetspartner i systern Johanna Wedin, som även samarbetar med henne i duon The Hackers. Tillsammans skapar de ett ”sound” som för tankarna till amerikanska singer-songwriters. Detta var deras första samarbete och jag hoppas verkligen att det blir fler.

I samband med föreställningen visade Ulrika Wedin också sin nya video, gliz, ett koreograferat poetiskt visuellt flöde. Under Dansbiennalen hade jag också tillfälle att se Wedins första videoverk, gaxa, där hon ännu är kvar på en mer realistisk – om än bearbetat – nivå, men i det nya verket arbetar hon i en helt abstrakt form.

Pascal Jansson, Gina Tse, Oscar Salomonssoksn, Jenny Nilson, Jan-Erik Witröm och Irina Laurenova i Gustav III. Fotograf Alexander Kenney

Pascal Jansson, Gina Tse, Oscar Salomonssoksn, Jenny Nilson, Jan-Erik Witröm och Irina Laurenova i Gustav III. Fotograf Alexander Kenney

Gustaf III: Färdigrepeterad, till slut!
Äntligen fick jag se en färdigrepeterad version av Gustaf III (18/4, Kungliga Baletten) med Jan Erik Wikström i huvudrollen som Gustaf III och Jenny Nilson som hans drottning Sofia Magdalena. Wikström är i varje tum en kung och tillsammans förmår Wikström och Nilson att fånga olika dimensioner av detta olyckliga kungliga äktenskap. Anna Valev är också magnifik som den förgrämda änkedrottningen Ulrika Eleonora.

Trots goda insatser från dansarna går det ändå inte att dölja vilken dramaturgisk katastrof denna balett är. Det är tydligt att Patrice Bart lånat från alla möjliga klassiska och neoklassiska baletter istället för att skapa sin egen berättelse. Vart Näslunds synopsis tagit vägen kan man undra. Nu verkar det som om man har rensat i den röriga koreografin i gruppscenerna vilket gör det mer överskådligt. Vad gäller duetterna fungerar de också bättre, men med undantag av den mycket intressanta sängkammarscenen och den avslutande abstrakta duetten känns koreografin anonym.

Eytan Sivak. Foto Focus Dance

Eytan Sivak. Foto Focus Dance

Linné & Våroffer: Lågmäld skildring av ikoner
Focus Dance visade två verk, som båda behandlar ikoner; Linné – A Man for all Times och Våroffer (20/4, Balettakademiens scen) av Joseph Sturdy. I Våroffer väljer Sturdy en kollektiv form, kanske inte särskilt fantasifullt men det fungerar bra. Vid premiären i Uppsala i höstas kändes verket något anonymt men nu har koreografin satt sig i dansarnas kroppar. Inte minst gäller detta den unga Madeleine Lindh som verkligen imponerar som ”utvald” vid sidan av den alltid lika lysande Eytan Sivak.

Sivak har även huvudrollen i Linné – A Man for all Times som är upplagd som en kavalkad av bilder, solon som genom sin tematik associerar till olika aspekter av Linnés liv. Sivaks naivistisk humoristiska tolkning av Linnés person lyfte fram mindre kända sidor av ikonen.

Plutôt la vie: Lustfyllt och läckert om livet
Lena Josefsson/Rande Voo, Plutôt la vie (25/4, Dansens Hus) bjuder en egensinnigt infallsrik helaftonsföreställning fylld av läcker dans och oväntade inslag. Det jag gillar hos Lena Josefsson är att hon gör precis vad hon vill utan att snegla åt det ”passande”. I Plutôt la vie är det tydligt att hon vill underhålla sin publik och föreställningen är som en lång lat dag på stranden – lika kravlös som inbjudande. Men hon ger sig också rätten att se på dansen med något så ovanligt som en ”kvinnlig blick”. De skickliga och karismatiska manliga dansarna Zhao Liang, Tendai Makurumbandi, Vincenzo Schiavulli och Philippe Mesia presenteras i en närmast hämningslöst sensuell koreografi. För de fyra har kostymören Anna Nyberg skapat en intressant dekonstruktion av frack och brudklänning vars svarta tyg ömsom täcker, ömsom avslöjar naken hud samtidigt som det flödande tyget framhäver rörelsens dynamik.

Ur Plutôt la vie. Fotograf Martin Skoog

Ur Plutôt la vie. Fotograf Martin Skoog

Föreställningens suggestivt sensuella karaktär förstärks av Savannah Aggers musik och Torkel Blomkvists ljusdesign. Men som en kontrast mot allt det fluffigt lättsmälta ställer Josefsson fram den älvalika dansaren Paola Piccolo som i kontrast till sin eteriska kropp har en tyngd och en skärpa som ger föreställningen nödvändig stadga. Det är också hon i rollen som föreställningens diskreta centralgestalt som obönhörligt drar min uppmärksamhet till sig när hon är på scenen.

