Dansportalen
Jani Talo och Tiina Myllymäki som Romeo och Julia. Fotograf Sakari Viika

Jani Talo och Tiina Myllymäki som Romeo och Julia. Fotograf Sakari Viika

Helsingfors: Två ballerinor som imponerar

Finska Nationalbalettens säsong har inletts och den av publiken älskade baletten Romeo och Julia har dragit nya åskådare till salongen. Rollen som Julia tolkas av två av våra unga ballerinor, Maria Baranova och Tiina Myllymäki, som här får tillfälle att ge prov på att de har utvecklats både när det gäller teknisk säkerhet och, kanske främst, dramatiskt utspel, omfattande både romantiken och tragiken i det odödliga kärleksdramat.

Nästa evenemang var ett gästspel av Boston Ballet 8–9 september och därefter kommer en premiär på Le Corsaire den 21 september, följd av Manon 26 oktober och urpremiären på Kenneth Greves Snödrottningen den 23 november på stora scenen. I den mindre Almisalen ges det dans i mindre format som I Love NYKY, Danskamp och annat.

Romeo och Julia magnifika scener och mycket drama
Nationalbalettens två rollbesättningar i denna balett av John Cranko har varit i elden turvis. Som Julia har vi sett en älvalik ballerina, Maria Baranova, samt en skicklig Tiina Myllymäki som även hon är på väg uppåt på karriären. Så blev hon också på sin andra kväll utnämnd till premiärdansare. Romeos roll har dansats av Jani Talo och Michal Krzmár, båda erfarna artister och bekväma i uppgiften.

Den mäktiga musiken av Sergej Prokofjev dundrar extra starkt vid öppningen av tredje scenbilden och en del av musikerna är tvungna att skydda sina öron då kollegernas instrument låter som starkast. Publiken blir varnad om att något hemskt håller på att hända, igen. Lik har det blivit redan tidigare i de två första akterna då släkterna Montagues och Capulets medlemmar blivit dödade på gatorna.

Fäktningsscenerna är stora och imponerande och de har gjorts med omsorg: dansarnas rollgestalter är trovärdiga i sin kamp om seger eller livet. Många lik blir det i denna balett, och nu skall det unga paret också gå sin öde till mötes. Scenbilderna är imponerande och starka.

Brudtärnornas dans. Fotograf Mirka Kleemola

Brudtärnornas dans. Fotograf Mirka Kleemola

Den här baletten är ingenting för alltför unga barn, trots att en del scener i akt 1 och 2 innehåller scener där glädjen är främsta elementet och karaktärerna roliga. När Julias mor ger henne dräkten som hon skall använda vid sin första bal, när Romeo och hans två kompisar är på väg till samma fest och skämtsamt gläds åt spänningen i att ta sig in i gården som objudna gäster, och när de väl är inne på festen, att med sin dans försöka leda gästernas uppmärksamhet till sig själva – i syfte att skydda Romeo och Julia. Dessa unga har då redan förälskat sig i varandra.
   
Man hoppas alltså att den som sitter med en liten flicka eller pojke har möjligheten att gå igenom händelserna och historien bakom innan det är läggdags. Även vuxna drabbas starkt av scenerna: då Maria Baranova och Michal Krzmár dansar och spelar är det på allvar. Hos Maria verkar jobbet vara genomtänkt in till det sista, analysen är gjord av rollfiguren och åskådarna lever med i ångesten när Julia står inför ett svårt val: skall hon svälja medicinen som gör henne låtsasdöd – i syfte att inte behöva gifta sig med Paris, fästmannen som föräldrarna valt åt henne. Hon har i detta skede redan stigit in i ett hemligt äktenskap med Romeo, och längtar efter honom.

Det blir som vi alla vet. Romeo nås inte av budskapet att Julia bara sover i sin grav dit han tagit sig i smyg. Han tar sitt liv med en kniv i all förtvivlan, och lite senare då Julia vaknat på sin stenbädd gör hon detsamma när hon blir varse om vad som hänt med Romeo. Dramatik och hjärtskärande scener att leva igenom med de skickliga dansarna och publiken omkring.

Karnevalsdans, Guilherme Gameiro Alves upplyft av Nikolas Koskivirta, Annika Nieminen, Annabelle Hellinckx, Emrecan Tanis. Fotograf Sakari Viika

Karnevalsdans, Guilherme Gameiro Alves upplyft av Nikolas Koskivirta, Annika Nieminen, Annabelle Hellinckx, Emrecan Tanis. Fotograf Sakari Viika

Vi har fått höra på en fin föreläsning av Heidi Almi i början av kvällen, dvs. den del av publiken som kommit till Operan i god tid för att höra vad baletten handlar om, om dess skapare och historia.

