Årets dansare 2001: KARIN FORSLIND

Karin Forslind. Fotograf Mats Bäcker

Så jag tog en blankett och fyllde i, och blev till slut antagen. När sedan skolan skulle börja hade jag plötsligt tappat lusten, men min mor sade åt mig att jag måste lära mig att fullfölja mina beslut. Vi kom överens om att jag skulle prova i tre veckor. Det räckte.

Viktiga lärare på skolan var Edith Allard, Konstantin Damianov, Elise Englund, Donald Kirkpatrick, Lia Schubert, i bokstavsordning. Efter skolan ville jag genast söka mig utomlands, men Gösta Svalberg rekommenderade mig att börja i Operabaletten, och så blev det. När Anders Nordström och jag tävlat i New York återkom lusten att dansa utomlands.

Jag ville egentligen helst till Béjart, men när jag vid ett tillfälle hälsade på Johannes Öhman i Basel tog jag lektion med ensemblen, och blev genast erbjuden kontrakt. Så jag kunde börja vid årsskiftet 1987-88, mitt under säsongen, men det ordnade sig.

Vid Basler Ballett stannade jag i 3 1/2 år. Ensemblen var medelstor, ca 40 dansare, och alla gjorde alla roller. Balettchef var Heinz Spoerli, som skapade mycket av repertoaren själv. Den var omfattande, både klassiskt och modernt. Det var tufft och jättenyttigt att dansa där.

Kraven på dansarna var stora. Man fick lyfta sig i nackhåren och jobba på styrka teknik och snabbhet. Balettmästaren Peter Appel var förträfflig. Under s.k. amerikanska klasser var övningarna mycket snabbare, särskilt fotarbetet, och attacken och energin i rörelserna var en annan. Man fick god träning på att göra rörelser riktigt stora, som för att fylla en hel scen.

Att arbeta utomlands är något jag verkligen rekommenderar alla. Man får nyttiga perspektiv på sig själv, dansandet och arbetsförhållandena. Har man tur kan man som jag få arbeta mycket med en koreograf, och det är stort att få vara med om att skapa en roll som ingen annan framfört tidigare.

När jag gästspelade i tre veckor vid Korea National Ballet 2003 fick jag verkligen en ny syn på mig själv. Tidigare hade jag aldrig sett mig som en valkyria, men det blev jag där. Alla andra dansare var så små och finlemmade.

Favoritroller? Två av de första stora saker jag gjorde var i Willliam Forsythes In the Middle Somewhat Elevated och Don Quixote (Trädkronornas drottning, Mercedes, Kitris väninnor) så de har en särskild plats i mitt hjärta. Annars Myrtha i Makarovas Giselle. Husan i Pär Isbergs Nötknäpparen, Lescauts älskarinna i Kenneth MacMillans Manon, titelrollen i Ivo Cramérs Medea, och förstås Osilde i Krzysztof Pastors Tristan. Det är, vill jag gärna upprepa, något särskilt att få vara med om att skapa en roll.

Koreografer? Mats Ek för att hans visioner är så klara och tydliga. Det han skapar är så kraftfullt, och man engageras känslomässigt. Han vet exakt vad han vill ha och han får fram det, men inte på ett förtryckande vis, utan inspirerande. Han verkligen ser individen. Att göra Gräs med Hans Nilsson var speciellt, han är så oerhört generös som partner.

Annars finns de så många fina partners här i Stockholm: Pascal Jansson, Anders Nordström och Nikolaus Fotiadis t.ex. Bebådelsen (L'annonciation) av Angelin Preljocaj var en väldigt tät föreställning. Det var väldigt roligt att få göra något samtida, och det var en glädje att göra en duett med Jenny Nilson. Hon var Maria, men i dansen skall de två bli ett, och det var en härlig utmaning.

När jag tilldelats Mariane Orlando-stipendiet åkte jag till New York och tränade. Det är fantastiskt att i en klass få se så många dansare på hög nivå, från alla möjliga länder. Där är det verkligen fråga om en smältdegel. På sommaren är det varmt i staden, och det kan bli väl varmt i studion.

Visserligen blir det lättare att värma upp och man blir mjukare, men det blir en annan påfrestning på kroppen. Man blir trött på ett annat sätt. Men man vänjer sig.

Det blir en annan påfrestning på kroppen. Man blir trött på ett annat sätt, men man vänjer sig. Det blir i alla fall lättare att värma upp och man blir mjukare."

Den goda fén i Törnrosa. Foto Kgl Operan