Dansportalen
Finska Nationalbalettens Sju Bröder. Foto Sakari Viika

Finska Nationalbalettens Sju Bröder. Foto Sakari Viika

Ett dansutbud med ambitioner

HELSINGFORS-KUOPIO: Hösten vid Nationaloperan har inletts fartfyllt; Sju Bröder av Marjo Kuusela efter en roman av Alexis Kivi, sågs som nypremiär på den stora scenen i september och en afton med titeln Dance United på Almisalen.

Operan har öppnat sina dörrar föt utvalda fria och ambitiösa grupper inom dansen. Programmet Dance United presenterade Carl Knif Company och Pieni Suomalainen Balettiseurue  (ungefär: Det Lilla Finska Balettkompaniet).

Balettiseurue fick börja aftonen som fått namnet Dance United och visade sig i tre koreografier. Ulpu Puhakkas duett Untamed för två dansare höll intresset. Koreografin är samtidigt sensuell och energisk, med springande, hopp och fart.

Den kvällen då jag satt i salongen sågs Sara Länsivuori och Timoteo Mock som solister. Sara dansar med närvaro, ypperlig teknik och känsla för konstnärlighet. Även föräldrarna och fastern är dansare, och hela hennes utveckling kan tänkas ha fått ett lyft av denna bakgrund. Inte alls illa.

Nittonåriga Sara, med sin uttrycksförmåga, kunde man tänka som medlem i ett kompani typ Cullbergbaletten, om hon väljer att söka sig utomlands. Timoteo Mock från Nationalbaletten var en stilig partner med erfarenhet som dansare och solist även från baletten vid Wiener Staatsoper

De två andra koreografierna, Sami Saikkonens Faunin iltapäivä (En Fauns Eftermiddag) till Debussys musik, och Ville Valkonens Loisto (Lyster) dansades med intensitet. Sami Saikkonen är även ledaren för Balettiseurue och hans koreografi Pienten Joutsenten Lampi (De Små Svanarnas Sjö) på Operan har, med sin hemtrevliga anda, fascinerat en hel del barn och även äldre åskådare i flera repriser.

Ur Mothertongue med Carl Knief Company. Foto © 2013 Yoshi Omori

Ur Mothertongue med Carl Knief Company. Foto © 2013 Yoshi Omori


Efter pausen var det dags att njuta av Carl Knifs något längre Mothertongue (Modersmål). Här blir det mer att grubbla över, scenbilden blir med de sex dansarna är mer varierande. Dansarna dyker upp turvis, i olika konstellationer, och förhållandet mellan individer blir berättelser.
 
Knif har använt dikter av Johannes Hämeen-Anttila som filosofisk bakgrund till dansen och som en scenisk bild med uppläsare, och han deltog även själv som dansare. Poser med vassa raka armar och fingrar utspridda (bild), rörliga kroppar där man söker sig utåt kännetecknar koreografin.

En intressant kväll allt som allt, med en inblick i dagens dans. Almisalen är en bra och trivsam plats för föreställningar som denna, och tycks också dra en delvis annan publik än vad som vanligtvis ses i salongen på den stora scenen.

En större dansscen för moderna föreställningar kunde Helsingfors också ha, och vi väntar ivrigt på att ett Dansens Hus typ det som finns i till exempel Stockholm, så småningom skulle bli till. Ökade möjligheter att se dans kunde även ge ökat publikintresse – från när och fjärran

Nu kommer det fulla bussar till Operans föreställningar. Den traditionella Svansjön, en nyare Törnrosa av Javier Torres och den aktuella Snödrottningen av balettchefen Kenneth Greve intresserar. Trenden att se dans tycks vara uppåt hela tiden, och dessutom börjar allt flera oavsett åldern träna själva.

Detta kunde man på sommaren se även i Kuopio – dansstaden, där vuxna män deltog i balettlektioner under ledning av Ilkka Lampi, en erfaren pedagog.

Sinfonia India med Introdans. Främst syns Elena Pampoulova. Foto Hans Gerritsen

Sinfonia India med Introdans. Främst syns Elena Pampoulova. Foto Hans Gerritsen


Dansstaden Kuopio
En tillbakablick till dansstaden Kuopios program i somras, i förväntan på nästa dansvecka –om ca. 8 månader.
Utbudet av dans och danskurser vid festivalen Kuopio Tanssii ja Soi är varje år omfattande. Den konstnärlige ledaren Jorma Uotinen är ambitiös vid programval, och publiken har lärt sig att uppskatta det.

