Dansportalen
Emma Maguire, Akane Takada och Steven MacRae i Rhapsody. Foto ROH/Tristram Kenton

Emma Maguire, Akane Takada och Steven MacRae i Rhapsody. Foto ROH/Tristram Kenton

Wayne McGregors nya dansverk överskuggas av två stora klassiker

LONDON: Ett välbalanserat program introducerade den första premiären 2014 på Royal Opera House. Wayne McGregors Tetractys: The Art of Fugue, presenterades tillsammans med verk från Royal Ballets främsta koreografer, Frederick Ashton och Kenneth MacMillan.

Ashtons Rhapsody, hans sista större verk, och MacMillans Gloria gavs med enastående besättningar som båda innefattande spännande nykomlingar medan McGregors nya verk inte lyckades tända.

Sarah Lamb i Tetractys. Foto ROH/Johan Persson

Sarah Lamb i Tetractys. Foto ROH/Johan Persson

Undertiteln: The Art of Fugue (Fugans konst), framkallar förväntningar som inte infrias i den mosaik av korta stycken som glimmar i kanterna men inte samverkar till ett meningsfullt verk, något som blir pinsamt synligt när det följer direkt efter Ashtons mästerverk.

McGregor tränger in i rörelsernas mekanik och skapar en närsynt vision som cirklar sig stadigt inåt och trots ensemblens briljanta utförande – en avsevärd andel av Royal Ballets bästa – är koreografin mindre minnesvärd.

Verkets splittrade form återspeglas i scenografin av Taube Auerbach med dess neonljus i klara grundfärger. Det finns moment när en slående scenbild skapas – faktiskt ganska många i de svart-vita triodanserna – men delarna tycks dra åt olika håll.

Dessa triodanser, flyktiga och flödande, dansade av Sarah Lamb, Steven McRae och Paul Kay, tillförde en välkommen känsla av engagemang.

Lauren Cuthbertson är en dansare vars svala avspända stil alltid komplementerar McGregor’s verk men två av Royal Ballets mest förtjusande,  Marianela Nuñez och Natalia Osipova, hade få möjligheter att visa upp sin enorma flexibilitet och lika lite sitt äkta artisteri. I slutminutena tycktes Kay på väg att i ett gåtfullt solo skapa något av sammanhang, just som ljuset slocknade.

Laura Morera, född i Spanien och skolad i England har över sina år i ensemblen blivit en personifikation av Frederick Ashtons teknik. I Ashtons Rhapsody, dät den virtuosa mannen står i förgrunden, tillför hon det perfekta komplementet med sin följsamma kropp, sitt precisa epaulement ock delikata fotarbete. Steven McRae, i en roll skapad fär Mikhail Baryshnikov, överträffar kreatören med battements utförda med laserskarp briljans, hopp som har explosiv fart och en släng av nutida nonchalans.

I en roll där varje entré innebär en ström av djävulskt svåra hinder, sparade han det bästa till sist i ett avslutande utbrott av rörelsekedjor som framkallade en långsam lättnadens suck hos publiken som, väl bekant med hans tekniska virtuositet, inte trodde sina ögon inför den supermanna-snabbhet han uppnådde.

Francisca Hayward och James Hay i Rhapsody. Foto ROH/Johan Persson

Francisca Hayward och James Hay i Rhapsody. Foto ROH/Johan Persson


Francisca Hayward och James Hay, två unga dansare på snabb frammarsch, debuterade i Rhapsody vid den följande matinén. Hay har gjort fint ifrån sig i andraplansroller under flera år medan Hayward, som utsågs till British Young Dancer of the Year 2010 med en strålande Giselle, inte har fått visa sina färdigheter lika ofta men hon är definitivt någon att hålla ögonen på!

Hay, en elegant, dansare med fina proportioner och med en härlig svikt i hoppen, lyckades nästan se avspänd ut trots de upprepade tekniska utmaningarna. Hayward svarade med en okonstlad värme i sitt leende och, när så erfordrades. kunde även hon uppbringa all den snabbhet och virtuositet i sina kvicksilversnabba fötter som rollen krävde. De långvariga applåderna och bravoropen efter ridåfallet visade att det unga partnerskapet redan har en entusiastisk beundrarskara.

Marcelino Sambé, nyligen utexaminerad från Royal Ballet School, är inte heller svår att upptäcka. I en grupp på sex utmärkta dansare, utstrålar han glädje med varje steg, och hans väldiga hopp landar med de mjukaste av pliéer.

Edward Watson i Gloria. Foto ROH/Bill Cooper

Edward Watson i Gloria. Foto ROH/Bill Cooper


Matinén innebar även Melissa Hamiltons debut i den kvinnliga huvudrollen i Gloria. Hennes rena teknik är sjlävklar men det är  det inre djup hon tillför rollen som kännetecknar hennes framträdande. Hon glänser i MacMillans koreografi och Gloria var inget undantag. Tillsamans med Ryoichi Hirano i pas de deuxet och Edward Watson i solorollen, utgjorde de en enastående konstellation.

Meagan Grace Hingis, tillsammans med Valeri Hristov, Kenta Kura och Johannes Stepanek, var en uppenbarelse. I de ljusare allegroavsnitten genomlyste hon det högtidliga, i kontrast mot stämningen men bibehållande allvaret, – ingen enkel uppgift för en ung dansare.

Det är fint att se denna balett tillbaka i repertoaren nu när minnesfirandet av första världskriget nalkas. Francis Poulencs andliga musik, MacMillans koreografi och Andy Klunders inspirerade scenografi; jordfärger och hjälmar för männen och kvinnorna i grå sorgeslöjar, förmedlar krigets fasor till balettscenen i ett verk som inte förbleknar.

Natalia Osipova i Giselle. Foto ROH/Bill Cooper

Natalia Osipova i Giselle. Foto ROH/Bill Cooper


Natalia Osipova, som inte föll så väl ut i Tetractys, fick sin triumf veckan innan när hon dansade Giselle på scenen i Royal Opera House, vilket utsändes live världen runt. (Tyvärr inte i Sverige. reds anm.) Samma dag vid utdelningen av National Dance Awards, hade hon utsetts till ‘Bästa kvinnliga dansare' för sin Giselle med Mikhailovsky-baletten och nu i Peter Wrights produktion med Carlos Acosta som partner, bevisade hon åter igen att hon möjligen är den främsta Giselle i sin generation.

Osipova äger två speciella gåvor i rollen; hennes förmåga att tränga in i karaktären och hennes fenomenala hopp som förvandlar henne till den luftburna ande som Gauthier föreställde sig.

Thomas Whitehead dansade Hilarion med en jordnära bondsk charm. Giselle skulle ha varit hans föreställning om inte Carlos Acosts karisma hade funnits där. Inspirerad av Osipova dansade han som en dröm.

Dessa digitala sändningar är ett förträffligt sätt att förmedla operahusets magi till biodukar världen över. Det var också imponerande hur väl närbilderna fungerade; framhävande dramats subtiliteter. Vem som nu kommit upp med denna idé borde få medalj – och må de fortsätta länge till.

Maggie Foyer
10 mars 2014

Jag ville bara dansa
NorrDans
Dans i Nord
GöteborgsOperan

Läs mer här:

Powered by SiteVisionlänk till annan webbplats