Dansportalen

Artiklar från 2008 – till idag

Artiklar från 2008 – till idag

Lena Andrén, danskrönika: Kvinnor, kvinnor, kvinnor …

Den här månaden har dominerats av kvinnliga koreografer, vilket visserligen inte är överraskande med tanke på att de flesta verksamma inom dansen är kvinnor.

Men som vanligt är det de manliga utövarna som får mest uppmärksamhet. Därför är det roligt att se att kvinnorna också syns ordentligt – och vilka föreställningar de skapat!

Mouvoir – Cactus Bar
Cactus Bar (Dansens Hus 18/10) av den tyska gruppen Mouvoir under ledning av koreografen Stephanie Tiersch. I programmet säger sig Tiersch vilja diskutera vad som händer när alla tabun överskridits och kanske är det exakt vad som sker. Ingenting. Om det inte finns några tabun finns ju ingen orsak att utmana – och varför då anstränga sig?

Men det finns alltid tabun, det gäller bara att hitta dem och det förmår inte Tiersch. Istället blir det en rätt tam kavalkad av så kallade utmanande scener, där det dock här och där hettar till. Inte så mycket i det gränsöverskridande utan i intensiva – och faktiskt riktigt vackra – scener som präglas av sensualitet och nyfikenhet.

Kanske Tiersch skulle sluta försöka bryta tabun och göra det hon är bättre på – skapa skön scenkonst av levande kroppar.

Ur Cactus Bar. Fotograf Jenny Nölle

Ur Cactus Bar. Fotograf Jenny Nölle


SHOOT – Dance for Screen – Två pärlor
I dansfilmsfestivalen SHOOT – Dance for Screen (Moderna Dansteatern c/o SITE 24/10) visades två filmer - Horizon of Exile och West Bank Story - som jag tycker borde visas av SVT eftersom de är så bra – och viktiga.

Horizon of Exile (Storbritannien, 2007) av Isabel Rocamora är baserad på kvinnliga flyktingars berättelser och kan beskrivas som en metafor för flyktingskapet symboliskt uttryckt i ett kargt ökenlandskap där två svartklädda unga kvinnor rör sig utan riktning och mål men med en absolut närvaro i nuet.

För mig är det omöjligt att förbli oberörd, eller att endast se filmen som en estetisk upplevelse när jag ser de unga dansarna gestalta flyktingkvinnornas värdighet – och utsatthet – i den dödliga saltöknen vid Döda Havets strand.

West Bank Story (2005) av Ari Sandel är en remake på West Side Story, men med ett lyckligt slut, där det älskande paret heter Fatima, snabbmatsrestaurangskassörska, och David, gränspostsoldat. Deras respektive familjer driver Kosher King och Hummus Hut, men trots att snabbmatsrestaurangerna ligger grannar med varandra skiljs de åt av en 2000 årig konflikt. Den här filmen lyckas visa på den fullständigt meningslösa galenskapen i Israel-Palestinakonflikten utan att förlora sin positiva grundton och utan att bli agitatorisk.

Horizon of Exile. Fotograf Nic Knowland

Horizon of Exile. Fotograf Nic Knowland

Cullbergbaletten – Mats Ek & Johan Inger
I väntan på en ny chef visar Cullbergbaletten två gamla favoriter under sitt höstbesök på Dansens hus (Dansens Hus, 25/10), Som om av Johan Inger och Aluminium av Mats Ek. Eftersom jag redan recenserat verken tänkte jag kommentera några av dansarna.

Adam Schütt har genomgått en verklig transformation sedan han lämnat Kungliga Baletten. I Cullbergbaletten visar han en närvaro och dramatisk talang jag inte såg mycket av när han var i Kungliga Baletten och jag ser fram emot att följa hans fortsatta utveckling.

Alexandra Campbell, som har en av de ledande rollerna i Aluminium, har också utvecklats mot ett större djup i sin tolkning av koreografin, en tolkning som präglas av innerlighet och närvaro. Ett glatt återseende var Christopher Akrill som med sin energi och sceniska auktoritet skapar ett kraftcentrum kring sin person som förstärker intrycket av koreografin.  