En del av veckans program är gratis, och stadsborna samt turister i Kuopio har flitigt använt sig även av denna möjlighet.

Sommaren 2013 sågs bland annat den nederländska gruppen Introdans, en positiv överraskning med fräscht program.  Bland annat en koreografi av Sidi Larbi Cherkaoui, Det avslutande numret Sinfonía India av Nacho Duato. var helt igenom vackert med klassisk och modern teknik i koreografin, med ett fint flöde.

Det var roligt att få se dansare från när och fjärran som på en vecka presenterar sin kultur. Bland annat Vuyani Dance Theatre från Södra Afrika som visade hög nivå. Vi såg två koreografier på Musikcentrets scen, Luyandas Sidiyas Umnikelo och efter pausen Mayhem av Gregory Magoma, gruppens grundare och ledare. En skildring av ett samhälle i förändring, som skapar förvirring i själslandskapet hos dess medlemmar.

Mayhem med Vuyani Dance Theatre. Foto John Hogg

Mayhem med Vuyani Dance Theatre. Foto John Hogg


Gruppen Realizando från Mexico var lite oroade över kulturskillnaderna, de visade något som man i Norden redan är van att se, kvinnornas uppvaknande och manifestationer. I Jessica Sandovals koreografi Antropia kunde man ana en ny syn på tillvaron. Vilka är vi, varifrån kommer vi – centrala frågor i existensen och också ur kvinnosynpunkt.

Ganska häftiga kommentarer, om det upplevda. Självdisciplinära eller självstraffande moment, som för oss här kanske inte är alltför lätta att förstå. Man skrapar lite på ytan av många saker, det är tydligt att det är ett sökande på gång.

Compagnie Malka kom från Frankrike. De två dansarnas, Nicholas Majous och Bouba Landrille Tchoudas gav en mycket intensiv upplevelse i koreografin Murmures (Mumlanden) av den sistnämnde. Ett drama där två män befinner sig i en fängelsecell, instängda och utan möjligheter till det mesta så kallat normala.

Kuopiofestivalen avslutades av en Stjärnornas gala med artister från när och fjärran. Luyanda Sidiya från Södra Afrika, sågs i egen koreografi till afrikansk musik: Makwande. En stark och övertygande dansare som höll åskådarna i sitt grepp.

En slank korean, Choi Jin-han, var fängslande i sin uppfinnigsrika egna koreografi Puri. Något traditionellt koreanskt med en del kampgenre och -anda i dansen – och något nytt. Kulturen syns men är starkt reflekterad av vindar från andra ställen i världen. Den unge mannen är mycket snabb i vändningarna och i slutet, då han klär av sig de övre klädstyckena, visar han sitt riktiga jag: Stålmannen.

Nationalbaletten bidrog bland annat med Izik Galilis The Sofa. Foto Petri Laitinen

Nationalbaletten bidrog bland annat med Izik Galilis The Sofa. Foto Petri Laitinen


Nationalbaletten bidrog med The Sofa (Soffan) av Itzik Galili –  en långkörare som fascinerar publiken. Det skapas en särskild atmosfär mellan kvinna och man (Linda Haakana och Samuli Poutanen), och lite senare mellan samme man med en ny partner (Antti Keinänen). Det är en kamplek, två gånger samma koreografi.

Allt utspelas på en soffa som lätt går att välta omkull när det gäller. När soffan  åter vänds blir det överraskning vilka som träder fram. Det blir högljudda applådee för Linda, Antti och Samuli tillsammans

Blue Ballerina: Mai Komori från Nationalbaletten har flera gånger tidigare tolkat den åldrande dansares roll i denna koreografi (ur Ballet Pathetique) av Jorma Uotinen

Hon har utvecklat sin tolkning: förutom dans krävs även dramatisk känsla, man skall vara beredd att lämna sig över till den äldre ballerinans innerliga längtan tillbaka till  gångna dagar med glans och ära på scenen. Hon minns rollerna som hon dansat och märker att hon inte mera  behärskar tekniken så bra.

Anita Jokela
11 okt 2013

Jag ville bara dansa
NorrDans
Dans i Nord
GöteborgsOperan

Läs mer här:

Powered by SiteVisionlänk till annan webbplats