Dansportalen

London i juli 2012: Olympiska förspel

Medan förberedelserna för de olympiska spelen når kokpunkten hakar dansare från the Royal Opera och från stadens torg på temat.

Som en del av Kulturolympiaden firas arvet efter Pina Bausch med hennes "Världsstäder". De tio verken spelas under flera veckor. Biljetterna såldes slut nästan ett år i förväg och man kunde formligen ta på förväntningarna. Att se så många föreställningar på så kort tidsrymd gav inte full rättvisa åt verken och enligt lagen om övermättnad, framträdde likheterna snarare mer än det specifika. Viktor och Palermo hade ändå den skärpa man förväntar sig av Bausch arbeten.               

Pablo Aran Gimeno and Ruth Amarante in Bamboo Blues. Photographer Ulli Weiss

Pablo Aran Gimeno och Ruth Amarante i Bamboo Blues. Fotograf Ulli Weiss

Den karaktäristiska skönheten hos de sidenklädda kvinnorna framträdde mest fördelaktigt i Bamboo Blues mot en inramning av vindsvepta muslinsgardiner liksom de flygande hårsvallen som som svängde i takt under badhusscenen i Nefes.

Dessa minnesbilder, de dussintals extrema vinjetterna av mänskligt beteende, garanterade att man fick en underbar upplevelse.  Mitt bästa minnet gav Nur Du (Bara Du, Los Angeles) där Dominique Mercy iklär sig aftonklänning och med de syrliga tonfallen hos en åldrande aktris ger sina synpunkter på nöjesstaden ('tinsel town'): "The problem with Hollywood is they shoot too many films and not enough actors". (Ung: Problemet med Hollywood är att dom skickar ut för många filmer men inte tillräckligt många skådespelare.)

Dream with National Dance Company Wales. Photo Andrew Ross/Dance GB

Dream med National Dance Company Wales. Fotograf Andrew Ross/Dance GB

Dance GB
Ett tält restes på Royal Naval Colleges (ung: Sjökrigsskolans) gård i Greenwich för att hysa "Dance GB", ett projekt som delas av våra tre nationella dansensembler. Enligt min syn var det den minsta av dem, National Dance Company Wales, som vann guldmedaljen med en läcker balett av Christopher Bruce.

Dream (Dröm) är det perfekta motgiftet för Olympiska spelen 2012. Inledd med en nostalgisk atmosfär av 40-talets lantliga fester med dragkamp, löpning med ägg i sked och säcklöpning blir som uppdaterade till nutid. Till de minnesväckande tonerna av Ravels Bolero (påminnande om isdansparet Torville och Dean) påhittigt tolkad i dans, gav de sig i kast med allt från konstsim till häcklöpning och bågskytte med en finurlig gymnastisk anstrykning, allt i fin balans mellan humor och teknisk skicklighet.

Scottish Ballets bidrag, Run for it (Spring ifatt det) av Martin Lawrance till John Adams musik, visade exakt hur bra denna ensemble ter sig i skarpladdat klassiska verk. Det var ett sofistikerat stycke koreografi, som nådde sina bästa stunder i utmärkta duetter.

Junor Souza in And the Earth Shall Bear. Photo Andrew Ross/Dance GB

Till höger:

Junor Souza i And the Earth Shall Bear.

Fotograf Andrew Ross/Dance GB

English National Ballet såg också bra ut  – vad man nu fick se av dem. Hollandsbaserade Itzik Galili, hade en Rembrandt-fas och förlade sitt nya verk, And the Earth Shall Bear Again (Och jorden skall åter bära frukt), i ett dystert dunkel stundtals genomborrat av stråk av ljus som skar igenom och belyste en överraskande lem eller torso.

Emellertid var Junor Souza omistlig med sin distinkta rörelsestil, lika smidig och kraftfull som en stor katt.

En kort dansfilm –"'inspirerad av Dance GB:s ethos" (ung. grundtanke) och betitlad Dancing Parallel – sammanförde sextio tonåringar från Cardiff, Aberdeen och London. Filmad med känslig blick för detaljer, var den ett värdigt och ambitiöst projekt men passade inte riktigt in i programmet och skulle må väl av ett mer lämpligt sammanhang.

Examensdags
United Kingdoms  professionella dansskolor firar skolårets slut med sina examensföreställningar.  Skolorna för samtida dans – jag såg Northern- och London Contemporary Dance Shool i år – har alltid med några elevarbeten på programmet och likaså några verk av unga professionella koreografer.

Till Northern CDS bidrog Colin Poole med Weak Spot (Svag punkt), som belyste de unga dansarnas kunnande i partnerarbete, och av Sandra Rodriguez gav man Thirteen steps (Tretton steg), som bjöd på både teknisk och uttryckande dans – som en prövning för dessa hängivna elever.

