Dansportalen
Festliga julhälsningar och glada dansdagar 2012
London has gone Nuts  – London har blivit galet den här julen med påkostade produktioner hos både Royal Ballet och English National Ballet plus ett respektlöst alternativt grepp av Matthew Bourne.

Då har vi ännu inte sett Birmingham Royal Ballets version i jättelika O² Arena i Docklands och biovisningen av Holländska Nationalbalettens föreställning. Det är en hård tid för dem som lider av nötallergi! Och tänk då att Tjajkovskij först inte trodde att baletten skulle göra succé.

James Streeter och Junor Souza i Wayne Eaglings Nutcracker. Fotograf Annabel Moeller

James Streeter och Junor Souza i Wayne Eaglings Nutcracker. Fotograf Annabel Moeller

Engelsk jultradition (mest tack vare Charles Dickens) är en kostbar affär och scenograferna Julia Trevelyan Oman hos Royal Ballet och Peter Farmer hos ENB har tagit tillfället i akt och skapat praktfulla kostymer, ståtliga hus fullproppade med dekorationer och ett sötsakernas kungarike som tillfredsställer det allra svåraste sockersug, även om jag tycker Trevelyan Omans överflöd av gräddvitt och guld toppat av blonda peruker blir något för kaloririkt.

Sir Peter Wright, som svarat för båda de kungliga produktionerna, är en mästerlig historieberättare och i hans kunniga händer blir den invecklade berättelsen väl omhändertagen och mimscenerna i andra akten, till de vackraste Tjajkovskijmelodier, ges sitt fulla värde.

I ENB:s Nötknäpparen av Wayne Eagling efter en ide av Toer van Schayk, blir Clara förvandlad till Sockerfén och dansar med sin drömprins medan i Wrights version Clara förblir ett barn och beskådar det stora pas de deuxet (fast hon och Hans Peter har nöjet att delta i  divertissemanget). Wright låter också en flock julänglar ledsaga henne på hennes färd medan en luftballong sveper iväg henne hos ENB.

Crystal Costa hos ENB genomförde den mest övertygande förvandlingen i en föreställning som utstrålade lycka. Hennes storögda förundran nådde sin höjdpunkt i ett Grand Pas de Deux med utmärkt partnerarbete från Yonah Acosta, en ungdomlig och romantisk prins. De strålade av virtuositet utan att förlora värmen.

Borta på Operahuset parades Akane Takada ihop med David Trzensimiech som båda dansade rollerna för första gången. De visade sig vara ett ytterst elegant par. Takada är så spröd som spunnet glas men hennes precision mjukas upp av ett vinnande leende och det var glädjande att se Trzensimiech, nyss befordrad från kåren, inta scenen med en imponerande närvaro. Clara, som har den intressantare rollen, dansades av Meaghan Grace Hinkis. Hon var mycket övertygande som den lilla flickan samtidigt som hon visade upp en formidabel teknik.

Matthew Bournes Nötknäpparen! Foto Sadler's Wells Theatre

Matthew Bournes Nötknäpparen! Foto Sadler's Wells Theatre

Jag älskar verkligen bra engelsk pantomim och Matthew Bournes Nötknäpparen! använder fräckt den traditionens extravaganta form i sin uppsättning. Den börjar med det mest eländiga fattighus där de föräldralösa tvingas in i en fernissa av julglädje, och ägarens plågoandar till syskonpar, överdrivet spelade av Ashley Shaw och Dominic North, stjäl rampljuset.

Denna värld faller bokstavligen ihop och Hollywood-glamour lägger beslag på händelserna. Konståkningsfigurer à la Sonja Henie övertrumfas av ett extravant dansnummer av Busby Berkely-format. Det hemska paret dansar Grand pas de deux, men det är lilla Clara, Hannah Vassallo, en tuff böna med massor av charm, som får sin man i slutögonblicket.

Kåren av amoriner, sötsaker, barnhemsbarn och alla andra uppträder med förbluffande vitalitet, och som ren och skär underhållning är det här svårslaget!

Maggie Foyer
24 dec 2011

P.S.
Busby Berkeley (1895 – 1976) var en amerikansk filmregissör och koreograf för extravaganta dansnummer med dussintals dansare och statister – helst glamorösa unga damer!
Jag ville bara dansa
NorrDans
Dans i Nord
GöteborgsOperan

Läs mer här:

Powered by SiteVisionlänk till annan webbplats