Johanna Lindh och Carl Inger i Aluminium. Fotograf Lesley Leslie Spinks

Johanna Lindh och Carl Inger i Aluminium. Fotograf Lesley Leslie Spinks


Camilla Ekelöf – A special evening just for You – hosted by Camilla Ekelöf
A special evening just for You – hosted by Camilla Ekelöf (Moderna Dansteatern c/o Teater Scenario, 13/10) var verkligen en speciell kväll med mängder av bra dans, som till exempel Carl Olof Bergs ironiska och läckra Svastika Macareña.

Kvällen inleddes av Ekelöf i en underhållande dialog om vardagsproblematik och avslutades med ett battle mellan fyra lag som innehöll dans av de mest oväntade slag med referenser till filmen Titanic m.m. Andra minnesvärda inslag var Anna Källblads ballongdans som hade en oväntad existentialistisk kvalité.

Även den karismatiska dansaren Mira Björkman, som framförde ett solo i en studio vid sidan av scenen, imponerade genom sin närvaro och effektiva, konsekvent genomförda koreografi. Det var också en extra poäng att Ekelöf tog med sig publiken på en vandring genom Scenarios lokaler för, efter en tid av platsspecifik dans, verkar dansen nu åter stängt in sig på den traditionella scenen – men så är Ekelöf en koreograf som vågar utmana konventionerna och bryta mönster.

Camilla Ekelöf. Fotograf Håkan Larsson

Camilla Ekelöf. Fotograf Håkan Larsson


Paloma Madrid – A special evening just for You
Denna gång utspelade sig den speciella kvällen, lördagen den åttonde november, på Allmänna Galleriet som är både galleri och restaurang. I baren iscensatte Paloma Madrid Exotisk, en samhällskritisk performance med udden mot exotiseringen av främmande länder och människor. Tänkvärda texter och skarpa inslag av flamenco dansade på bardisken och golvet.

Föreställningen som upprepades under kvällen avslutades med Kom och sätt dig i fåtöljen! Medlemmar ur publiken fick sätta sig i en gammaldags skinnfåtölj. Men för att komma dit måste de passera en matta som var pepprad med knallpulver. Väl sittande i fåtöljen blev han eller hon uppvaktad av artisterna – och blev för en kort stund fokus för allas uppmärksamhet innan det var dags att kliva upp ur fåtöljen och ut ur rampljuset.


Malin Hellkvist Sellén – Rosa löften
Rosa löften (Kilen, Kulturhuset, 30/10) av Malin Hellkvist Sellén är ett mycket intressant verk och en logisk fortsättning av hennes utforskande av det svenska samhällets föreställningar om olika samhällsfenomen.

Föreställningen är ett nästan en timme långt solo som tolkas på ett imponerande sätt av Marianne Kjaersund som lyckas skapa en dubbelexponering av man – kvinna utan att fastna i någon av rollerna. Konstant oscillerar hon mellan mans- och kvinnovarandet på ett mycket stimulerande sätt. Till den oscillerande dubbelexponeringens framgångsrika genomförande bidrar också kostymen av Lena Lindgren och sminkning och hår av Marina Ritvall.

I inledningen av verket tar Kjaersund en fika – termoskaffe och mazarin – kan det bli mer folkparkigt än så? Under tiden hon fikar så kan jag nästan se hur hon transformeras in i rollen. Imponerande. Koreografin består av ”maskulina” rörelser tolkade genom en kvinnlig kropp. vilket även det resulterar i ett obestämt tillstånd som oscillerar mellan feminint och maskulint. Det är så skickligt och intelligent gjort att det gör mig alldeles matt.

