Dansportalen
Sylvia1

Herdarna med en sovande Endymion, Michal Krčmář. Mariuz Morawski tittar på medan Emrecan Tanış håller i och Xiaoyu He hoppar över Endymion. Foto Mirka Kleemola.

Neumeiers Sylvia får dansarna att visa sin mångsidighet

HELSINGFORS: Nationalbalettens utbud blev återigen lite bredare i och med att John Neumeiers Sylvia stått på repertoaren denna vår. Det var på tiden, efter en kavalkad av sagobaletter med spektakel som ledstjärna där dansen fått ge vika för mycket annat.

Produktionen kom till oss från Hamburg, med den fungerande fina och sparsamma scenografin och de stiliga dräkterna. För dansarna betydde Sylvia en möjlighet att visa sina mångsidiga färdigheter i balettkonsten. Man kunde som åskådare njuta för fullt även av musiken, Leo Delibes verk är värt att lyssna på också som sådant. Ett mycket fint val detta.

Sylvia2

Sylvia, Abigail Sheppard i festscenen med Johan Pakkanens Orion. Foto Mirka Kleemola

Berättelsen handlar om nymfen och soldaten Sylvia, en ung dam, om hennes utveckling och val i livet. Henne träffar vi hemma i en helig skog där gudinnan Diana härskar. Där börjar dramat. Ett danspar inleder sin duett redan då publiken intar sina platser, och när ridån öppnas ser vi en mängd dansare på scenen. De tillhör skogsfolket men är inte av denna värld. Damerna är klädda i florlika kreationer – kända från många moderna verk – ovanpå underdräkten, männen bär raka vita byxor. Dessa varelser för oss in i skogens hemligheter.

Koreografen Neumeier berättar att Sylvia, Dianas nymf, vid premiären 1876 avvek från den romantiska balettraditionen, och fick gestalta en kvinnlig krigare, en avlägsen syster till amasonernas drottning Penthesileia i den grekiska mytologin. Koreografen har utvecklat tanken om myten efter att ha läst Torquato Tassos ursprungliga berättelse, berättade han vidare redan 1997 då baletten kom till och uppfördes av Parisoperans balett.

Det var något mycket fräscht i denna produktion som också levt vidare sedan premiären. Av Neumeier själv hör vi att produktionen alltid också är något anpassad till dansarna. Och dansarna, de lyser i sina roller: Atte Kilpinen, 22, är fenomenal som Aminta, en herde, som kommit till skogen för att träffa Sylvia. Han är ytterst närvarande, trovärdig och skicklig i rörelsespråket. Mycket välmotiverat får Kilpinen senare beröm i form av ett stipendium som utdelas efter föreställningen den sista kvällen.

Sylvia3

Dianas armé med Abigail Sheppard till vänster som Sylvia. Foto Mirka Kleemola

Abigail Sheppard gör en effektiv entré när hon som Sylvia intar scenen. Det gör också Rebecca King i Dianas gestalt något senare. Två starka damer i starka roller, de är ypperliga val till uppgifterna. Båda är fina rolltolkare och dansare med gedigna kunskaper. Rörelserna är vassa, ben höjs upp som blixtar – även deras tankar kan läsas ur nackens hållning.

Vissa av de andra solisterna och även några icke-solister gör väldigt fint ifrån sig i fråga om drama. Johan Pakkanen briljerar i teknik och uttryck, han blir bara bättre och bättre i sin konst. Pakkanen är i denna pjäs turvis Amor, Thyrsis och Orion.

Sylvia4

Johan Pakkanen som Eros. Herdarna är verksamma i bakgrunden. Foto Mirka Kleemola.

Gestalten Amor eller Thyrsis finns bland herdarna. Han tycker synd om den unge mannen Aminta, vars hjärta lite tidigare brustit av att Sylvia efter en kort förtjusning övergett honom. Dock förvandlar sig Amor sedan plötsligt till en ståtlig Orion för att förföra Sylvia. I denna scen visar Pakkanen sin känsla för drama, hans rörelser är utstuderade så det förslår och det är bara att njuta av scenen.

Endymion, Dianas kärleksobjekt, spelas av färgstarka stjärndansaren Michal Krčmář. Han gör allt med intensitet och omtanke i såväl minspelet som i dansen, han är fullt närvarande.

Jaktnymferna Lucie Rákosniková, Terhi Talo, Kailey Kaba, Mai Komori, Emmi Pennanen, A Hyun Shin, Yimeng Sun, Hatice Çağla Ertürk och Violetta Keller är en krigisk damarmé. De är klädda i tajta svarta shorts och bär som överdel en brun läderväst. Än är håret fladdrande, än täckt, damerna är alltid skarpa och imponerande i sina rörelser.

