Lena Andrén, danskrönika: En ljusnande framtid för den svenska dansen?

Mitt starkaste intryck är att föreställningarnas kvalitet förbättrats avsevärt. Sånär som på några undantag hade de högt tempo och kändes genomarbetade och genomtänkta. Något som jag verkligen uppskattade var att de tjugo avgångseleverna presenterades för publiken i inledningen av Breaking Boundaries av och med Kungliga Balettskolan, modern och klassisk linje, och Balettakademien på Dansens Hus.

Det fanns också några koreografier som verkligen fångade mitt intresse. Till exempel Helena Franzéns solo Kristall, vars kristallskarpa rörelsematerial skickligt tolkades av Mirja Brunberg. Piazzolla: klart-slut av Tim Almaas som gjort en elegant tåspetskoreografi som de tio eleverna verkligen verkade trivas med. Flux Pod av Subjazz hade en cool ton som visade Balettakademiens avgångselever från deras bästa sida. Thomas Caleys och Petter Jacobssons Niagara falls – a meditation on Romanticism, som överraskade genom sin meditativt repetitiva form – och den enorma mängd skum som plötsligt började välla in på scenen genom en öppen port.

De nybakade professionella dansarna från de gymnasiala utbildningarna vid Kungliga Svenska Balettskolan och Balettakademien är ännu är mycket unga, både som dansare och som människor. De står inför den krävande utmaningen att snabbt lära sig hur yrkeslivet fungerar. Ett sätt att underlätta övergången vore ett ungdomskompani som skulle kunna fungera som en länk mellan utbildningen och verkligheten, dvs arbetsmarknaden med kompanier, koreografer, arrangörer och andra organisationer. Och om jag skall döma av vad jag snappat upp kanske det kommer ett sådant kompani så småning om. Marie Brolin-Tani har redan startat ett danskompani för unga, Unga Danskompaniet. Det består av fem svenska och fem danska dansare och kommer att ge sin första föreställning på Helsingborgs Stadsteater den 22 oktober.