Dansportalen

Artiklar från 2008 – till idag

Artiklar från 2008 – till idag

Lena Andrén, danskrönika: Hemma bra och Borta bra

För mig är vårvinterns första stora händelse nyinvigningen av Moderna Dansteatern vars lokaler har fått ett ordentligt lyft och förvandlats till en modern teateranläggning med många nya möjligheter.

Den andra stora händelsen är ett besök i Hamburg där jag såg Döden i Venedig av John Neumeier och ”Akihabara Majokko Princess” av Takashi Murakami.   

Lloyd Riggtins och Edvin Revazov i Döden i venedig. Fotograf Holger Badekow

Lloyd Riggtins och Edvin Revazov i Döden i venedig. Fotograf Holger Badekow

John Neumeier: Döden i Venedig
Det mest påtagliga med John Neumeiers tolkning av Döden i Venedig (13/3, Hamburgbaletten) är att han lyfter fram Aschenbachs (Lloyd Riggins) moraliska ångest över sin latenta homosexualitet och rädsla för att därmed inte längre fylla rollen av en samhällets stöttepelare varigenom verket blir en queer kärlekssåpa. Neumeier gör detta genom att plocka in två ’aspekter’ (Peter Dingle och Carsten Jung) med en lika tydligt markerad som läcker homosexualitet. När dessa går loss på en försvarslös Aschenbach blir det en stark bild av hans (hopplösa) dilemma.

Däremot saknar Aschenbachs interaktion med Tadzio (Edvin Revazov) egentlig erotisk spänning. Visst finns det en längtan i Aschenbachs agerande men den framstår till en början snarare som en längtan efter Aschenbach egen förlorade ungdom än en längtan efter kroppslig närhet. I avslutningen av verket verkar Aschenbach förhålla sig till Tadzio som om han vore en beledsagare från livet till döden vilket får mig att tänka på symbolistiska målningar av ’dödens ängel’.

Revazov är dessutom längre än Riggins vilket också gör att maktbalansen mellan dem blir annorlunda än till exempel i filmen där Tadzio är en vek yngling. Neumeiers Tadzio är en person som har en tydlig dominant position såväl i relationen till Aschenbach som till sina vänner. Han förblir oberörd oavsett de starka känslor som Aschenbach genomgår, vilket skildras i en mycket stark duett där Tadzio utan att med en min visa någon reaktion (eller ens att han verkligen är medveten om Aschenbachs närvaro) skickligt interagerar med Aschenbach.

Det som möjliggör för Neumeier att framgångsrikt genomföra denna subtila skildring är att han har en grupp ytterst skickliga manliga dansare till sitt förfogande. Såväl Riggins som Revazov gör lika exakta som inkännande rolltolkningar som förtydligar deras inbördes relationer. Det är också skickligt av den 27 årige Revazov att få fram den ’valpighet’ som bör finnas hos en tonåring. Riggins gör en av sitt livs främsta rolltolkningar när han utan att bli patetisk med smärtsam närgångenhet skildrar en persons gradvisa sönderfall och undergång.  

Kirsten Dunst i videon Akihabara Majokko Princess

Kirsten Dunst i videon Akihabara Majokko Princess

Takashi Murakami: Akihabara Majokko Princess
Dansvideon tog mig med överraskning när jag fick syn på den i Hamburgs Konstmuseums stora utställning POP Art. Videon Akihabara Majokko Princess med en dansande Kirsten Dunst i rollen som ’prinsessa’ är inspelad i Akihabara (Tokyo), Otaku kulturens centrum, regisserad av McG och producerad av Takashi Murakami. I videon gör Dunst som mangaprinsessa en cover av The Vapors Turning Japanese (1980). Det som gör videon till något mer än en läcker (och komisk) dansvideo är Dunsts gestaltning, hon ger mangakaraktären en udd som antyder att det under Otakukulturens sockersöta yta finns en betydligt mörkare verklighet.

Mychoreography: Uppror med förhinder
A Warrior's Roar Holler Across The Sky (21/1 WELD) har under ett och ett halvt år skapats inom ramen för Mychoreography, Dans och Cirkushögskolans masterprogram i koreografi.  