Det enda inslaget som till en början gör mig betänksam är tre kvinliga dansare som Josefsson gett en relativt anonym framtoning. Men gradvis får jag en upplevelse av att de representerar det ”kvinnliga kollektivet” – gediget men osynligt – i en värld där männen förväntas lysa och briljera. Och briljerar gör männen, även i rollen som kvinna. I avslutningen av verket fungerar Liang som ett slags sammanhållande länk när han i rollen som primadonna genomför en totalt knasig monolog på kinesiska.

Plutôt la vie är lång, för lång förvisso, men det gör ingenting eftersom jag mer än gärna dröjer mig kvar i Josefssons vildvuxna drömvärld.

3xBolero: 1 verk i 3 perspektiv
3xBolero med verk av Johan Inger, Kenneth Kvarnström och Alexander Ekman, är Johannes Öhmans första program som konstnärlig ledare för GöteborgsOperans balett (26/4, GöteborgsOperan). Programmets gemensamma faktor – Maurice Ravels Bolero – är om än i en något dekonstruerad form ”huvudperson” i Alexander Ekmans Episode 17, som också är hans sjuttonde verk. Det är ett typiskt Ekmanverk, intelligent, humoristiskt och kryddat med ironi. Man kan se Episode 17 som en vidareutveckling av Okänd Art? som skapades för Cullbergbaletten 2006.

Episode 17 med Jérôme Delbey, Satoko Takahashi och Paul Pui Wo Lee. Fotograf Ingmar Jernberg

Episode 17 med Jérôme Delbey, Satoko Takahashi och Paul Pui Wo Lee. Fotograf Ingmar Jernberg

I likhet med detta verk inleds det med en video som visar dansarna i mangainspirerad scenkostym kompletterad med vitsminkade ansikten och svarta peruker, allt designat av Ekman. De är på marsch genom Göteborgs centrum på väg mot operan vars scen de intar med ett slags glad kamplust. En scen som Ekman omformat till en egen fantasivärld i konstant omformning där de snabbt förbiflyktande scenerna utspelar sig. Tempot överensstämmer med verkets form som påminner om den tecknade serien med korta scener, med tydlig struktur och komiska höjdpunkter. Ljuddesignen består av en extremt dekonstruerad Bolero som kontrasteras av två levande violinister som medverkar på scenen. Och, som svar på frågan i programmet: Ja, jag vill verkligen se avsnitt 18 – 35!    

Det som slog mig första gången jag såg Johan Ingers Walking Mad var den aggressiva energin som genomsyrade verket och som till och med gjorde vissa scener riktigt obehagliga. Nu, några år senare, har aggressiviteten ersatts av en lågmäld humor som dansarna tar väl vara på. Inger är också den enda som använder hela Bolero med endast några få tillägg.

OreloB är Kenneth Kvarnströms comeback som koreograf och – vilket var vad man kunde förvänta sig – Kvarnström tar inga risker. Det är ett väl genomfört verk inneslutet i en elegant scenografi av Jens Sethzman och till en suggestiv ljuddesign baserad på en dekonstruktion av Bolero, av Jukka Rintamäki. Men detta kan inte dölja det faktum att OreloB saknar det risktagande och den angelägenhet som präglade Kvarnströms tidigare verk Feel my Breath (2002) och Blind me (2003). Med undantag för det inledande solot som Mattias Suneson för upp till en närmast existentiell nivå genom sin skickliga tolkning av den minimalistiskt avskalade koreografin

Svansjön: En levande legend
Vad är det som gör att baletten Svansjön fortsätter att dra publik och fortsätter att locka till nybearbetningar och omtolkningar? Två diametralt olika tolkningar, av Nathalie Conus och Anna Koch, väcker på nytt frågan vad som gör denna baletternas balett så speciell.  

Trots att de aktuella versionerna, en klassisk nyuppsättning av Svansjön av Nathalie Conus med Kungliga Baletten (29/4, Kungliga Operan) och En annan svansjö (1/5 WELD), en samtida tolkning av Anna Koch för nio skådespelare, är mycket olika har de mer gemensamt än man skulle kunna tro. I båda tolkningarna finns ett uppror mot en given (patriarkal) ordning och jag tror att detta hänger samman med att det i båda fallen är kvinnor som skapat verken.