John Cranko skapade detta verk 1962 för ett kompani som då inte stod på högsta internationella nivå. Det handlade om Stuttgartbaletten, som senare skulle bli ett mycket bra kompani och är världsberömd sedan länge. Därför innehåller baletten många folkliga och karaktärselement samt sällskapsdans i renässansstil och gymnastiska inslag. Bara rollfiguren Julia samt brudtärnorna, som intet ont anande kommer med blommor till hennes sovrum, har tåspetsskor. Men de saknas inte, baletten är fin och kompakt, och full av drama.

Maria Baranova och Michal Krzmár, här i La Bayadère. Fotograf Sakari Viika

Maria Baranova och Michal Krzmár, här i La Bayadère. Fotograf Sakari Viika

Dansarna
Michal Krzmár är en mycket säker och trovärdig Romeo för sin Julia, Maria Baranova. Dessa två är redan vid sin första föreställning ett nöje att följa. Maria uttrycker starka känslor i sin dans, hon är ung Julia, älskande Julia och ångestfylld Julia.

Dansen är lätt och tekniskt säker. När hon efter den första kyssen tar sina bourrées bakåt och faller i armarna på sin Romeo gör hon det med full tillit till sin partner Michal.

Frans Valkama, Mercutio, och Ilja Bolotov, Benvolio, är som skapade för sina roller och i sina soli gör de verkligen bra ifrån sig. De gör tekniskt bra jobb, de är viga och dansar med bästa kompetens – och de är införstådda med rollkaraktärerna, speciellt Frans Valkama.

Ilja Bolotov är en ljusglimt som utvecklats hela tiden. Då Krzmár, Valkama och Bolotov tillsammans slutat trion på väg till balen förstår publiken att applåder är på plats.

En strålande Rosalinda är Terhi Räsänen; även om rollen inte är stor. Andra ljusglimtar: Överklasshustrun Lady Capulet är fängslande tolkad av Anastasia Dunets med talande mimik; Özen Erdinc som Julias älskade Amma; de tre zigenerskorna – denna gång med Linda Haakana i spetsen – och  karnevalskungen Eric Cristison med karnevalsparen Asta Lindholm, Annika Nieminen, Nikolas Koskivirta och Emrecan Tanis i de underhållande scenerna. Brudtärnornas graciösa dans kommer i sista akten som en ljusglimt i dramat – dansad av Millis Faust, Kailey Kaba, Titta Karhunen, Mai Komori, Anna Konkari, Olga Leppäjärvi, Lucie Rákosníková och Charlotte Schauman.

Funderingar kring vad som ligger bakom en dansares arbete
Jag glömmer inte den Julia jag såg för ett par år sedan i en alldeles oförglömlig tolkning av rollkaraktären vid Kungliga Baletten i Stockholm, spelad och dansad av Jurgita Dronina, numera första solist vid Nationalbaletten i Nederländerna. Den sensibilitet kombinerad med expression som hon hade i sin tolkning och dans minns man länge.

Tillbaka till den aktuella föreställningen vi här talar om: Maria Baranova har dansat stora roller endast en kort tid, från och med hösten 2011, då hon i början av november anslöt sig till Finlands nationalbalett efter en tid i Hamburgbaletten. Hon var då 19 år och utnämndes direkt till en vakant premiärdansarpost. Maria är nu på god väg till att bli en étoile, en stjärna.

Anu Viheriäranta. Fotograf Sakari Viika

Anu Viheriäranta. Fotograf Sakari Viika

Kännetecknande för de unga framgångsrika solisterna är att de arbetar utan att räkna timmarna de vistas i balettstudion.

En ballerina som ihärdigt arbetat sig fram är finska Anu Viheriäranta, numera även hon första solist vid Nationalbaletten i Nederländerna. Idag är hela världen arbetsfält för alla inom dansvärlden och de bästa dansarna kan välja var de vill dansa.

Eftersom utbudet av dansare är stort, är konkurrensen enorm om platserna i etablerade kompanier som Finska Nationalbaletten och Kungliga baletten i Stockholm.

Som en följd är dessa inte mera ”nationella” i den traditionella meningen. Det betyder att de inhemska dansarna i varje land måste vara tillräckligt goda och kompetenta för att få engagemang – varje hus och varje balettchef vill bjuda publiken det bästa möjliga och det har publiken också rätt att kräva.

I konsten finns det inga kompromisser.

Anita Jokela
11 sep 2012
Jag ville bara dansa
NorrDans
Dans i Nord
GöteborgsOperan

Läs mer här:

Powered by SiteVisionlänk till annan webbplats