Det luktar bensin, tänker jag när jag kommer in i WELDs suggestiva studio, nyfiket kollar jag in raderna av flaskor med tygtrasor i flaskhalsen som prydligt ställts upp framför främsta bänkraden. Det är inte endast lukten utan även flaskornas utseende som får mig att tänka på Molotovcocktails. Frågan är, skall flaskorna kastas, och i så fall av vem? Kanske är det publiken som är upprorsmakarna, i vilket fall får vi var sin tegelsten. Den får vi dock aldrig något tillfälle att kasta, men möjligheten finns. Däremot uppmanas vi att blåsa i de visselpipor som också delats ut och några av oss vågar till och med blåsa utan att ha blivit uppmanade.

På scenen går det däremot livligare till när masterstudenterna iscensätter ett antal olika scenerier, ett slags postmoderna tableaux vivants, som i sin suggestiva spänningsladdning får mig att tänka på ögonblicksbilder från gatuupplopp. Med Mårten Spångberg som primus motor lyckas studenterna hålla mitt intresse vid liv de fyrtiofem minuter som verket pågår och just som det känns som om det är på väg att ta slut, så är det mycket riktigt slut.

Den ordning och smidighet som präglar föreställningen (och publiken) skapar en kontrast till de föremål som skulle kunna kallas ”upprorets insignier”. Jag kan inte låta bli att undra vad som skulle ha hänt om publiken skulle ha tagit symbolerna bokstavligt.

NorrDans och Noon Dance: Sunday, again. Fotograf Bengt Wanselius

NorrDans och Noon Dance: Sunday, again. Fotograf Bengt Wanselius

Jo Strømgren x 3: Strømgren är bäst som Strømgren  
Genom en lyckad timing visade Jo Strømgren tre verk inom en veckas tid Sunday, again, Kvart (22/1, Dansens Hus) med NorrDans & Thomas Noon Dance och Selskapet (25/1, Stadsteatern) med sitt eget kompani.

Kvart är baserad på Alice i Underlandet och att göra meningsfull tolkning av en så komplex historia på 25 minuter är naturligtvis en omöjlighet. Det försöker inte heller Strømgren, istället rycker han ut gestalterna ur sitt sammanhang och låter dem braka samman i en koreografi som är tungt influerad av Ohad Naharin, även vad gäller de punkiga kostymerna av Rachel Quarmby-Spadaccini.  Den dansare som står ut är César Garcia som genom sin sensualitet och energi ger en välbehövlig elektricitet åt det intensiva flödet av rörelser.

I Sunday, again medverkar både Noon Dance och NorrDans vilket ger verket en volym som tillåter Strømgren att göra vad jag skulle vilja beskriva som en Jirí Kylián-pastisch. Koreografin är smältande vacker och dansas till musik av Bach av dansare i blekt pastellfärgade könsneutrala dräkter av Rachel Quarmby-Spadaccini. Det är vackert och njutbart men samtidigt aningens gammeldags.
Ur Selskapet. Fotograf Knut Bry

Ur Selskapet. Fotograf Knut Bry

I Selskapet (The Society) är däremot Strømgren sig själv fullt ut, och det är också detta verk som är det mest intressanta av de tre verken. Tre lagom sunkiga män (Trond Fausa Aurvåg, Hallvard Holmen och Stian Isaksen) befinner på något som påminner om ett café. Där dricker de kaffe och svarar i telefon. Märkliga samtal med vad som verkar vara deras ledare som befinner sig någonstans, långt borta. Allt är (någorlunda) frid och fröjd, tills en av dem hittar en undanstucken tepåse…

Därefter utvecklar sig en betraktelse över hur lätt en övertygelse slår över i sekterisk fanatism, männen förhör varandra, de torterar varandra – och bedrar varandra.

Selskapet är ett verk som fler borde se, inte bara för att underhållas av Strømgren galet underfundiga humor och skruvade rörelsespråk utan för att verket behandlar en företeelse som är mer aktuell idag än på länge.  

