Dansportalen
Dansare Eva Mohn. Foto Urban Jörén

Dansare Eva Mohn. Foto Urban Jörén

Deborah Hay skapar lågmälda ögonblick

STOCKHOLM: Som i ett myller av rörelser använder dansarna hela den möjliga scenytan. Det är öppet ut i kulisserna, men den vita dansmattan i mitten av rummet och som fortsätter upp på väggen lyckas ändå förmedla en inramning.

Deborah Hay har i veckor jobbat tillsammans med Cullbergbaletten samt inhyrda dansare med föreställningen ”Figure a Sea” med världspremiär på Dansens Hus i Stockholm.

Dansare Tiran Willemse. Foto Urban Jörén

Dansare Tiran Willemse. Foto Urban Jörén

Utforskandet av rörelser i dansarnas olika leder etablerar en fortsättning i resten av kroppen. Ett fortlöpande flöde som nästan aldrig är helt stilla. I vimlet pågår flera olika händelseförlopp vilket med största sannolikhet medför att ingen i publiken såg samma föreställning.

Trots alla moment så förmedlas ett starkt lugn. Verket är noggrant och detaljerat format, med hållpunkter där dansarna för en stund plötsligt organiserar sig i grupperingar med samma slags rörelser eller mål, för att sedan spridas ut över scenen tillbaka till sina egna historier.

Dansarna förhåller sig på liknande sätt till varandra som om de känner av närvaron men är fullt upptagna med sitt eget experimenterande. Det är som att det pågår 21 solon samtidigt där alla dansare i ensemblen lyckas uttrycka sig personligt och intressant.

Trots allt som händer så kräver verket publikens vakenhet, det är så lätt att svepas med i lugnet och harmonin. Som att sitta i en båt och sakta guppa med i rörelsehavet och ibland vakna till för att väja för en kobbe.

Verket har något meditativt över sig, som en oförutsägbar typ av dramatik utan större svängningar där det skapas lågmälda ögonblick.

Dansare: Vera Nevanlinna, Alexandra Campbell, Unn Faleide. Foto Urban Jörén

Dansare: Vera Nevanlinna, Alexandra Campbell, Unn Faleide. Foto Urban Jörén

Musiken är komponerad av Laurie Anderson och spelar en diskret men ändå viktig roll för verket. Den smyger sig på och tillför stämningar i rummet. Det är så snyggt arrangerat att en inte alltid märker när musiken inte längre är på och det enda ljud som hörs är dansarnas lätta steg.

Men så plötsligt fylls salongen med klanger och rytmer igen och dynamiken förändras.

Koreografen Deborah Hay tillskrivs i programbladet ikonstatus. Hon var en av dem som under 1960-talet experimenterade i Judson Dance Theatre i New York. Där laborerades det med improvisation och vardagsrörelser, deras arbete har haft betydelse för hur danskonsten har utvecklats.

Vi som såg den andra föreställningen av Figure a Sea hade förmånen att efteråt få lyssna till ett samtal mellan Hay och Cullbergs konstnärliga ledare Gabriel Smeets. Hay ifrågasatte begreppet postmodernism och hade själv svårt att relatera till detta.

Istället uttryckte hon att hon känner sig mer bekväm med det experimentella. Att inte alltid jobba på samma sätt och stöpa nya dansare i samma form utan utmanas till nya vägar och leta efter det unika i varje individ/dansare.

Alexandra Campell. Foto Urban Jörén

Alexandra Campell. Foto Urban Jörén

Alexandra Campbell är en av dansarna Cullbergbaletten. Ursprungligen kommer hon från Helsingfors och utbildade sig vid Helsingfors Dansinstitut samt Finlands Nationalbalett.

Som dansare har hon jobbat i mer än 20 år bland annat på Finlands Nationalbalett (Helsingfors) och Compangie de Cré-Ange (Paris) och varit med i Cullberg i snart 16 år.   

Hur har samarbetet med Deborah Hay gått till?

Deborah har utgått från ett tydlig score (manus) som hon skrivit, där varje riktning och intention är viktig. Detta har gett oss dansare en form av ramverk vari vi har fått röra oss fritt. Rörelsemässigt är allting i verket improviserat men improvisationen sker med hjälp av otaliga frågeställningar som vi förhåller till oss hela tiden.

Vad skulle du säga är utmärkande för Hays sätt att koreografera/arbeta?

Hon koreograferar inte med rörelse utan istället kastar hon ut ord i en ändlös rad av frågor. Hon uppmanar oss att ändra det visuella perspektivet från vilket vi ser på dans. Hon är heller inte intresserad av vad vi gör.

Istället handlar det om hur vi gör det. Dansen blir ett tillfälle för reflektion och frågor, utan svar och lösningar.

Vilka kvaliteter har Hay varit ute efter?

Jag tror tack vare hennes egen långa erfarenhet och kärleken till dansen så är det just det hon är ute efter, dansens själ. Hon vill ta bort alla maner och klichéer som finns inom dansen och dansarna. Kvar blir bara kroppen, rymd och tid.

Vilken betydelse har musiken för verket?

Jag tror kroppens inre musik eller tystnaden om man så vill kalla den, är viktigare än den musik vi hör från högtalarna. Jag tror musiken för verket har mera varit som ett ljudlandskap som hela tiden finns närvarande även när den inte hörs.

Dess betydelse blir någonting som påverkar våra sinnen men som varken lägger till eller tar bort från själva dansen.

Hur har ni dansare märkt av samarbetet mellan koreograf och kompositör?

Det är ovanligt för Deborah att hon överhuvudtaget använder musik i sin koreografi. Men det känns som att hon har varit väldigt glad över samarbetet med Laurie Andersson.

Deborah har fått fria händer att använda musiken eller inte använda den precis som hon vill och det tror jag har gjort samarbetet väldigt lyckat.

 Vad betyder verket för dig?

Ett hav av möjligheter.

Jenny Berkán

6 okt 2015


Jag ville bara dansa
NorrDans
Dans i Nord
GöteborgsOperan

Läs mer här:

Powered by SiteVisionlänk till annan webbplats