Årets dansare 2000: Tim Matiakis

Hon fick svaret att det fanns en klass med muskelträning, gymnastik och svärdfäktning, så jag började. De vackra orden visade sig betyda balett under vardagar och lite annat på lördagar. Så kom jag i alla fall igång med min baletträning."

Tim Matiakis. Fotograf Martin Mydtskov

Jag tyckte mycket om MacMillans baletter, så jag tog chansen direkt när jag fick möjligheten att dansa med Royal Ballet i London. Det var något alldeles särskilt att dansa Mercutio i den ensemble som MacMillan skapat Romeo och Julia för.

2002 blev jag utnämnd till First Soloist. Jag hamnade emellertid i en orolig tid för Royal Ballet – balettchefen Ross Stretton, som engagerat mig, avpolleterades mycket hastigt och ingen ville säga varför. Första året fick jag därför göra mest ensemblearbete, och det var inte därför jag sökt mig dit, men nya balettchefen Monica Mason ville verkligan att jag skulle stanna. Den andra säsongen i London blev också min bästa dittills.

Det bästa med Royal Ballet var att det var ett hus med många högklassiga artister och konsten värdesattes högt. Intresset för balett var enormt och man fick arbeta intensivt och jobba hårt på kvalitet, så att man kunde prestera bra. Samtidigt fick man arbeta för att anpassa sig till deras stilideal.

Att jag inte blev kvar där beror bl.a. på att Ross Strettons intentioner att kombinera det bästa av det klassiska med det mest moderna, byttes ut mot en återgång till det gamla. Allt nytt skulle vara brittiskt och inget nyskapande.

Jag valde då att antingen återvända till Stockholm eller acceptera ett anbud från Frank Andersen att komma till Köpenhamn, där han nu åter var balettchef. Det lät mer spännande med Köpenhamn, förutom att min fästmö Kizzy Howard redan dansade där.

Sedan jag kom till Den Kongelige Ballett har jag varit solist i Etudes och dansat narren i Svansjön, Nu gör jag bland annat huvudrollen som Gennaro i Bournonvilles Napoli, ett tecken på att jag accepterats som en fullvärdig solist även av danskarna."

Ur La Ventana av August Bournonville. Fotograf Martin Mydtskov