Den här höstsäsongen har verkligen rivstartat med en mängd spännande föreställningar från svenska och internationella koreografer. I Stockholm har Dansens Hus, Kulturhuset och Moderna Dansteatern med flera presenterat nya verk. Här är några tankar om det som jag sett.

Mathilde Monnier & La Ribot: Gustavia
Det är sällan jag ser en föreställning som jag bara vill skall fortsätta och fortsätta men Gustavia (4/10 Dansens Hus) av koreografen Mathilde Monnier och performanceartisten La Ribot är en sådan föreställning. Det är alltid spännande när två starka konstnärer väljer att samarbeta eftersom det antyder en nyfikenhet och en önskan att ställa sitt eget konstnärskap öppet för influenser från en annan stark kraft. När det lyckas, som i Gustavia, blir resultatet ofta lika oväntat som gripande.

Kenneth Kvarnström: no-no
Många trodde att Kenneth Kvarnström skulle presentera ett nytt verk när han gjorde comeback som koreograf på Dansens Hus efter sin chefsperiod.  Men Kvarnström, som inte har för vana att göra vad man förväntar sig av honom, valde att visa no-no, (9/10 Dansens Hus) ett tolv år gammalt verk, framfört av Helsinki Dance Company.

Det finns inte mycket utrymme för äldre verk inom dansen eftersom suget efter nya verk är så stort. Dessutom är det inte många verk som håller tillräckligt hög klass för att vara intressanta nog för en rekonstruktion/nyuppsättning. De flesta blir rätt snabbt daterade, även om de ändå kan vara intressanta ur en historisk synvinkel. Men ”no-no” är mer än väl värd en återuppsättning och även om jag har starka minnen från 1998 då det visades för första gången på Dansens Hus överraskas jag ändå av verkets närmast massiva skönhet och sensualitet. Då, för tio år sedan, minns jag att jag tänkte att uttrycket, som jag tror kommer från Martha Graham, att ”dance is a graph of the heart” stämde exakt in som beskrivning på ”no-no”. Det finns en vibrerande livsenergi inbäddad i koreografin vars rörelser är kattlikt mjuka och ljudlösa. Men samtidigt som verket är intensivt levande genomkorsas det av mörka skikt som för tankarna till ett requiem. Det sakrala intrycket förstärks av Jens Sethzmans hemlighetsfulla ljusscenografi som har en stark rituell prägel och av den ömsom suggestiva ömsom ålderdomliga musiken.

Musiken är till stor del hämtad från Mellanöstern och de fyra manliga dansarna har arabiska skrivtecken målade på bröstet. Det är i reaktionen och i den upplevda betydelsen av dessa inslag som tidens gång och omvärldens förändring gör sig mest påmind. Då, i mitten av nittiotalet, tolkades såväl skrivtecken som musik rent estetiskt men idag får det för många i publiken en politisk innebörd. Så var det i publiksamtalen efter föreställningarna i Helsingfors, där verket hade sitt nyuppförande.  

Verk som likt ”no-no” återskapats av koreografen och de ursprungliga dansarna tenderar – om processen är lyckosam och dansarna är lika skickliga och hängivna som dansarna i Helsinki Dance Theatre – att bli mer intressanta och få en större tyngd än originalversionerna. I dessa verk samspelar tiden på många olika plan med erfarenheten och minnet, vilket är vad jag upplever har hänt med ”no-no” som är ett starkare verk idag än för tolv år sedan och mycket mer levande än många helt nya verk. Därför skulle jag önska att fler koreografer återupplivar sina främsta verk och låter dem blomma ut – istället för att låta dem falla i glömska.

MaisonDahlBonnema & Needcompany: Balladen om Ricky och Ronny
Needcompanys Balladen om Ricky och Ronny (3/9 Kilen, Kulturhuset) av och med Hans Petter Dahl och Anna Sophia Bonnema har underrubriken en popopera och verket har popkaraktär på ett tidlöst sätt som gång på gång får mig att vänta på den där medryckande låten – som aldrig kommer. Det är då jag inser att detta är motsatsen till pop eftersom en poplåt har en dramatisk struktur med inledning, höjdpunkt och avslutning medan detta verk kännetecknas av ett jämt flöde utan dramatiska höjdpunkter, bara den där ständigt återkommande retfulla ansatsen. Sången och den musikaliska bakgrunden – som övervakas av en ljudtekniker förklädd till hembiträde i chick svart-vit utstyrsel – blir till slut plågsam i sin monotona upprepning. Samtidigt är det just den kompromisslösa monotonin som imponerar, både att Bonnema och Dahl lyckas hålla samma tonläge i en och en halv timme och att monotonin så på pricken fångar parvardagens lika tråkiga som eftertraktade medelklassideal.