Sylvia5

Sylvia, Abigail Sheppard i festsalen hos Orion. Foto Mirka Kleemola

I början övade några av dessa individer skarpskytte med bågar och pilar, det skedde från högra sidan av salongen. Damerna skjuter pilar mot målet. Åskådarna fick en glimt vad som komma skulle. Individuella skillnader fanns att se även om gruppen var homogen i sin dans. Ofta ingick scener där de avslutade sina krigiska rörelser med bågar spända mot tilltänkta mål.

Ett speciellt hopp förekommer ofta, är typiskt och passande i koreografin; som ett grand jété går man framåt men den efterkommande foten är inte rak utan ställs i coupé.

Man fäster sin uppmärksamhet på krigaren i mitten, Violetta Keller från balettens ungdomsgrupp. Denna unga dam stod bredbent och ytterst krigiskt gentemot Sylvia, färdig att ta till åtgärder.

Sylvia hade av Diana och hennes soldater ertappats med en man – Aminta – vilket inte hörde till de lovliga sakerna. Disciplinen är hård, inga avvikelser hos soldaterna tolereras av Diana. Hon själv längtar dock efter något hon upplevt tidigare.

Antti Keinänen, Felipe Domingos, Xiaoyu He, Gianmarco Romano, Emrecan Tanış, Hasan Topçuoğlu och Benoît Favre som herdar är spänstiga och vältränade i sina hopp.

Balettmästarna har gjort ett gott jobb också här. Nykomlingen hos oss, Jan-Erik Wikström från Stockholmsoperan, är en av dessa. Ansvarig balettmästare heter Ingrid Nemecková som tidigare kom från Tjeckien till Helsingfors tillsammans med blivande prima ballerinan Barbora Kohoutková.

Tuuli Tuominen-Sandell har efter avslutad dansarkarriär och många solistroller vid Operan – bland annat som Lise i La Fille mal gardée – fungerat som balettmästare och jobbat med ett antal verk.

Sylvia6

Atte Kilpinen som Aminta. Foto Mirka Kleemola.

Andra aktens första del visar oss ballokalen, det är kärleksguden Orions fest. Det är även balettens fest. Varierande poetiska formationer, lyft och scener avlöser varandra i festfolkets dans.

Som tidigare i skogsscenerna får vi nu se luftiga och lätta glidanden i koreografin för paren, ben i horisontella lyft som för damerna framåt.

Dramat finns med, någon gång får Sylvia hela herrgänget omkring sig och lyfts från ett par armar till ett annat, lite i stil med kurtisanen Manon i baletten med samma namn, i en liknande festscen där en kvinna är medelpunkten.

I en annan scen åter är codan med herrarna högst imponerande – med precision i tempo.

Det är skäl att nämna alla dansarna i balscenen, de gör stundvis soli, och de gör bra ifrån sig: Emmi Pennanen, Mai Komori, Lucie Rákosníková, Gabriel Davidsson, Maksim Tšukarjov, Cauê Frias, Valeria Quintana, Elena Ilyina, Emilia Števik, Mira Ollila, Felipe Domingos, Kamill Ariston Chudoba, Mariusz Morawski, Nikolas Koskivirta, Anna Sariola, Sari Stenholm, Maria Tamminen, Charlotte Schauman-Mäki, Marijana Dominis, Emrecan Tanis, Antti Keinänen, Giuseppe Martino, Juntaro Coste och Ville Mäki. Programbladet ger namnen i denna ordning, och de är ett fint gäng.

Delvis samma dansare sågs ju göra bra ifrån sig redan i första akten, förstärkta av Iga Krata, Hye Ji Kang, Frans Valkama och Lucas Jerkander.

I andra aktens andra del för storyn oss sedan tillbaka till skogen dit Sylvia med make har anlänt. Hon vandrar där och återser Aminta. Deras korta kärlek väcks åter till liv, bara för en stund. Ett vemodigt och kort möte. Livet självt berövar Sylvia från Aminta, läser vi i programbladet. Hon avlägsnar sig med resväskan hon haft med, ledsagad av mannen.

Orkestern dirigerades av Garrett Keast, och Jukka Merjanen stod för ett violinsolo. Orkestern med sin fina klang hade en stor del i att föreställningen kändes givande med en närvarande förtrollning.

Anita Jokela
6 maj 2019

 

Jag ville bara dansa
NorrDans
Dans i Nord
GöteborgsOperan

Läs mer här:

Powered by SiteVisionlänk till annan webbplats