Dansportalen

Maggie Foyer, London:


Elegant modernism och strålande klassicism

Marianela Nuñez och Sergei Polunin i Ballo della Regina. Fotograf Bill Cooper

Marianela Nuñez och Sergei Polunin i Ballo della Regina. Fotograf Bill Cooper

Det har varit en spännande månad för balett i London med Wayne McGregor på Covent Garden och konst av hög kvalitet med Hans van Manen-programmet på Sadler's Wells. Andra dansformer har heller inte förbisetts.

En omaka konstellation med flamenco och samtida dans var Maria Pagés och Sidi Larbi Cherkaoui förenade i Dunas. Med namnet taget från dynerna i Sahara och inhöljd i luftiga gulbruna slöjor, blev det en visuell fantasi. Pagés glödande energi svedde scenen medan Cherkaoui, modest lågmäld i sättet att inta scenen, fick generöst erkännande för sin inspiration. Det symbiotiska samarbetet innefattade även teknologi och bildkonst.

Dunas. Foto Pagés/Cherkaoui/Sadler's Wells

Dunas. Foto Pagés/Cherkaoui/Sadler's Wells

Cherkaouis teckningar i sand, utförda med snabbhet och skicklighet suddas ut med ett svep av hans hand – lika flyktiga som dansen själv. Hi tech hade tagits i bruk då teckningarna som visades på filmduken bakom Pagés, tycktes magiskt framkallade, skapade av hennes koreografi i en virvelstorm av intensiv kreativitet. Men Dunas handlade huvudsakligen om dans: passionerad flamenco, flytande contemporary och spännande ögonblick när de båda utförde magiska trick med ridåerna.
Larissa Lezhnina och Matthew Golding i Adagio Hammerklavier. Fotograf Stephanie Pistel, HNB

Larissa Lezhnina och Matthew Golding i Adagio Hammerklavier. Fotograf Stephanie Pistel, HNB

Hans van Manen – dansens mästare
Holländska Nationalbalettens program med verk av van Manen hade titeln Dansens Mästare. Mästerskapet fanns där i varje detalj: i den renlinjiga koreografin, elitdansarna och kvalitén i scenografin. van Manen, också en erkänd fotograf, han har öga för perfektion.

Ta bara videoprojektionen på en skärm som utgör bakgrund till hans tredubbla duett Adagio Hammerklavier, en gardin som fladdrar i vinden antyder subtilt de inre passioner som flödar mellan paren samtidigt med den stränga formalismen i den klassiska koreografin.  Passioner som bara flyktigt visar sin rätta natur i de flexade fötter som långsamt sträcks ända till tåspetsarna med smärtsam intensitet.

Grosse Fuge. Fotograf Stephanie Pistel, HNB
Grosse Fuge. Dansare: Ana Tsygankova, Viktoriya Ananyan, Marisa Lopez, Igone de Jongh, Matthew
Golding, Jozef Varga, Alexander Zhembrovskyy och Cédric Ygnace. Fotograf Stephanie Pistel, HNB

Kvällen igenom var varje enskilt verk särpräglat och varje verk ett mästerstycke. Grosse Fuge, också dansad till Beethovens musik, har bevisat sitt värde inom danshistorien genom att fortleva så länge. Klassisk struktur och modern innovation står i fin balans medan den dynamiska strömmen skiftar och virvlar.

Besättningen med åtta fantastiska premiärdansare gjorde den baletten till en skatt. Som komplement på programmet stod Solo, Concertante samt Trois Gnossienennes dansad av Larissa Lezhnina och Casey Herd med den ojämförliga Olga Khoziainova vid pianot. Förunderligt är att ingen av baletterna visade tecken på åldrande (fastän flera är tiotals år gamla) och heller inga tecken på återanvända idéer: vid 79 är van Manen fortfarande på topp inom sitt gebit.

Live Fire Exercise: Federico Bonelli och Lauren Cuthberetson. Fotograf Bill Cooper
T.v. Live Fire Exercise:
Federico Bonelli och Lauren Cuthberetson.
Fotograf Bill Cooper

Elegant modernism och strålande klassicism
Trippelprogrammet på Covent Garden var av spännande slag i ett hus som inte är känt för sitt nyskapande. McGregors Live Fire Exercise utspelas mot bakgrunden av en rekonstruktion i slow motion av en explosion i den afrikanska öknen, där USA:s armé testar vapen. Den är ett verk som bevisar McGregors fenomenala talanger som koreograf då han skapar dans med elegant modernism i en scenografi som är visuellt häpnadsväckande.

Duetterna med extrema sträckningar och förvridna kroppar har en oerhörd skönhet, men verket är oroväckande då det samtidigt leker med vapnens styrka och ignorerar det omoraliska i krigandet.

I programtexten sägs att 'fysisk aggression ligger inbäddat i den klassiska baletten'. Jag tillåter mig att ha en annan åsikt. Balett är slitsamt och hårt, men den bejakar livet och är en magnifikt uttrycksfull konstform. Den slags bekräftelse som pacifisten Michael Tippet, vars djupsinniga musik beledsagar verket, strävade att uppnå under hela sitt liv

Federico Bonelli i Danse à grand vitesse. Fotograf Johan Persson

Federico Bonelli i Danse à grand vitesse. Fotograf Johan Persson

Balanchines Ballo Della Regina är ett välkommet tillskott till Royal Ballets repertoar och med Marianela Nuñez och Sergei Polunin i huvudrollerna blir man helt enkel andlös. Hon finner glädje i den snabbaste, mest intrikata koreografi och Polunin har sällan tagit sig bättre ut än när han slukade scenen med sina kraftfulla språng och hopp.

Christopher Wheeldons DGV: Danse  à grand vitesse avslutade programmet. Den passar ensemblen väl och de fyra duetterna uppvisar solisternas talanger på ett beundransvärt sätt.

I en utmärkt besättning intog Zenaida Yankowsky ledarpositionen med det absolut perfekta utseendet och absolut strålande utförande.

Maggie Foyer
13 juni 2011
Jag ville bara dansa
NorrDans
Dans i Nord
GöteborgsOperan

Läs mer här:

Powered by SiteVisionlänk till annan webbplats