I Kochs svansjötolkning ligger fokus på svankollektivet, en könsblandad skara av själständiga individer. Genom de kortfattade meningar de bollar mellan varandra medan de sitter bland publiken anar jag att något hänt, ett slags frigörelse som kanske inte varit helt fridsam. Det talas om att ”Paris visade vägen” och att ”svanmärka dem” – men inte hur. Därigenom uppstår ett spel mellan riktiga svanar, stora ilskna och farliga, balettens anonymiserade svankvinnor och maj -68. Det finns en frustrering hos Kochs svanar men också en ömhet som kommer fram i den dekonstruerade version av originalkoreografin som Koch skapat för sina svanar och vars rörelser associerar till ormiga rörelser av långa halsar och stötar av vassa näbbar.

Svanens rörelser präglar också Conus nyuppväckta version, som tar vara på koreografen Lev Ivanovs innovationer i andra och fjärde akten där han låter tidens stela balettstil mjukas upp av rörelser inspirerade av naturen. Och Conus gör också uppror. Genom att låta Prinsens vägran att underkasta sig samhällets lydnadskrav resultera i de fångna kvinnornas befrielse visar hon att uppror lönar sig. Och att det är möjligt att besegra patriarkatet, vars företrädare trollkaren Rothbart kan ses som en symbol för den destruktiva manliga sexualiteten med ett extremt behov av att kontrollera kvinnans kropp. Vilket i sin tur för tankarna till det oerhörda övergrepp som avslöjats i det konservativt patriarkala Wien.

Marie Lindqvist och Jan-Erik Wikström i Svansjön. Fotograf Alexander Kenney

Marie Lindqvist och Jan-Erik Wikström i Svansjön. Fotograf Alexander Kenney

Men orsaken till att Conus Svansjön förmår förmedla ett starkt budskap är att Marie Lindqvist (Svandrottningen), Jan-Erik Wikström (Prinsen) och Pascal Jansson (Rothbart) tar verket på allvar och har den skicklighet och det konstnärskap som krävs för att förverkliga koreografins möjligheter. Hos Koch har dessa gestalter försvunnit – och som ovan nämnts kan man undra hur – i stället associerar sig svanarna med publiken och varandra. Därför känns det rätt logiskt att den tredje akten ”glömdes bort”, delvis är det en konsekvens av upproret mot överheten – koreografen – och dessutom har svankollektivet ingen del i den tredje akten och den kan därför inte vara av intresse för dem.

Och svanarna har rätt, det är det Lev Ivanovs vita akter som gjort Svansjön till en levande legend.