Men det finns en annan aspekt av Rosa löften och det är dansbandsmusiken. Titeln, Rosa löften, skulle kunna vara titeln på en dansbandslåt och musiken består av en rad kända dansbandslåtar. Ett par som satt bredvid mig verkade känna till alla låtarna och det märktes att de både roades, njöt av och uppfattade kvalitéer som gick mig helt förbi.

Och här tror jag en av föreställningens mest intressanta aspekter kommer fram. Genom att placera en kvinna i en ”manlig” roll har Hellkvist Sellén paradoxalt nog gjort det lättare att kommunicera den romantiska laddingen i musiken och situationen – en intensiv längtan efter ömhet och kärlek – som skulle bli mycket mer påträngande och utmanande om det varit en manlig dansare.  

Rosa Löften i koreografi av Malin Hellkvist Sellén. Fotograf Åse Bengtsson Helin

Rosa Löften i koreografi av Malin Hellkvist Sellén. Fotograf Åse Bengtsson Helin

Anna Koch - Svarta svanor
I Svarta Svanor (WELD, 1/11) återkommer Anna Koch och den grupp av skådespelare som arbetade tillsammans i En annan svansjö i våras. Det är alltså andra gången Koch tar tag i Svansjön och det märks att hon haft tid att låta processen mogna för det här är avgjort en av de mest intressanta föreställningar jag sett denna säsong. Inte minst i hur Koch använder skådespelarna i sin koreografi på ett effektivt sätt.

Ljuset, av Susanna Hedin, skapar ett vackert ljusdunkel som får deras kroppar att bli otydligare (vilket i viss mån raderar att de inte är dansare) men som också gör dem mer påtagliga genom att svärtan ger dem en starkare närvaro.

Ljuset samspelar med musiken, Våroffer av Stravinskij, och skapar en suggestivt ödslig inramning till koreografin. De stora strålkastarna som ligger i högar på golvet blir också en del av scenografin och kan uppfattas som klippblock.

Det märkligaste i denna föreställning är hur rörelsen transformerar om upplevelsen av musiken, lyfter fram de kvalitéer i kompositionen som anspelar på urtid och vildmark och får den att kännas som den självklara svansjömusiken.

Svarta svanor. Foto Weld

Svarta svanor. Foto Weld

Rocio Molina – Turquesa como el limón
Mina förväntningar var höga på den unga brillianta flamencodansaren Rocio Molina som gjorde ett oförglömligt gästspel på Södra Teatern för två år sedan. Och jag blev inte besviken! Turquesa como el limón (Södra Teatern, 2/11) visar att denna danskonstnär är på väg att bli en av de mest betydande – och nyskapande - inom flamencon.  

Att Molina tillsammans med Laura Rozalén vill förnya sin konstform – vilket innebär att bryta mot flamencons och det sociala livets invanda konventioner – framgår av ”Turquesa como el limón” (turkos som citronen). Samtidigt som deras koreografi är väl förankrad i traditionen finner de nya vägar vilket ger dansen en ovanlig fräschör. De drar sig inte heller för att utmana invanda könskonventioner och visa att de är ett par på såväl som utanför scenen.

Men framför allt är det Molinas dans som gör föreställningen till en stor flamencoupplevelse. Trots sin ringa ålder (24 år) är hon en komplett flamencodansare, hon har en mogenhet och ett djup i sin tolkning som man knappt tror är möjligt hos en så ung person. Hon har också en skärpa som i kombination med en stark karismatisk utstrålning gör att hennes flamenco blir närmast hypnotisk.

Hennes partner Laura Rozalén har även hon stark utstrålning och imponerande teknik, inte minst hennes ovanligt sirliga armrörelser är en njutning att uppleva. Hon ger ett mjukt feminint intryck och genom sin elegans och lätt flirtiga humor skapar hon associationer till äldre tiders flamenco, vilket även det är något nyskapande.

