NORDENS STÖRSTA MÖTESPLATS OM DANS – GRUNDAD 1995

Erik Aschengreen: Sommardans i Paris

Paris har ett härligt dansliv, och publiken strömmar till. Denna lyckliga situation hänger samman med en mycket medveten kulturpolitisk strategi gällande dans.

Redan omkring 1970 började man decentralisera danslivet och ge koreografer och deras danskompanier optimala möjligheter på olika ställen i provinsen. Detta medförde ett rikt dansliv i hela landet, och idag får bland annat Paris stor glädje av initiativen från den gången, när kompanierna kommer på gästspel till huvudstaden. Oftast på Théâtre de la Ville, som i många år varit dansscenen utanför Operan.

Théâtre National de Chaillot

Men nu har också den stora Théâtre National de Chaillot trätt in i dansvärlden. Inom fransk danshistoria är den teatern mest känd som Jean Vilars Théâtre National Populaire, som på 1950-talet blev Frankrikes ledande teater.

Nu har denna stora teatersalong med plats för 1200 åskådare tillägnats dansen och leds av duon José Montalvo och Dominique Hervieu, som just kommer från ett av provinsens nationella koreografiska center i Val-de-Marne (sydost om Paris).

Orphée. Fotograf Laurent Philippe

Montalvo och Hervieu bjuder in andra koreografer, och de skapar själva. Denna sommar har de haft enorm succé med sin Orphée, som är en mycket modern version av Orfeus-myten. Den utspelas i Paris och typiskt för deras föreställningar har José Montalvos scenografi i form av videofilm en medspelande och poetisk roll.

Åttahundra dansare, sångare och musiker kom till uttagningsproven till denna föreställning, och sexton blev utvalda. Jag tror att jag aldrig sett en så mindre homogen grupp, men de är helt enastående, då de alla är virtuoser: en kastratsångare som även är en formidabel dansare, en hip-hopdansare som kan den sällsynta konsten att göra genrens stunts till en del av berättelsen, en klassiskt utbildad dansös, en ung tenor som spelar på cello och sjunger bedövande vackert, en akrobat som går på höga, fjädrande styltor och ändå kan göra saltomortaler, en hip-hopdansare från Alger som med bara ett ben och två kryckor fyller scenen med hopp och livskraft och ett par vidunderliga afrikanska dansare med totalt avväpnande humor och kroppsbehärskning.

Den filmade fonden innehåller dessa vackra hästar. Foto Laurent Philippe

Historien om Orfeus och Eurydike finns där – alla ikläder sig turvis de båda rollerna – och det ställs också frågor om konsten idag, dess plats och betydelse. Men föreställningen förtrollar först och främst genom en otrolig energi, humor, ömhet och kärlek mellan dessa sexton formidabla unga människor, som utbreder sig i alla dansens stilarter till musik som sträcker sig från Gluck, Monteverdi och Philip Glass till rock och helt moderna rytmer.

Stéphane Bullion i La Bayadère. Fotograf Sebastien Mathé

Tradition på hög nivå
På så vis är dansen modern och ung i Paris, men i änden av Avenue de l'Opéra ligger Parisoperan fortfarande som garant för tradition och hög nivå. Sedan 1995 leder Brigitte Lefèvre med säker hand kompaniet, som både beställer nya baletter och värnar om den klassiska repertoaren. Denna sommar har man kunnat återse Rudolf Nurejevs pompösa uppsättning av La Bayadère. Nurejev var Directeur de la Danse på Parisoperan på 1980-talet, och Bayadère-uppsättningen år 1992 var hans sista.

Den är omsorgsfullt bevarad och bländar fortfarande med sin överdådiga scenografi av Ezio Frigerio med Gyllene palats, exotiska indiska tempeldanserskor och en jätteelefant på vilken hjälten Solor gör sin entré.

Jag har sett många dansa detta stycke, som är typiskt för romantiken genom att det ställer en svag hjälte mellan två starka kvinnor. Tempeldanserskan Nikia och Rajahns dotter Gamzatti är båda förälskade i Solor. Baletten rymmer lidelse, svartsjuka och hjältens färd till skuggornas rike, då han i opiumrus drömmer sig ned till de döda bajadärerna. Jag såg Delphine Moussin som Nikia, Stéphanie Romberg som Gamzatti och Stéphane Bullion som Solor.

Det var den sista föreställningen av La Bayadére den här säsongen, och vid applådtacken blev Stéphane Bullion på scenen utnämnd till Danseur Etoile. Den högsta rang man kan uppnå i Parisoperans stränga hierarki, och som denne vackre, förfinade dansare med en stor skådespelartalang så avgjort har förtjänat. I flera år har jag lagt märke till honom och sedan han dansat Armand i John Neumeiers Kameliadamen på en praktfull DVD från Parisoperan, var det tydligt att nu var det hans tur att befordras.

Kaguyahime. Fotograf Jacques Moatti

Bedövande vackert av Kylián
Ny på Parisoperans repertoar denna säsong är Jiri Kyliáns Kaguyahime. En bedövande vacker balett efter en japansk sägen, med ett japanskt partitur av Maki Ishii och inkallade sångare och musiker från Japan, medan Kylián koreograferar på sitt eget västliga språk. Baletten handlar om Månens dotter, som stiger ner på Jorden för att skapa fred, men resignerat måste upptäcka att människor är onda och alltid ligger i strid.

Medan orientalismen i La Bayadère bara blir påklistrade effekter, lyckas det i Kaguyahime att förena västliga och japanska konstnärliga uttryck och skapa en betagande vacker föreställning.

Brigitte Lefèvre vårdar klassikerna. Både från det nittonde och det tjugonde århundradet, men hon är inte rädd för att ge husets egna folk chanser. Hennes högra hand, Patrice Bart, avslutar säsongen med en nyuppsättning av La Petite danseuse de Dégas och under nästa säsong kommer hans Coppelia tillbaka på affischen. Två étoile-dansare får också lov att försöka sig på. Nicolas le Riche sätter på nytt upp sin Caligula liksom José Martinez på nytt får sin Les Enfants du paradis uppförd.

La Petite danseuse de Degas. Foto Opéra de Paris

Det är en tilltalande och klok politik, att dessa nya koreografer får lov att sätta upp sina verk igen, vilket ger dem möjlighet att förbättra vad som kanske inte lyckades första gången. Som något nytt har Parisoperan också nästa säsong infört att en rad föreställningar sänds via biografer över hela landet. Frankrike är stolt över sin stora nationalbalett och gör någonting för att sprida denna härlighet ut till hela folket.

Erik Aschengreen

Skriv ut