London CDS program slutade med två underbart skälvande verk, en gåva till den talangfulla gruppen. Rick Nodines Inner Orbit (Inre cirkel) lekte med ett ständigt roterande tema fullt av intressanta former och starka prestationer och Janice Garretts gojubi alstrande tillräckligt med energi för att driva hela rikets elnät.

Elmhurst School for Dance, numera förlagd till Birmingham och knuten till Birmingham Royal Ballet, har en mer omfattande läroplan som inkluderar teater och spansk dans. Programmet var representativt för denna blandning, med medverkan av elever från alla nivåer, liksom även klassiskt baserade verk, som visade upp den starka träningen.

Eri Nishibara och Takeshi Watanabe i Les Rendevous. Fotograf Tim Cross

Eri Nishibara och Takeshi Watanabe i Les Rendevous. Fotograf Tim Cross

Årets höjdpunkt var Frederick Ashton’s Les Rendezvous med Eri Nishibara. Hon är fullkomligt förtrollande med graciöst förtjusande armar, och hon fångade både stilen i sina epaulement  (skulderrörelser) och Ashtons intrikata fotarbete. Takeshi Watanabe var en fullgod partner som kom till sin egen rätt i ett solo, som han utförde med översvallande glädje.

The Royal Ballet School får en vecka med föreställningar i Linbury Studio Theatre (The Royal Operas lilla scen), där även de allra minsta får visa upp sig, och som kulminerar med  en galamatiné på operans stora scen. I år inkluderade programmet Un Ballo (En bal) av Jiří Kylián och John Neumeiers Yondering (ung: Strövtåg). Dessa två verk, tekniskt utmanande och krävande moget artisteri, utgjorde ett inspirerat val för de avgående eleverna, som bestod provet och hel enkelt var superba.

Uneven Ground med Royal Ballet School. Photographer Johan Persson

Uneven Ground med Royal Ballet School. Fotograf Johan Persson

Uneven Ground (Ojämnt underlag) av Paul Boyd gav scenen en stämning av "tequila sunrise", där slöande ynglingar punkterar sin slappa stil med utbrott av machobravur. Det vill säga, ända tills Marta Navarrete Villalba slänger sin baseballkeps, skakar ut sitt långa, mörka hår och får gnistor att flyga och teststeronet att svalla; ett paradnummer för de unga dansarna.

I Alastair Marriotts Simple Symphony (Enkel symfoni) visade Anna Rose O’Sullivan med Marceline Sambé som partner och Yaoqian Shang med Esteban Hernandez teknisk trollkonst; snabba, rena, och musikaliska i den invecklade koreografin. Jag är säker på att detta är namn vi kommer att höra mer av.

Grand Defilé with The Royal Ballet School. Photographer Johan Persson

Grand Defilé med Royal Ballet School. Fotograf Johan Persson

Paquita framhöll kvalitén hos den kvinnliga ensemblen. Brasilianskan Mayara Magri i huvudpartiet visade sig vara en äkta ballerina med strålande linjer och en teknik som var både ren och stark.

I Grand Defilé framträdde hela elevkåren på scenen och gav en klump i halsen när man såg hängivelsen och passionen hos dessa unga dansare.

Dance Invading Trafalgar Square. Photo Maggie Foyer

Dansen invaderar Trafalgar Square. Fotograf Maggie Foyer


Så bröt "The Big Week" ut, då till och med borgmästaren, Mayor Boris Johnston, gav sig i leken. Vädret, vått och kallt, tycktes inte dämpa humöret på ett tusental entusiastiska elever från trettio dansskolor som stormade in på Trafalgar Square.

Wayne McGregor, som vässade sina danständer som upptågsmakare, var i sitt esse när han ledde ungdomarnas kreativitet tillsammans med sin egen Random Dance Group.

Andra evenemang inkluderade Anne Teresa de Keersmaeker, som inviger en ny föreställningslokal under turbinhallen vid Tate Modern, och Royal Ballets Metamorphosis: Titian 2012 i samarbete med the National Gallery kommer snart på bioduken.

Jag är utmattad och Olympiska Spelen har knappt börjat!

Maggie Foyer
30 juli 2012

Anm:
'Dance GB' (GB = Great Britain) är ett samarbete mellan de tre nationella danskompanierna i Storbritannien: Scottish Ballet, National Dance Company of Wales and English National Ballet.  Syftet är att presentera verk som baseras på de olympiska idealen 'snabbare, högre, starkare'.

Red.
Jag ville bara dansa
NorrDans
Dans i Nord
GöteborgsOperan

Läs mer här:

Powered by SiteVisionlänk till annan webbplats