NORDENS STÖRSTA MÖTESPLATS OM DANS – GRUNDAD 1995
Victor Hugo och Ringaren i Notre Dame
Fotogravyr av Victor Hugo 1883
Hugo gick till storms mot dylika idéer. Han blandade tvärtom djärvt högt och lågt, ”som livet självt”. Språket var mustigt, handlingen brokigt rik, och den kastade sig från plats till plats. Skakande våldsamma scener kontrasterades gärna med lyriskt finstämda. Ju större kontraster desto bättre.
Ringaren i Notre Dame blev balett redan 1839. Den ”klassiska” versionen koreograferades av Jules Perrot 1844, till musik av Cesare Pugni. Där dansade koreografen rollen som poeten Pierre Gringoire. Arthur Saint-Léon var officeren Febus och Carlotta Grisi Esmeralda. Den versionen, där senare också Fanny Elssler dansade rollen som Esmeralda, gavs även i många senare bearbetningar, framför allt i Ryssland, t. ex. av Petipa i S:t Petersburg 1886 och 1899, Mendez på Bolsjojteatern i Moskva 1890, och Vaganova på Kirovteatern i Leningrad 1935.
1965 skapade Roland Petit en alldeles egen Notre-Dame de Paris för Parisoperan, där han själv framförde rollen som ringaren Quasimodo. Musik: Maurice Jarre. Det verket dansades även på Kirovteatern 1978.
Romanen har filmats ett dussintal gånger, från 1905 och framåt – inklusive av Disney, 1996. Den har utgjort underlag till minst ett tjugotal pjäser och ett tjugotal operor, och den har blivit musikal två gånger, i Frankrike 1998 och i Tyskland 1999. Den franska versionen har förutom i hemlandet, spelats i bl. a. Belgien, Schweiz, Tyskland, USA, England, Italien och Spanien, och dessutom turnerat i Kina, Sydkorea och Taiwan. Det lär också finnas en översättning till svenska.