Men Ricky och Ronny är inte riktigt som alla andra (medelklass-)par och deras berättelse blir allt mer skruvad – för att inte säga urspårad – ju längre tiden går och slutar på det för operor inte helt ovanliga sättet, med ett gemensamt självmord. Det sker dock inte live utan i form av en tecknad film som också innehåller en vision av en fortsättning. Balladen om Ricky och Ronny, som hade premiär 2007, kan ses som en del av en nyorientering i operagenren där icke skolade röster och kroppar interagerar i ett koreograferat sammanhang.  

SU-EN Butoh Company: Sprätt – hönskabaré
SU-Ens nya verk Sprätt – hönskabaré (3/9 ZebraDans) är nog höstens största överraskning. Min första reaktion när hönorna drar loss är: Hur skall det här gå och jag ser mig om i den barntäta publiken. Sprätt, som har utannonserats som en föreställning för barn från 5 år skiljer sig rätt mycket från hur sådana föreställningar brukar vara. Men den fungerar och att barnen är med på noterna märks av deras högljudda protester när hönsmadammen Duniga Su (SU-EN) återställer ordningen efter ett kort uppror som fått fjädrarna att ryka.

Men Duniga Su är en gestalt som barnen är väl bekant med, väl förankrad som hon är i sagotraditionens elaka kvinnliga gestalter som med skruvad röst säger att de ääääälskar barn trots att undertexten säger motsatsen. Även om Sprätt ställer krav på publiken - och här finns en hel del som går barnen förbi – finns det tillräckligt mycket som de kan ta till sig och njuta av – ibland på ett litet skräckartat sätt, och det är ju något som barn gillar men som är sällsynt i föreställningar för barn. Dessutom är Sprätt en skickligt sammansatt och välbalanserad föreställning och man kan inte annat än beundra de fem skickliga unga dansarna som genom sin butoh teknik fångar hönornas rörelsespråk och ljud (som det kacklas!) utan att bli Disney eftersom de förmår skapa den oundvikliga distanseringen mellan djuriskt och människligt.

Jag hoppas verkligen att denna förställning också görs i en renodlad vuxenversion för den har många innebörder som går de unga barnen förbi men som fungerar på oss vuxna, inte minst Curly Sus tuppkuplett, baserad på japansk populärmusik och med den ynkligaste av tuppar som fokus.

Vindhäxor: Fågel – Man – Nattström
I Fågel – Man – Nattström (6/10 Spegelteatern) - som skulle kunna ses som ett förarbete till Vindhäxors stora höstföreställning Som Fåglar Färdas - låter Eva Lundqvist publiken möta en intimt finstämd danspoesi som får de fyra männen – Stephan Mensah, Love Källman, Dan Johansson och Fredrik Tigerklo – att sväva i rummet. Scenrummet klyvs på mitten av ett porträtt av en uggla som stirrar rakt mot publiken med kompromisslös blick. Även koreografin är kompromisslös och ligger därför närmare lyriken än koreografi vanligtvis gör. Man skulle kunna kalla Lundqvist för svensk dans främsta lyriker eftersom hennes koreografi har en eterisk kvalité som får mig att associera till samtida svensk poesi.

Det är en spännande föreställning, dels på grund av användningen av det kluvna scenrummet, mellan vilkas två delar dansarna skiftar och där den ena delen av scenrummet endast delvis är synlig för publiken i den andra delen av salongen. Men framförallt genom de fyra dansarnas tolkning av koreografin som de dansar med styrka och innerlighet. Och en kvalité som utan att på något sätt var efterliknande ändå fångar fågelns rörelse och karaktär. Trots sin anspråkslöshet är detta definitivt en föreställning med mer tyngd än de flesta.

Cristina Caprioli: Cicadaremix
Cristina Capriolis nya verk Cicadaremix (Hörsalen 13/9) är en sammansmältning av kvintetten Cicada som Caprioli skapade för Stockholm 59° North våren 2008 och en ny koreografi för tre kvinnliga dansare ur Capriolis eget CCAP som Caprioli arbetat med i ett flertal produktioner. Kevin Volans pianokonsert Cicada för två flyglar har bidragit med titel och influerat strukturen i verket.

Trots de olika influenserna är verket en väl sammansmält helhet där dansarna synliggörs genom koreografins distinkta form. Styrkan i föreställningen ligger också i blandningen av dansare, klassiska och moderna, men också att blanda dansare som har arbetat länge med Caprioli och dansare som är mer ovana vid hennes formspråk. På detta sätt ger Caprioli sin föreställning både ett djup och en fräschör samtidigt som hon fördjupar koreografin genom att använda dansarnas utstrålning och erfarenhet. Dock är det Marie Lindqvist som i den korta men laddade slutscenen blir föreställningen stora behållning, inte genom vad hon gör utan genom vad hon är – genom sin närvaro som är så stark att den öppnar perspektivet in i en annan dimension.  

