Dansportalen

Lena André

n, danskrönika:


Från virtuell skog till fredagsmys för intellektuella

Cristina Caprioli/CCAP: Innesluten i en virtuell skog
Cristina Capriolis dansinstallation cut-outs & trees (19/4, Lilla Scenen, Dansens Hus) premiärvisades på Venedigbiennalen i juni 2010. Under april visas den i en omarbetad version på Dansens Hus Lilla Scen.

Tunna remsor, virtuella träd, överfars av skuggor i mönster som ömsom påminner om digitala streckkoder ömsom om psykedeliska mönster, allt i svart och vitt. In i den virtuella skogen tränger sig fyra kvinnliga dansare vars koreografiska uttryck skiljer sig från det jag vant mig vid att se i en Caprioliföreställning.  

ccap: cut-outs and trees. Fotograf Håkan Larsson

ccap: cut-outs and trees. Fotograf Håkan Larsson

Vanligtvis präglas Capriolis verk av en genomarbetad självklarhet som får verket att kännas lika transparent som en slipad kristall. I det här verket tillåter hon sig att låta dansarna befinna sig i ett slags ingenmansland. Gång på gång liksom lyssnar de efter någon impuls som skall föra dem vidare. Det är befriande och ger en ny nerv åt koreografin. Så samarbetar Caprioli denna gång med fyra mycket intressanta dansare, Anja Arnquist, Emelie Johansson, Johanna Klint, Madeleine Lindh. Samtliga visar sig ha en förmåga att, var och en på sitt mycket personliga sätt, förmedla ett slags existentiell instabilitet. Den instabilitet och oförutsägbarhet som skogen har kommit att symbolisera.

Här framställs skogen i form av långa vita remsor som ömsom fyller scenen och ömsom likt draperier dras undan och liksom avtäcker dansarna. Den spektakulära digitala scenografin har skapats i samarbete med arkitekten Panagiotis Michalatos medan den lika suggestiva elektroniska musiken är komponerad av Carsten Nikolai (alva noto).

ccap: cut-outs and trees

ccap: cut-outs and trees

Kenneth Kvarnström & CO/Helsinki Dance Company: Ironisk danspoesi
Lagom till Dansens Dag återvände Kenneth Kvarnström till Dansens Hus för ett kort gästspel med verket Youmakeme (28/4, Dansens Hus). Verket hade premiär i mars i år på Helsingfors Stadsteater som också är hemmascen för Helsinki Dance Company.

I dessa bröllopstider ligger det nära till hands att beskriva Youmakeme med ramsan ’något gammalt, något nytt, något lånat, något blått’. Det nya är Kvarnströms självdistansering. Han bryter upp sin strängt estetiska form och släpper in publiken i verket genom att låta dansarna prata och skämta med åskådarna, och sig själva.

Det gamla är den lätt igenkännbara Kvarnströmska vokabulären med sin flödande intrikata form och sina andlöst koncentrerade moment där koreografin får dansarnas kroppar att bli lika plastiskt viktlösa som flödande vatten.

Det lånade är musikkollaget som utgörs av suggestiv ’Kvarnströmmusik’ (recyklad från tidigare verk?) och två hits, Nina Simones Feeling Good och Billie Hollidays Gloomy Sunday. Sångerna har en framträdande plats i verket och analyseras ingående av dansarna som även framför en egen version av Feeling Good iförda svarta skolflicksuniformer. Resultatet blir ett uppsluppet performanceavsnitt som bryter av mot den för övrigt rätt introspektiva och symbolladdade koreografin.

Ur Kenneth Kvarnströms Youmakeme. Fotograf Sakari Viika

Ur Kenneth Kvarnströms Youmakeme. Fotograf Sakari Viika

Det blå är de märkliga blå gestalterna i höga hattar och voluminösa svarta byxor som inleder verket i en suggestiv duett som fångar upp frågan som ligger förborgad i titeln you make me.

Trots sin relativt korta längd på en timme är Youmakeme ett mycket rikt verk. Det märks också att Kvarnström skapat verket direkt för de fem dansarna som tycks stortrivas såväl med koreografin som med den svärtade ironiska humorn och närheten till publiken som de hälsar välkommen in i salongen.

Men för att det skall bli succé krävs en silverslant i brudens sko och i det här fallet utgörs slanten av William Iles dubbla höj och sänkbara ljusriggar som ger föreställningen intimitet och oförutsägbarhet.

Ur Youmakeme. Fotograf Sakari Viika

Ur Youmakeme. Fotograf Sakari Viika

Gunilla Heilborn: Fredagsmys i realtid
När jag såg Gunilla Heilborns This is not a love story (6/5, Dansens Hus), en roadmovie i realtid, tänkte jag att den skulle passa utmärkt som fredagsmys för intellektuella. Den är inte precis någon ’actionrulle’ inte heller är den särskilt romantisk, men den är intressant på ett lågintensivt sätt. Tillsammans med dansarna Johan Thelander och Kristiina Viiala har Gunilla Heilborn rest runt i Europa och samlat intryck, som hon spetsat med citat från ikoniska filmer som Sarafians film Jakten mot nollpunkten (1971).

I maj 2010 visades verket som ett work-in-progress på Moderna Dansteatern och vissa saker känner jag igen, kanske framför allt anslaget i föreställningen, ett nervigt sökande över en grund av totalt lugn. Ett lugn som får mig att tänka att en sådan som Heilborn skulle man kunna resa vart som helst med. Själv har Heilborn, med eller utan dansare, tillryggalagt många mil järnvägsspår och dokumenterat detta i en bok som följer med föreställningen.  

This is not a love story av Gunilla Heilborn. Fotograf Stefan Bohlin

This is not a love story av Gunilla Heilborn. Fotograf Stefan Bohlin

Inledningen är klart udda, för det är inte varje dag man får avnjuta filmiska effekter som åskmuller och blixtar och filmklipp en masse. Så småningom framträder ett ungt par, två långsmala Giacomettigestalter som visar sig vara kvinnan och mannen, kärleksparet i denna icke-kärlekshistoria. Den lågmälda entrén slår an tonen i deras lätt melankoliska samspel som skapar illusionen av att se något som har varit, att se bakåt i tiden.  

Heilborn arbetar mer än någonsin tidigare med mellanrummet mellan skeenden i sig en påminnelse om att resandet till stor del består av mellanrummen mellan de olika målen. Och som alltid så stimuleras hjärnan att fylla i med associationer och minnen. I kontrast till det fritt associativa innehållet kryddar Heilborn genom att låta ’intressanta fakta som du inte visste att du ville veta’ framsägas av kvinnan. Kvinnan som gestaltas av Kristiina Viiala på ett sådant sätt att jag fascineras av vilken mångsidig och mycket unik dansare hon utvecklats till sedan jag första gången såg henne i Danshögskolans avgångsklass.

Vid det här laget har Heilborn en stil som är så genomarbetad att hon kan använda den lika skickligt som en mästerkock använder sin favoritkniv. Så även Kim Hiorthøys urbant avspänt eleganta musik som precis lagom mycket bryter upp den eleganta ytan genom att infoga några discotakter här och där.

Lena Andrén
17 juni 2011
Jag ville bara dansa
NorrDans
Dans i Nord
GöteborgsOperan

Läs mer här:

Powered by SiteVisionlänk till annan webbplats