T.v. Rocio Molina, t.h. Kristine Slettvolds och Moa Westerlund i TIDE. Foto Manuel Mutador/Carl Thorborg

T.v. Rocio Molina, t.h. Kristine Slettvolds och Moa Westerlund i TIDE. Foto Manuel Mutador/Carl Thorborg


Helena Franzén – TIDE
TIDE (Lilla Scenen, Dansens Hus, 3/11) är ett nytt spännande resultat av Helena Franzéns samarbete med musikskaparen Jukka Rintamäki. TIDE är, som namnet antyder, en poetisk skildring av tillståndet i tidvattenszonen vid havet, ett område i konstant förändring i havets våld.

Havets urkraft manifesteras av dansaren Kristine Slettevold som med total auktoritet och smidig styrka blir en metafor för havets kraft i ett inledande långt sugande solo. Hon rör sig över ett ljust scengolv mellan en blid av vattenbrynet och ett plank, liknande de man finner på stränder. När solot är över stannar hon upp vid planket och vilar sig mot det så som man gör en varm dag på stranden.

Slettevold är en karismatisk och skicklig dansare, vilket krävs för att tolka Franzéns mycket särpräglade koreografiska språk och för att förmå rörelsen att expandera så att den sänder vågor av energi ut mot publiken. Även Slettevolds interaktion med de övriga två dansarna imponerar och skapar associationer till havets lek med simmande kroppar.

Och även om Laura Lohi och Moa Westerlund, likt de simmande, är underordnade Slettevold har de en egen närvaro som bidrar till helheten i detta verk som är ett av Franzéns främsta verk så här långt.

Paloma Madrid – Dans i lägenhet
Paloma Madrid har skapat communitydance föreställningen Dans i lägenhet (Moderna Dansteatern c/o en lägenhet i Alby, 5/11) som innevånare i Alby får låna gratis på biblioteket. Det är bara att gå dit och boka, fram till och med inledningen av december.

Med en grupp av sex dansare, som också kommer från eller bor i Alby, har Madrid skapat dans som passar för vilken lägenhetsstorlek som helst. Jag har sett dans i lägenhet vid andra tillfällen men det har haft en tydligare prägel av föreställning med åtföljande distansering mot publiken.

Paloma får sina dansare att knyta an till möblemanget och rummet. Dansen är just så konstlös som en hemmiljö kräver för att man skall känna sig hemma. Den är atmosfärskapande utan att upplevelsen av att det är koreografi går förlorad. Det är en dansföreställning men den har en intimitet som får mig att känna mig som en vanlig besökare i ett hem snarare än som publik.

Det jag ser påminner mig litet om känslan när katter leker i ett rum. Mjukt rör sig dansarna bland möbler och människor, utforskande och interagerande, tar de rummet i besittning innan de rör sig till nästa rum och tillbaka igen.

Men det finns också en demokratisk aspekt av att ”vanliga” inkomsttagare kan få kulturupplevelser i hemmet, något som annars endast är förbehållet höginkomsttagare. Och att, som Madrid påpekar i informationsbladet, ”förorten” inte uteslutande förknippas med streetdance.

Dans i lägenhet. Foto Cosby

Dans i lägenhet. Foto Cosby


Mårten Spångberg – Slowfall
Mårten Spångbergs verk är – oavsett vad man tycker om dem – mycket speciella och Slowfall (WELD, 6/11) upplever jag som det mest speciella verket jag sett av honom. Man skulle kunna beskriva det som essensen av artisten Mårten Spångberg eftersom det präglas av en typisk Spångbergsk lustfylld naivitet som effektivt maskerar den raffinerade konstnären

Spångbergs extremt uttänkta komposition. Ibland tycker jag mig se hur han läser av publiken för att se om de befinner sig i det avsedda emotionella tillståndet – och det får mig att rysa av välbehag.

Spångberg har byggt upp en intim hörna i WELDs luftiga studioscen och runt omkring den lilla scenen har han lagt ut mjuka babyblå filtar som publiken kan ligga eller sitta på under de sjuttio minuter föreställningen pågår.

