Dansportalen

London i mars: Svensk humor, holländsk skönhet


och stor dramatik

Samtidigt med den tidiga vårens ankomst återkom Nederlands Danstheater 2 (NDT 2) till stan med en välbalanserad trippelafton som inkluderade Alexander Ekmans Cacti (Kaktusar).

Det var första  tillfället för Londonpubliken att se den unge svenskens egensinniga koreografi, som kännetecknas av sin blixtsnabba spiritualitet och absurda situationer, och den älskade den. Inte för inte är London hemstad för The Goon Show och Monty Python!

Ur Alexander Ekmans Cacti. Fotograf Joris-Jan Bos

Ur Alexander Ekmans Cacti. Fotograf Joris-Jan Bos

De unga dansarna frossade i Ekmans sinnrika dans, och prickade in skämten på nano-sekunden i ett verk som skulle kunna definieras som "Kodo trummor (japanska trumslagare) möter stumfilmens Keystone Kops".

Den tidigare balettchefen Jiři Kylian hade bidragit med Gods and Dogs (Gudar och hundar), ett verk med ögonblick av yttersta skönhet, som togs ned på jorden av en aning primitiv fruktan genom bilder av vilda hundar. Enkla, effektiva scenbilder och schakt av ljus formar kropparna med stor känslighet och verket visade sig vara en utmärkt exponent för dessa enastående dansare.

Ur Gods and Dogs. Fotograf Daisy Komen
Paul Lightfoot, nyligen utnämnd till ledare av NDT, och Sol Léon presenterade Passe-partout, som införde en dyster berättarskärpa där växlande skärmar inramar minidramer.

Ur Gods and Dogs.


Fotograf Daisy Komen

Belönade
London står inte värd för någon av de stora balettävlingarna, men Young British Dancer of the Year, inte så stor men vacker, har sina ljuspunkter.

Reece Clarke som för närvarande studerar vid The Royal Ballet School, van förstapriset med sin tolkning av Solor (La Bayadère) och Prins Désiré (Törnrosa). Ovanligt reslig och med stor mognad för sin ålder (han är bara 16) visade han en varm och säker framtoning och en elegant stil.

Nancy Osbaldeston. Fotograf E Kauldhar/Dance Europe

Nancy Osbaldeston. Fotograf E Kauldhar/Dance Europe

English National Ballet står för utdelningen av priset "Emerging Dancer" (ung. Årets nykomling) inom sina egna led. Ett urval baserat på röster från publiken kulminerar i en förvånansvärt vänskaplig kraftmätning av de åtta finalisterna.

Yonah Acostas Basilio (Don Quijote) och Le Corsaire (Korsaren) gjorde honom till en förutsägbar vinnare, men med stil och mod blev Nancy Osbaldeston min favorit.

Hennes solo ur Paquita, framfört med ballerinakvalité, utgjorde en överraskande kontrast till hennes solo Sway; ett vasst, sexigt nummer till marimbarytmer framfört i glittrande röda trikåer.

Hennes talang för att förvandla sin personlighet gör henne till en artist som väcker ständigt intresse.
mellanrum

Melissa Hamilton och Edward Watson i Romeo och Julia. Fotograf Bill Cooper/ROH

Melissa Hamilton och Edward Watson i Romeo och Julia. Fotograf Bill Cooper/ROH

Dramatik på hög nivå
Det var stor dramatik i Royal Opera House då Melissa Hamilton gjorde sin länge emotsedda debut som Julia i MacMillans Romeo och Julia. Då hennes partner, Robert Pennefather, var skadad hoppade Edward Watson in i sista minuten.

Watson, en av Royal Ballets mest erfarna premiärdansare, är inte en självskriven Romeo – hans styrka ligger i komplexa karaktärer som Rudolf i Mayerling – men Hamilton, nyligen utnämnd till solist med en uppseendeväckande teknik och perfekta proportioner, har samma dramatiska talanger som Watson.

Det var en annorlunda föreställning. Den hade en definitivt skakig inledning och ännu en timme in i föreställningen tycktes inget klaffa, då det mirakulöst vände i och med balkongscenen. Slussarna öppnade sig och med de svindlande lyften fick baletten vind i seglen.

När det kom till tredje akten nådde detta remarkabla par de stora höjderna och ett passionerat djup som fick publiken att tappa andan, resulterande i en minnesvärd föreställning

Och det blev ännu mer dramatik på Sadler's Wells när Sergei Polunin återkom för en kort sejour med Men In Motion, ett intressant program innehållande fina framföranden av Nacho Duatos Remanso och Russell Maliphants Two X Two (Två gånger två).

Den konstnärlige ledaren, Ivan Putrov, visade sitt stål i Vestris, skapad av Leonid Jacobson för Mikhail Baryshnikov. Hans virtuosa teknik var säker, han roade oss med rollkaraktärens självironiska hunor och levererade sitt solo med imponerande charm.   

Sergei Polunin i En fauns eftermiddag. Fotograf Elliott Franks

Sergei Polunin i En fauns eftermiddag. @ Fotograf Elliott Franks

Men det var Polunin som publiken kommit för att se. Att dansa Nijinskijs faun ett sekel efteråt är en nästan omöjlig uppgift men Polunin satsade för fullt och utvecklade en instinktivt djurisk kvalité som antydde skaparens karisma.

Kvällen innan hade Polunin framträtt på BBC:s nyhetskväll, synbarligt blyg och obekväm, med tunga ögonlock, sällan i kontakt med kameran. I skarp kontrast till denna ordkarga intervju förmedlade hans James Dean-solo volymer.

Detta var drama i realtid när han uttryckte sin beundran för den tungsinte filmstjärnan, dansande av fullaste hjärta som "Ung rebell". Dansen tycktes även sammanfatta var denne farligt begåvade unge man befinner sig för tillfället.

Maggie Foyer
4 mars 2012

Besök Elliott Franks fotogallerilänk till annan webbplats

Jag ville bara dansa
NorrDans
Dans i Nord
GöteborgsOperan

Läs mer här:

Powered by SiteVisionlänk till annan webbplats