Dansportalen

Maggie Foyer: Het Hip Hop i London

Den hetaste dansbiljetten i London den senaste månaden var till ZooNations Some Like it Hip Hop, som har lockat fulla hus med våldsamt entusiastiska skaror av ungdomar till Peacock Theatre.

ZooNation gör stor konst av hip hop: en handling som överensstämmer med aktuella frågeställningar utformas till full tillfredsställelse, där busen blir omvänd, könsgränserna reds ut och par sammanfogas i partnerskap med musik av DJ Walde och Josh Cohen och ett design-team av toppkvaliet.

Some Like it Hip Hop. Foto ZooNation

Some Like it Hip Hop. Foto ZooNation

Kate Prince. Foto ZooNation

Kate Prince. Foto ZooNation

Kate Prince, som tidigare har producerat och samkoreograferat storsuccén Into the Hoods (ung: På med huvorna) har gjort det igen. Sammanfört de bästa hip hop-talangerna, inklusive Lizzie Gough och Tommy Franzén, kända från TV:s So You Think You Can Dance och Teneisha Bonner (Syster Rached i Bounces  Gökboet).

Prince har satt ihop en fenomenal dansshow där hip hopens virtuositet tas till nya höjder av skapande och energin räcker för att försörja hela landets elnät.

Där finns en igenkännande hälsning och blinkning till Billy Wilders Some Like it Hot (I hetaste laget) i sovsalsscenen där transklädsel-/avklädningsscenen påminner om den nattliga tågresan, men denna show står på egna ben, full av originalitet och humor.

Tommy Franzén. Fotograf Adrian Meyers, tommyfranzen.com

Tommy Franzén. Fotograf Adrian Meyers, tommyfranzen.com

Svensken Tommy Franzén är himmelsk; en kombination av teddybjörnscharm och Fred Astaires danstalang. Man förstår genast at han får sin flicka, den sprudlande Jo-Jo spelad av Gough, han är bara bäst!

Jo-Jos partner i sitt äventyr in i männens värld är Kerri, spelad av Bonner, och de utgör ett näst intill övertygande par i mustascher och kostym.

Bonner, med utseende och hållning som Naomi Campbell, är inte den typiska street-dansaren men hennes smidiga kropp är en blandning av gummi och stål som gör det omöjliga till norm.

Resten av rollistan, en blandning med varierande dansarbakgrund, gör en förvisso inte besviken och finalen, där varje dansare gör en solouppvisning, fick publiken att vråla av förtjusning.

Scottish Ballets Eve Mutso och Owen Thorne i Kings 2 Ends. Fotograf Andrew Ross

Scottish Ballets Eve Mutso och Owen Thorne i Kings 2 Ends. Fotograf Andrew Ross

Minst och mest nyskapande
På Sadler’s Wells Theatre presenterade The Scottish Ballet, som nyligen firade sitt 40-årsjubileum, ett dubbelprogram. Man kan vara viss om att detta, det minsta och mest nyskapande av de brittiska kompanierna, kommer med ett intressant program. Detta gästspel med en premiär av Jorma Elo och MacMillans Song of the Earth (Das Lied von der Erde) var inget undantag.

Elos Kings 2 Ends bar hans typiska kännetecken: balettsteg transporterade dit de aldrig förut varit, lysande bruk av färg och oväntade utbrott av virtuositet. Elo parar överraskande ihop Steve Reichs Double Sextet med Mozarts första violinkonsert. Påhittig kostymering av Yumiko Takeshima och Jordan Tuinmans scenografi och ljussättning fullbordar det hela.

Eve Musto började och avslutade föreställningen med sin övertygande närvaro, men det var männen som fått den bästa koreografin med högtflygande ögonblick som sprakade av elektricitet. Kvinnorna verkade något tamare och jag kan inte undgå att tycka att tåspetsarbete skull gett dem den nödvändiga stringensen. Men trots anmärkningarna är det ett gott arbete och ett välkommet tillskott till repertoaren.

Scottish Ballet i MacMillans Song of the Earth. Fotograf Andrew Ross

Scottish Ballet i MacMillans Song of the Earth. Fotograf Andrew Ross

MacMillan skapade sin Song of the Earth för Stuttgartbaletten då The Royal Opera i London inte kunde tänka sig en balett till Mahlers sångcykel. Det är och förblir ett stort verk som har fått en namnkunnig ström av briljanta uttolkare. Victor Zarallo var kraftfull som Dödens budbärare men det var Tomomi Sato, känslig och stark, som fångade den inre stillheten med sin intensiva koncentration parad med vackra linjer och musikalisk precision. Med Christopher Harrison som partner förde hon baletten mot en rörande klimax. En ytterligare njutning var mezzosopranen Karen Cargills fängslande röst.

Baletten har nyligen meddelat att Christopher Hampson blir dess konstnärlige ledare från september 2012. Han tar över från Ashley Page, som lett kompaniet under de senaste nio åren.

Alex Hyde, Anjali Dance Co. Fotograf Jo Allen

Alex Hyde, Anjali Dance Co. Fotograf Jo Allen

Mot omöjliga odds
I en av Londons förortsteatrar presenterade Anjali Dance Company ett dubbelprogram. Det är ett vågat företag: en liten grupp dansare, alla med inlärningssvårigheter, som har hållit sig flytande i tio år mot omöjliga odds.

I Unexploded Stories (Sprängladdade berättelser)  fick dansarna chansen att uttrycka sina egna jag, sina drömmar och önskningar i excentriska solon medan Fruit for Thought (Ägnat till eftertanke), i koreografi av huskoreografen Aya Kobayashi är en bittersöt blandning av hortikultur och filosofi.

Det är en juvel; uppfinningsrik och rolig och ett utmärkt uttrycksmedel för dansarna,

Maggie Foyer
2 december 2011
Jag ville bara dansa
NorrDans
Dans i Nord
GöteborgsOperan

Läs mer här:

Powered by SiteVisionlänk till annan webbplats