NorrDans & Thomas Noon Dance: Nord möter Syd
Samarbeten mellan kompanier och scener är tyvärr inte allt för vanliga därför är det roligt att se detta samarbete mellan två kompanier från Norrland och Katalonien i Tort av Thomas Noon (22/1, Dansens Hus). Man kan beskriva verket, där båda kompaniernas dansare deltar, som kittlande fysiskt på gränsen till akrobatiskt. Däremot saknar Noons koreografiska språk i detta verk en urskiljande egenart vilket gör att jag upplever koreografin som rätt anonym. Men som ovan nämnts är detta en svaghet verket delar med Sunday, again och Kvart av Jo Strömgren.   

Motiv: ur Tomorrow, in a year. Fotograf Claudi Thyrrestrup

Motiv: ur Tomorrow, in a year. Fotograf Claudi Thyrrestrup

The Knife & Hotel Pro Forma: Scenografins triumf.
Elektrooperan Tomorrow, in a year av elektropopduon The Knife och performancegruppen Hotel Pro Forma (29/1, Dansens Hus) skulle, om man vill vara elak, kunna beskrivas som en provinsiell Wilson-efterföljare. Vad jag menar är skaparna av föreställningen i likhet med Robert Wilson lägger tonvikten på det visuella snarare än på ordet. Men i kontrast till Wilson – som aldrig tappar bort någon av de i föreställningen ingående delarna – tycks Hotel Pro Forma betrakta rörelse och röst som en artificiell utsmyckning, vilket får dansare och sångare att kännas överflödiga. I synnerhet drabbar detta dansarna som allt för ofta känns som ett onödigt, till och med störande, inslag.  Däremot är scenografin och ljudkulisserna en väl sammansmält enhet som skulle ha fungerat utomordentligt väl på egen hand.

Mats Ek & GöteborgOperans Balett: En modern klassiker
Äntligen! Tänkte jag när jag såg att GöteborgsOperans Balett och Mats Ek skulle mötas i Törnrosa (30/1, GöteborgsOperan). Och jag blev inte besviken, trots högt ställda förväntningar. '

Som helhet fungerar GöteborgsOperans version av Mats Eks Törnrosa alldeles utmärkt och det är ju onekligen en bonus att få höra musiken i ett energiskt framförande av en levande orkester. Vad gäller de bärande rollerna får de godkänt och vissa är utomordentliga, till exempel den onda fen Carabosse, som hos Ek blir såväl den som förlöser Aurora till världen som den som försänker henne i ett drogförorsakat icke-liv. Jérôme Delbeys Carabosse är den mest komplexa tolkning jag sett av denna roll. Aurora (Törnrosa), dansad av Mariko Kida, är just så spretigt trasig som bara en riktigt missanpassad tonåring kan vara. En extra eloge till Monica Milocco som ilsken tant och Rubinfen som dansas av Satoko Takahashi med en energi som får henne att gnistra.

Nicole Mantini som Drottningen i Törnrosa. Fotograf Mats Bäcker

Nicole Mantini som Drottningen i Törnrosa. Fotograf Mats Bäcker

Eks tolkning av klassikern Törnrosa är i sin tur en modern klassiker och en brilliant överföring av sagan till samtiden. Hos Ek blir den förgiftade sländan Törnrosa sticker sig på till en drogladdad spruta, och svart snö (snow=heroin) döljer Törnrosa istället för törnbuskar. Och medan apoteosen klingar ut får dramat en lika oväntat som tankeväckande upplösning i försoning och självuppoffrande kärlek.

Efter två framgångsrika uppsättningar av Giselle och Törnrosa kan man säga att GöteborgsOperans balett är det kompani som är mest lämpat att förvalta Mats Eks tre stora baletter. Därför kan man bara hoppas att de också kommer att sätta upp Eks främsta verk, Svansjön.

