Dansportalen
Vandekeybus Vad kroppen inte minns. Foto Tom Willems

Vandekeybus Vad kroppen inte minns. Foto Tom Willems

Scenisk energi tänder gnistor hos mottagaren

LONDON: Wim Vandekeybus och Ultima Vez gjorde en efterlängtad återkomst till London med What the Body Does Not Remember (Vad kroppen inte minns). Skapad för otroliga 28 år sedan utgör den Vandekeybus första inhopp i dansen och visar hans exceptionella kunnande i att form rummet genom att använda rörelse, ljus och rymd.

De inledande chockeffekterna, skapade genom flygande och fallande kroppar, har mattats något under de mellanvarande åren men verket upplevs fortfarande som banbrytande.

English Text

Ultima Vez. Foto Tom Willems

Ultima Vez. Foto Tom Willems


Föreställningarna på Sadler's Wells förgylldes genom närvaron av Ictus-enemblen som framförde originalmusiken av Thierry De Mey och Peter Vermeersch. Utöver att vara musiker, var de en del av den fysiska föreställningen och förhöjde energinivån med åtskilliga decibel.

Vandekeybus skiljer inte dans från liv, men då ingår att detta inte är liv som vi känner det. Snarare är det liv på knivseggen, exploderande av energi medan extrema handlingar tänder gnistor hos mottagaren, en omedelbar reaktion på fara som får adrenalinet att pumpa. Underligt nog är verket inte öppet aggressivt då hjärtsnörpande nästan-kollisionser snarare förhärligar kunnandet och smidigheten än dominansen.

Öppningsscenen som visar två kvinnliga dansare och en musiker sätter nivån för en intensitet som sällan avtar. Ljudstötarna skär genom luften och dansarna ryggar tillbaka, vrider sig och fäktar i en primal uppvisning av rörelse. Senare när tre kvinnor utsätts för gränskontroll-liknande kroppsvisitering bli stämningen flera grader mörkare. De slår tillbaka emellanåt men finner sig oftare i den manliga beröringen och låter männen ta full kontroll.

Ultima Vez. Foto Tom Willems

Ultima Vez. Foto Tom Willems


De nio dansarna är fantastiska, de lever till hundra procent i ögonblicket men avslöjar ändå glimtar av sin mänsklighet i en sjaskig storstadsmiljö. Det är en jämngrå värld där en uppsättning färgglada handdukar används med komisk effekt. Detsamma gäller de surrealistiska ögonblick när dansarna intar osannolika positioner på en stol. Kontrasterna är extrema: mitt bland de anarkistiska handgemängen med flygande tegelstenar bygger en av dansarna ett litet torn och balanserar på dess topp med tillkämpad koncentration.

Det är ett långt verk utan avbrott på 90 minuter, som skulle kunna trimmas ned utan att förlora kraften men det försvarar väl sin ikoniska plats i danshistorien.

Som extranummer framförde tre av musikerna De Meys Musique de Tables. Det var lika visuellt underhållande som det var ljudmässigt uppfinningsrikt medan handflator smattrade och viftade unisont, vilket gav en upplyftande avslutning på kvällen.

Maggie Foyer
23 feb 2015

Ultima Vez: Kroppsvisitering. Foto Tom Willems

Ultima Vez: Kroppsvisitering. Foto Tom Willems

Jag ville bara dansa
NorrDans
Dans i Nord
GöteborgsOperan

Läs mer här:

Powered by SiteVisionlänk till annan webbplats