NORDENS STÖRSTA MÖTESPLATS OM DANS – GRUNDAD 1995

Maggie Foyer: Klassisk och nutida dans i London

London efter jul – efter Nötknäpparen – åter till fler klassiker.

Med ett välkommet drag har the English National Ballet väckt nytt liv i Mary Skeapings ursprungstrogna Giselle. Det är en av de finaste produktionerna i Europa – i David Walkers kostym och vackert iscensatt på Coliseum, Londons bästa dansscen.

Omsorgsfullt utforskad och pietetsfullt återskapad med kärlek, har den en rikedom av dans i första akten och en andra akt fylld av gotisk skräckromantik. Skeaping hade stark känsla för stil, men glömde aldrig att detta var teater.

De nyinlagda solopartierna för huvudrollerna i första akten är inte virtuosnummer. De får byn att leva, förtydligar karaktärerna och ger tyngd åt Giselles för tidiga död.

I andra akten flödar det av döda andar, som tycks sväva bland dimmorna, skymtande fram i plötsliga käglor av ljus. Man känner den fuktklibbiga rysningen från vilierna, draperade i sina slöjor, och med ondskan lurande bakom deras kalla skönhet.

I Skeapings version, mer än i någon annan nutida version, används männen i byn med stark verkan, deras kroppsliga närvaro förstärker effekten hos det utomjordiska. Det är både underbart realistiskt och rikt på romantik.

Daria Klimentová och Vadim Muntagirov i andra akten av Giselle med English National Ballet. Fotograf Patrick Baldwin

English National Ballet presenterade ett flertal rollbesättningar. Elena Glurdjidzes Giselle, överflödande av kärlek och kryddad med kärlekssmärta, har ristat in sig i mitt hjärta medan hennes spektakulära hopp klädde henne väl i den alternerande rollen som Myrtha i andra föreställningar.

Det var emellertid de spännande unga "Albrektarna" som tilldrog sig mest uppmärksamhet. Vadim Muntagirov utexaminerades från the Royal Ballet School i höstas, då English National Ballets chef, Wayne Eagling, såg honom dansa Albrekt vid en skolföreställning och omedelbart erbjöd honom kontrakt. Begåvad med en naturlig elegans i framträdande och kroppsbyggnad och en formidabel teknik, gjorde han en oförglömlig debut med Daria Klimentová som partner,

Klimentová, en av ENB:s toppsolister, kan fortfarande ge rollen en känsla av daggfärsk friskhet parad med den säkerhet som erfarenheten ger.

Vadim Muntagirov i akt I av Giselle. Fotograf Patrick Baldwin

I nästa föreställning sågs Esteban Berlangas Londondebut i Albrektrollen med Begoña Cao som partner. De klär varandra vackert med sitt mörka latinska utseende och föreställningen var laddad med känslor. Spanientränade Berlanga har en häpnadsväckande teknik, aldrig pressad och alltid med perfekt placering enligt skolboken.

För att fira denna störtvåg av manliga talanger har Eagling skrivit en kort balett, Men Y Men, som ett kort förspel till Giselle. Koreograferad för nio män med solistkvaliteter, hyllar den lyriken i Rachmaninovs musik, kompletterad med utbrott av virtuoasitet.

Toppsolister i traditionell repertoar
Efter en mycket traditionell julsäsong, gav the Royal Ballet en nyinstudering av MacMillan’s Romeo och Julia i januari. "The Royal" kanske inte har den mest upphetsande repertoaren, men de har en rikedom på internationella toppsolister att välja bland. Som de unga älskande skapar Tamara Rojo och Carlos Acosta fortfarande magi och gav oss en kväll att minnas. Andra par inkluderade Marianela Nunez, som förvandlar allt hon rör vid till rent guld, dansande med Thiago Soares, och favoriterna Alina Cojocaru och Johan Kobborg.

Törnrosa i ytterligare en påkostad produktion kom tillbaka i repertoaren för några föreställningar.

Tamara Rojo och Carlos Acosta i Romeo och Julia med Royal Ballet. Fotograf John Ross

Den nya tredelade balettaftonen, som hade premiär i slutet av februari, innehöll en repris av Wayne McGregors Infra, vilken vann årets National Dance Award för bästa klassiska koreografi, och Kim Brandstrup’s Rushes – Fragments of a Lost Story. Den tredje baletten, As One, har skapats av dansaren vid Royal Ballet, Jonathan Watkins. Som student visade han avsevärt löfte som koreograf men är kanske inte redo för den stora scenen.

Infra är modern på alla vis med användning av high tech, som den breda filmduken där spännande elektroniska figurer ändlöst passerar, liksom även med en nutida utveckling av balettekniken.

McGregor’s extrema dansstil behärskas girigt av dansarna, mest markant hos de nya premiärdansarna Melissa Hamilton och Eric Underwood, sam arbetar så sammansvetsat.

Brandstrup har en bestämd filmisk känsla: mogen, mångbottnad och aldrig öppet teatralisk frambringade den ändå starka prestationer från kärlekstriangeln mellan Carlos Acosta, Laura Morera och Alina Cojocaru.

Maggie Foyer

Skriv ut