Lotta Melin/Agrare/Jan Håfström: Ett osäkrat scenrum
Ett av vårens mest egenartade dansverk är utan tvekan A Safe Place to Die (16/2, Dansens Hus) av koreografen Lotta Melin och performancetrion Agrare i samarbete med Jan Håfström. Enligt Jules Verne, som Melin inspirerats av, var vulkanen en trygg plats för nedstigning i underjorden. Men den mäktiga videon från ett vulkanutbrott som inleder A Safe Place to Die skapar snarare spänning än trygghet. Ut ur infernot träder så småningom en kycklingliknande varelse som obekymrat rör sig kring Jan Håfströms meterhöga (gift-?) svampar som skulle kunna vara hämtade ur en gammaldags biologilärobok. Absurt? Självklart!

A Safe Place to Die – en bild av luftighet. Fotograf Mats Bäcker

A Safe Place to Die – en bild av luftighet. Fotograf Mats Bäcker

Under årens lopp har Lotta Melin skapat en rad säregna, mer eller mindre absurda och vackra föreställningar och denna föreställning är inget undantag. Däremot är A Safe Place to Die stramare än vad Melins föreställningar brukar vara tack vare Jan Håfströms minimalistiska scenografi som ger verket en överraskande luftighet. Håfström skapar också rymd kring dansarna Anna Ehnberg, Henrietta Wallberg och Fanny Kivimäki, som å sin sida lyhört fångar upp koreografins subtila transformationer i konstant dialog med scenografi och musik.

I Agrare ingår förutom Melin också Maja Ratkje och Hild Sofie Tafjord som har skapat den elektroakustiska ljudkuliss som likt en mångfärgad mantel sveper in verket i konstant skiftande stämningar och dagrar. Musiken skapar också grunden för den suggestiva förtätningen i verkets höjdpunkt då de tre dansarna interagerar med medlemmarna i Agrare, likt väsen utsända att ta hand om vilsegångna vandrare i jordens innandöme.

Running Sushi. Fotograf Chris Haring

Running Sushi. Fotograf Chris Haring

Liquid Loft: Endimensionell elegans
Innan Running Sushi (24/1, Dansens Hus) inleds får publiken genom sina val av sushi upplagd på en bricka som bjuds runt i Dansens Hus foajé bestämma ordningen på de 12 scener som detta verk består av. I dessa 12 scener vill koreografen Chris Haring med samma endimensionella estetik som i manga skildra hur det stereotypt manliga och kvinnliga krockar. En kul idé, tänker jag, och betraktar de första hyfsat underhållande scenerna som utförs på en scen som påminner om de tjocka träbrickor på vilka sushi understundom serveras.

Men efter en stund börjar jag känna samma övermättnad som jag upplevde då jag ätit lite för mycket från ett löpande band (running sushi?) på en sushibar i Roppongi i Tokyo.  

Det som räddar föreställningen från att bli monoton är dansarna, Stephanie Cumming och Alexander Gottfarb. I synnerhet är det Cumming som bär föreställningen genom sin starka närvaro och karisma som drar in publiken i de tämligen meningslösa monologerna. Gottfarb har inte lika lätt att komma till rätta med de stereotypier som gestalterna består av och det är endast då och då som han övervinner den dramaturgiska tvångströja Thomas Jelinek satt på honom.  

Happy to Be Here. Fotograf  Li Tan

Happy to Be Here. Fotograf Li Tan

Anna Koch: Man kan ta koreografen från platsen men inte platsen från koreografen
Happy To Be Here av Anna Koch (2/3 Dansens Hus, Lilla Scen) beskrivs vackert som ett "dansexistentiellt antagande" och jag kan nog hålla med om att föreställningen är ett nedslag i den vardagliga existensen skildrat via mediet dans. Det som visas på scenen är korta ögonblicksbilder av mänsklig existens. De korta scenerna är tillräckligt skissartade för att tillåta betraktaren att göra sin helt personliga tolkning av vad det är som sker på scenen. Vilket är sympatiskt. Sympatiska är också de som interagerar på scenen, inte minst Dragana Zarevska som har en närvaro som gör att blicken spontant dras till henne. Men även Marie Fahlin skapar intresse genom sitt lika finstilta som exakta rörelsespråk. Spännande är också Bure Holmbäck, som presenteras som schamanpraktikant i programmet men tyvärr tar han inte riktigt plats på scenen förrän i applådtacket vilket man bara kan beklaga.