Lena Andrén
19 maj 2008

Skånes Dansteater
  • 2019-12-22
    Elin_David_NötknäpparenSVB
    Charmerande nötknäppare från Svenska balettskolan i SVT
    GÖTEBORG: På julaftonskvällen kl 19.45 serverar SVT 2 en fin julklapp för oss som gillar dans. Då visas en charmerande, smakfull, välgjord version av baletten Nötknäpparen , producerad av Svenska Balet...
  • 2019-12-13
    malinthoorsksbserenad1
    Malin Thoors: dansare, koreolog och balettmästare med bred internationell erfarenhet
    STOCKHOLM: Malin Thoors ska under skolåret 2019-20 instuderar baletten ”Serenade” på Kungliga Svenska Balettskolan inför vårens föreställningar 13-14 mars på Riddarfjärdsteatern.Ett verk skapat av den...
  • 2019-12-01
    Seb M Mareld
    Dansglädje, drömmar och disciplin
    GÖTEBORG: Svenska Balettskolan i Göteborg fyller i år 70 år. Dansportalen har träffat Svenska Balettskolans konstnärlige ledare Sebastian Michanek och pratat om skolan, hans egna dansdrömmar och hur S...
  • 2019-11-27
    FlemingFlindt1
    Flemming Flindt: Jag fick förmånen att leka, men gjorde det med allvar. Ny biografi
    KÖPENHAMN: Utbildad i Köpenhamn blev Flemming Flindt dansör i världsklass, med, från 24 års ålder, sex år som danseur étoile (ungefär premiärdansör) på Parisoperan. Därefter 12 år som mycket produktiv...
  • 2019-11-20
    FAS Cullberg1
    Cullberg muting their skin
    STOCKHOLM: Since May 1:st 2014 Gabriel Smeets is the artistic director at what was earlier known as the Cullbergballet, now Cullberg. He comes from Valkenburg, Netherlands where he was born in 1958.I ...
  • 2019-11-12
    Vem KSB
    Kungliga Svenska Balettskolan med ett massivt dansprogram
    STOCKHOLM: Dansportalen har fått en intervju med konstnärlig chef Cecilia Selander Moss vid Kungliga Svenska Balettskolan. Cecilia är själv utbildad vid skolan och har en bakgrund som dansare, balettm...
  • 2019-11-06
    Proxy 1
    "Norrdans ska ha en inriktning mot en ung publik"
    HÄRNÖSAND: Danschefen Martin Forsberg tog över Norrdans i augusti 2018. ”Jag har varit chef här i ett år och två månader nu,” berättar Martin. ”Jag är född uppväxt i Härnösand men lämnade staden som f...
  • 2019-10-30
    Grasse1
    Samira Bethkes succé vid årets tävling i Grasse
    GRASSE, Frankrike: Den stora stjärnan vid de internationella balettävlingarna i Grasse, var sjuttonåriga Samira Bethke från Sverige. Hon erövrade första pris i årets högsta kategori.Samira tränar nu v...
  • 2019-10-24
    Marlen
    Marlen Fuertes Castro: "Dansen har valt mig, det är inte något som jag har kunnat välja bort"
    VAISON LA ROMAINE, FRANKRIKE: Éric Vu-An har av Vaison Danse 2019 blivit ombedd att sätta upp Don Quijote i den lilla staden Vaison la Romaine i Vaucluse.Denna 23-åriga festival har alltid strävat eft...
  • 2019-10-18
    Aspects Willmanstrand
    Världsstjärnor på balettgala
    WILLMANSTRAND/LAPPEENRANTA: Balett och dans är populärt i Willmanstrand/Lappeenranta, kallad för lindarnas stad. Uppgången för denna konstform i orten startade i och med att operabalettens solistdansa...
  • 2019-10-08
    Näss 5, foto Charlotte Audureau
    Marie Larsson Sturdy: Det är viktigt att sprida danskonsten i hela Norrbotten
    PITEÅ: Dansportalen har besökt Dans i Nord, Sveriges nordligaste institution för professionell danskonst, lokaliserad i Piteå men med nästan en fjärdedel av Sveriges yta som arbetsområde.
  • 2019-10-02
    Nathalie Nordqvist och Jonatan Davidsson. 
    "People say that it is enriching to be a dancing parent"
    STOCKHOLM: "Jonatan and I had a discussion about whether we really wanted to post this picture or not as it is very revealing. Besides being naked, it shows us quite openly. However, we see it as a wa...
  • 2019-09-23
    Ernst Meisner
    Ernst Meisner: It is very much a classical based school
    AMSTERDAM: Ernst Meisner is Artistic Coordinator for Junior Company – Dutch National Ballet. Mr Meisner has been running the Junior Company since it was created 2013 and from 2018 he is also in charge...
  • 2019-09-15
    Oliver ensemble
    Oliver! Imponerande unga artister och självklara i sina roller
    GÖTEBORG: För mig är det en utmaning att göra en hel musikal med koreografi och regi, säger Fredrik Benke Rydman – en av vår tids mest efterfrågade koreografer.I föreställningen finns en ensemble på i...
  • 2019-09-09

    Haruka Sassa: En dröm att få dansa Giselle
    STOCKHOLM: När applåderna som vällt in tystnar tar balettchefen Nicolas Le Riche till orda. På scenen står alla dansare som medverkat i Giselle samt den stora legendaren Natalia Makarova. Noggrant tac...
  • 2019-09-02
    DQ Sammatti
    Don Quijote från en mysig ladugård
    HELSINGFORS: Det dansades också under sommaren: Helsingfors dansinstitut har i 20 års tid haft ett sommarläger i Sammatti, ett naturskönt område väster om Helsingfors. Lägret leds av professionella da...
  • 2019-08-26
    Nikisha Fogo
    Det är en dansares eget ansvar att utvecklas som artist
    STOCKHOLM/WIEN: Premiärdansösen vid Staatsballett i Wien, stockholmsfödda Nikisha Fogo, har varit tillbaka i sin hemstad för ett besök hos föräldrarna. Dansportalen fick en intervju med henne.
  • 2019-08-12

    Svenska Balettskolan med en storslagen dansfest
    GÖTEBORG: Mareld Deluxe en storslagen dansfest i år. Mareld är egentligen en årlig föreställning som Svenska Balettskolan i Göteborg anordnar med sina egna elever och inbjudna gäster. Den ligger i van...
  • 2019-08-05
    AMS National Ballet
    “It seems the board of the house likes what I do!”
    AMSTERDAM: Ted Brandsen is a well-known person at contests like Prix de Lausanne and other ballet events. Mr Brandsen has been assistant artistic director for the Dutch National Ballet and resident ch...
  • 2019-07-29
    Carsten Jung and Alina Cojocaru in John Neumeier's Liliomat the Nijinsky Gala XLV, 2019Photo Kiran West
    Song and Dance at Hamburg Ballet’s Nijinsky Gala
    HAMBURG: Despite the theme of ‘Song and Dance’, this year’s Nijinsky Gala XLV avoided the usual glitter and virtuoso thrills to include works of thoughtful depth and contrast, making it a most unusual...

Redaktion

dansportalen@gmail.com

Annonsera

dansportalen@gmail.com

Grundad 1995. Est. 1995

Powered by

SiteVision