Charlotte Engelkes: Forellen and me
I Forellen and me fortsätter Charlotte Engelkes (Lilla Scen, Dansens Hus 19/9) att utveckla sin speciella form av scenkonst, denna gång med fokus på Schubert. Elegant glider hon mellan de olika gestalterna i Schuberts sånger, ömsom är hon fiskaren på jakt efter forellen ömsom mjölnarhustrun, samtliga lika läckert skruvade och väl förankrade i nuet som dået. Det intressanta med Engelkes är att hon har ett distinkt koncept för sina sceniska berättelser som kan beskrivas som ett slags fragmentariskt collage. Och trots att hennes föreställningar har ungefär samma form som första gången jag såg henne, lyckas hon ändå förnya sig – och förkovra sig. I fösta delen av föreställningen är hon skickligare och mer glimrande än jag någonsin sett henne förut och även om den nivån inte håller verket ut är det ett uttryck för den kvalitet som gjort att La Engelkes är svensk performancekonst primadonna absoluta.   

Alexandra Campbell: The Scene
Serien A Special Evening for you (som ingår I Moderna Dansteaterns C/O projekt) inleddes av Alexandra Campbell som gjorde en remake av en TV show från Detroit – The Scene (MDT c/o Teater Scenario 20/9). Det intressanta är hur exakt hon – med hjälp av skickliga dansare från Cullbergbaletten – lyckas fånga känslan i detta sjuttiotalsprogram. Scenografin, bestående av en mängd maffiga ballonger bidrog också till att återuppväcka den sorglösa känsla som präglade denna tid.

Kekäläinen & Co: Puna-Red-Rouge
Ibland, men bara ytterst sällan, får man uppleva en föreställning som är så mättad på innehåll såväl ur en existentialistisk som konstnärlig aspekt att man hisnar. Puna-Red-Rouge (Lilla Scenen, Dansens Hus 26/9) av den finska dansens främsta företrädare, koreografen och dansaren Sanna Kekäläinen, är en sådan föreställning. Verket inleds av att Kekäläinen ger publiken vad man skulle kunna kalla en verbal introduktion, en berättelse om livets väsentligheter. Men det finns inte ett enkelt förhållande mellan berättelsen och det som därefter följer, en mix mellan dans och performance. Man kan till och med fråga sig om delarna verkligen har ett samband, eller om Kekäläinen lägger ut villospår. Hur det än är upplever jag att Kekäläinen genom berättelsen ger publiken något att binda upp sin tolkning av föreställningen på men att man om man vill kan välja att bortse från det vilket ger publiken både trygghet och frihet.

Det är inte vanligt att finna skickliga dansare bland performanceartister men Kekäläinen är en mycket skicklig dansare och det är genom de dansade avsnitten som föreställningen får tyngd och de är också föreställningens höjdpunkter.  

  
Alexander Ekman/Cullbergbaletten: Utställning på Moderna Museet
Cullbergbalettens egen födelsedagspresent till 50 års jubilerande Moderna museet var en tvådagars dansutställning (27/9 Moderna Museet) bestående av fem dansinstallationer av koreografen Alexander Ekman för dansare från Cullbergbaletten, förstärkta av elever från Balettakademien och Svenska Balettskolan. Eleverna genomförde en egen maratonutställning i den långa glaskorridor som löper utanför utställningssalarna.

Alexander Ekman har en skönt skruvad humor som dansarna tog fasta på, här kommer några exempel. När jag står och betraktar fyra dansare som befinner sig i glasmontrar blir jag medveten om att en av dansarna tar ögonkontakt med mig. Jag råkar göra en liten rörelse med min hand och dansaren gör likadant. Slump? Jag gör något annat och inser att dansaren härmar mig – och inte bara den dansaren utan samtliga fyra! Och en ljuvlig stund följer de med välvillig uppmärksamhet troget mina rörelser. En både lustfylld och lätt omskakande upplevelse av att vara sedd.

I ett rum utför några dansare ett slags social interaktion till fyrtiotalsmusik, plötsligt ger en av dansarna Alexander Ekman en diskret men distinkt blick och säger att det finns ETT starkt skäl för att de är här, vilket får både de som vet vem koreografen är – och Ekman själv – börja skratta. Men vackrast var en duett för två manliga dansare som ackompanjerades av Ekmans texter upplästa live. Duetten fick ett extra djup av vetskapen att man befinner sig i Moderna Museet vilket (ofrivilligt) medförde att man stimulerades att se nya existentiella innebörder i duetten och de övriga installationerna.

Lena Andrén
8 okt 2008