Intressant nog använder Koch, trots sitt samtida rörelsespråk och konceptuella grundval för verket, sig av en ultratraditionell verkkonstruktion; solon, duetter, trios och gruppstycken. Den kollision som uppstår i mötet mellan samtid och dåtid skapar intressanta förskjutningar och dissonanser som stimulerar betraktandet av verket. Även ljudscenografin av Holmbäck och Rohaeen är stimulerande oförutsägbar och blandar ljud från de mest skilda områden.

Trots att Koch gästspelar på Dansens Hus Lilla scen känns verket mycket WELD:skt, det vill säga att det känns format för den läckra studion snarare än för den mer konventionella scenen i Dansens Hus. Slutsatsen blir att man kan ta koreografen från platsen, men inte platsen för koreografen.

Cullbergbaletten: Tre generationer, en tradition
Tre generationer koreografer verksamma i samma tradition möts i programmet Ek, Inger, Ekman (5/3, Dansens Hus) som trots att endast ett av verken är nyskapat inte känns tillbakablickande. Detta beror troligtvis på att även om verken inte är nya är det många av dansarna i Cullbergbaletten som inte dansat dessa verk tidigare. Kanske är det också därför Hon var Svart av Mats Ek får en helt annan angelägenhet än den hade när jag såg den förra gången. Det finns ett helt nytt allvar som skruvar åt vad som skulle kunna beskrivas som ett generationsdrama till en desperat kamp för att få livet att gå ihop.

Redan i den inledande duetten med mannen och kvinnan finns en existentiell ångest närvarande som ger koreografin en nästan rituell karaktär. Den humor som fanns förra gången jag såg verket har i stort sett försvunnit, vilket ger det en helt ny tyngd. Inte minst präglar detta den androgyne, rödklädde och tåspetsdansande gestalt som i förra versionen närmast kändes burlesk men som nu har en skör skönhet som känns smärtsam.

Ur filmen 40 M Under.

Ur filmen 40 M Under.

Ekmans film 40 M Under utspelar sig i den före detta kärnkraftsreaktorn under Tekniska Högskolan i Stockholm. Ekman samarbetar med regissören Martin Steinberg som inte bara lyckas fånga den speciella rytmicitet som präglar Ekmans koreografi utan lyckas impregnera alla delar av filmen med denna rytm. Även fotot är i sig en njutning vilket är mycket viktig i en dansfilm för att förmedla den tredimensionella upplevelsen. Men här finns också den typiskt galna humor som är ett kännetecken för Ekman, som också låter platsens förflutna bli en självklar del av verket.

När jag såg uruppförandet av Negro con Flores av Johan Inger var det en total "här och nu" upplevelse, som jag då visste aldrig skulle upprepas. Och när jag återser verket med till stor del nya dansare måste jag erkänna att trots att det är samma koreografi är det något helt annat. Men det är likväl ett intressant verk, med komiska och oväntade effekter. Det är också ett verk som har en viktig historisk plats i Ingers repertoar eftersom vissa nya drag i hans koreografiska språk får sin första användning i detta verk.

Lena Andrén
23 mars 2010


  • Agneta S
    Agneta Stjernlöf-Valcu: Du ska förmedla dansnotationen till dansare så att det blir en föreställning.
    Dansnotationens syfte är inte bara att bevara något som passerat utan först och främst att ge möjlighet till återskapande. En videofilmning är alltid en tolkning av ett koreografiskt verk.Oavsett om a...

  • COW1
    Nationaloperans säsongöppning med en mycket fräsch COW av Alexander Ekman.
    Höstens första danspremiär vid Nationaloperan i Helsingfors hälsades mycket välkommen av premiärpubliken på lördag kväll. Alexander Ekmans COW visade sig vara den energiska laddning som behövs just nu...

  • SHIFT I CACTI
    Höststart på Kungliga Operan – urpremiär av Alexander Ekman
    Den 26 september slår Kungliga Operan åter upp dörrarna för en ny säsong med två premiärer, först ut är Alexander Ekmans SHIFT | CACTI. Därmed flyttas säsongsstarten fram vilket innebär att premiären ...

  • Oscar Salomonsson
    Oscar Salomonsson, premiärdansare – Det udda och uttrycksfullas mästare
    Oscar är utbildad vid Kungliga Svenska Balettskolan och anställdes vid baletten 1997. Mellan 2004 och 2007 dansade han i Madrid, Spanien.Han återvände till Stockholm och fick utmärkelsen Årets dansare...

  • SigridYAGP
    Om finalen som ställdes in och Sigrids drivkraft, engagemang och hårda arbete
    Sigrid Åberg är 13 år och går Alhanko Academy of Ballet i Stockholm. I höstas var hon i Cattolica, Italien och tävlade i Youth American Grand Prix.I vår skulle hon egentligen åkt till New York för att...

  • LesBalletSuedois
    There is no lack of creativity in the house. We just work in different ways.”
    Nicolas Le Riche – Ballet director of Royal Swedish Ballet – gives Dansportalen an update on the current situation of the company and informs about the plans for the future.Upon arrival of Covid-19 Ro...

  • Paul Marque Le Louvre
    Scènes de la vie confinée de Paul Marque
    A Paris, le confinement règne depuis le mois de mars. Pour les Français il est interdit de passer plus d’une heure dehors ou s'éloigner au-delà d’un kilomètre de sa maison, sinon on écope d’une amende...

  • Paul Marque Louvre
    Meet Paul Marque and a Soloist Dancers Life Today in Paris
    In Paris, social distancing rules have been in place since March. French people are forbidden to spend more than an hour outside or travelling more than one kilometre from their home. If they do eithe...

  • Carmen Helsinki
    En magisk föreställning av Carmen
    En helaftonsbalett i tre akter till musik av Georges Bizet hade premiär på Nationaloperan i Helsingfors i vår. Produktionen var norsk och koreografen var denna gång Liam Scarlett.Alla föreställningar ...

  • GöteborgsOperan
    Vad händer på våra operahus när världen stängs ner på grund av Covid-19? Katrín Hall, GöteborgsOperans Danskompanis konstnärliga chef om situationen i Göteborg
    Dansportalen har talat med Göteborgsoperans Danskompanis konstnärliga chef, Katrín Hall. Hon berättar att man i dessa dagar får använda all sin kreativitet för att hitta och nå publiken och att vara f...

  • Beyond GO mars 2020
    "Allt som man gör i en uppsättning, vare sig det är teater, dans eller något annat rör det sig om en relation med åskådarna"
    GöteborgsOperans Danskompani backar inte för utmaningar. Efter Sidi Larbi Cherkaouis ”Icon”, med 3,5 ton lera på scenen, och Damien Jalets ”Skid”, där golvet hade en lutning på 34˚, tar de sig nu an ä...

  • Balettpedagogtävlingen
    Många talanger i den nationella balettävlingen
    Den nationella balettävlingen hålls vartannat år av Balettpedagogernas förening i Helsingfors . Den alternerar med tävlingen Ung energi som också anordnas av föreningen. Skolornas intresse stort och ko...

  • Kuckel Foto Mats Bäcker
    Alexander Ekman, highly topical choreographer
    Well renowned choreographer Alexander Ekman , 36, has a voluminous luggage of successes in his baggage. When you open the case, they fly out of it. Eskapist which opened in the spring 2019 at the Stock...

  • Mats Eks "överbord", en del av dansprogrammet Kylián/Ek/Naharin med Kungliga Baletten. På bilden: Dmitry Zagrebinoch Daria Ivanova. Foto: Carl Thorborg
    I det vardagliga livet finns inga rörelser som ser ut som de Mats Ek skapar, men i rätt sammanhang, som på scenen ser det helt naturligt ut.
    Tre av världens främsta koreografer Jiří Kylián, Mats Ek och Ohad Naharin – för första gången tillsammans på Kungliga Operan – varav Mats Eks överbord (Woman with water) är en urpremiär.I en danssal h...

  • MarcoMasiariPDL2020
    I think it’s great to show contrasting sides of youth at Prix de Lausanne, to compete with different ways of dancing and the creative process
    Created in 1973 the Prix de Lausanne is an annual international competition for young dancers age 15-18. Its goal is to discover, promote and support the finest talents. More than 70 of the world's mo...

  • aska 2 Oskar
    Jag hade ingen aning om vad dansyrket var – trodde att det var ett ”gig” på Melodifestivalen
    Henrietta Wallberg, Oskar Landström och Philip Berlin är alla utbildade vid Kungliga Svenska Balettskolans gymnasielinje i modern nutida dans.Tre dansare som efter avslutad utbildning varit verksamma ...

  • Mattheus Bäckström 1
    In the school your main focus is on the training. In the company your focus is on what you are doing on stage.
    Mattheus Bäckström started his ballet training at the Swedish National Ballet School in Gothenburg in 2011. Now on the brink of launching his professional career, he talks to Dansportalen about life a...

  • SVB70 sidan 186
    Man måste lära sig stå still innan man kan dansa
    Sebastian Michaneks tillträde i slutet av 2016 som konstnärlig ledare för Svenska Balettskolan i Göteborg har betytt en ordentlig nytändning för skolan.Nyligen utgavs också den vackra jubileumsboken D...

  • AnastasiaLeppist - 11
    Anastasia går på den berömda, ryska Vaganovaskolan: Utbildningen är få förunnat och att få gå där innebär stora möjligheter.
    När Anastasia och jag träffas senhösten 2019 är hon 13 år och har precis börjat på den anrika balettskolan Vaganova i Ryssland. Hon har som hon själv uttrycker det arbetat hårt för att kunna komma in....


  • 25 år med Dansportalen – fler än 2000 publicerade artiklar
    DANSPORTALEN: Det har gått 25 år sedan jag grundade Dansportalen, för att skapa ett webbmagazin på nätet om dans. En resa som inte varit möjlig utan entusiastiska medarbetare och kunniga skribenter. V...

  • Elin_David_NötknäpparenSVB
    Charmerande nötknäppare från Svenska balettskolan i SVT
    GÖTEBORG: På julaftonskvällen kl 19.45 serverar SVT 2 en fin julklapp för oss som gillar dans. Då visas en charmerande, smakfull, välgjord version av baletten Nötknäpparen , producerad av Svenska Balet...

  • malinthoorsksbserenad1
    Malin Thoors: dansare, koreolog och balettmästare med bred internationell erfarenhet
    STOCKHOLM: Malin Thoors ska under skolåret 2019-20 instuderar baletten ”Serenade” på Kungliga Svenska Balettskolan inför vårens föreställningar 13-14 mars på Riddarfjärdsteatern.Ett verk skapat av den...

  • Seb M Mareld
    Dansglädje, drömmar och disciplin
    GÖTEBORG: Svenska Balettskolan i Göteborg fyller i år 70 år. Dansportalen har träffat Svenska Balettskolans konstnärlige ledare Sebastian Michanek och pratat om skolan, hans egna dansdrömmar och hur S...

  • FlemingFlindt1
    Flemming Flindt: Jag fick förmånen att leka, men gjorde det med allvar. Ny biografi
    KÖPENHAMN: Utbildad i Köpenhamn blev Flemming Flindt dansör i världsklass, med, från 24 års ålder, sex år som danseur étoile (ungefär premiärdansör) på Parisoperan. Därefter 12 år som mycket produktiv...

  • FAS Cullberg1
    Cullberg muting their skin
    STOCKHOLM: Since May 1:st 2014 Gabriel Smeets is the artistic director at what was earlier known as the Cullbergballet, now Cullberg. He comes from Valkenburg, Netherlands where he was born in 1958.I ...

Redaktion

dansportalen@gmail.com

Annonsera

dansportalen@gmail.com

Grundad 1995. Est. 1995

Powered by

SiteVision

Uppil