Mot ett soundtrack som varvar tystnad med musik, som ibland är avslappnande, ibland upplivande, tecknar Spångberg figurer på de vita pappväggarna. Figurer som föreställer djur, köksredskap, jordklot eller något annat. Ibland intar han en klassisk pose, till exempel en meditationspose och allt är mycket vackert på ett naivt sätt.

Under hela verket – utom i inledningsfasen – är Spångberg naken och det är ett risktagande eftersom det med en mindre skicklig aktör i Spångbergs ställe lätt skulle kunna bli distraherande eller rent av ett störningsmoment. Men här blir der snabbt en helt naturlig del av skeendet och en logisk konsekvens av den emotionella situation Spångberg skapar..

Slowfall är ett slags återgång till barndomens omedelbara upplevelse av närhet och värme, av kravlöshet och acceptans – ett slags detox för själen.

Slowfall av och med Mårten Spångberg. Foto Inpex.se

Slowfall av och med Mårten Spångberg. Foto Inpex.se


Kungliga Baletten – Christe, Matthews, Ek
Niels Christes Moving Glass, som inleder Kungliga Balettens höstprogram (Kungliga Operan, 7/11), är ett extremt krävande flöde av rörelser som fångar upp den nervösa energin i Philip Glass musik. Inledningen där de manliga dansarna långsamt frigör sig från frysta positioner och söker sig in i den allt mer tempofyllda koreografin är verkets och programmets estetiska höjdpunkt.

Koreografin, som kännetecknas av ett rasande tempo och en teknik som utnyttjar ledernas extrema lägen på ett nästan smärtsamt sätt, utmanar dansarnas uthållighet och mod. Och de svarar upp mot utmaningen, inte minst Jurgita Dronina som, i ett parti som för tankarna till den utvaldas dans i Våroffer, växlar mellan tre olika partners.

Rörelsefrenesin fascinerar men är också verkets svaghet, dock uppvägs det fullt ut av de svindlande sköna momenten och den mänsklighet Nadja Sellrup och Nikolaus Fotiadis tillför.

Mats Eks Rättika blir en motvikt till Christes hypertekniska koreografi. Mot en smältande skön bakgrund av Johannes Brahms violinkonsert (solist Vilde Frang) låter Ek rörelsen vila i kropparna och jag känner igen såväl den typiska Ek-vokabulären som balettens ikoniska rörelser.

Rättika kan sägas avspegla den mogna konstnärens avspända inställning till sin egen konst, väl medveten om att ingenting längre behöver bevisas. Det är ett lekfullt verk där Ek lättsamt och med värme kommenterar såväl sig själv och sitt konstant pågående utforskande kring familjelivets mekanismer som den klassiska balettens uttrycksmedel.

Trots att det är ett kollektivt verk för 19 dansare mejslar Ek – och kostymskaparen Mylla Ek – ut de enskilda dansarnas karaktärer. Till exempel Oscar Salomonsson i ett pas de trois där mannen hanteras ömsint men egensinnigt av de båda kvinnorna, eller i ett hjärteknipande pas de deux som synliggör den lågmälda men intensiva känslighet som finns hos Hugo Therkelson.

Marie Lindqvist och Jan-Erik Wikström tolkar Sabrina Matthews quondam med en närvaro och subtilitet som omsätter den högstämda tonen i Pergolesis Stabat Mater till något jag som nutidsperson kan relatera till.

Sopranerna Rebecca Rasmussen och Jeanette Ekornåsvåg har en fin närvaro. Men varför måste de se ut som kvarlevor från åttiotalet, deras kostymer skär sig mot den finstämda scenografin.

quabdam med Marie Lindqvist och Jan-Erik Wikström. T.h. Mats Eks Rättika med Kristina Oom och Alexandar Maksic. Foto Alexander Kenney/Carl Thorborg

quabdam med Marie Lindqvist och Jan-Erik Wikström. T.h. Mats Eks Rättika med Kristina Oom och Alexandar Maksic. Foto Alexander Kenney/Carl Thorborg


GöteborgsOperans balett – 3 x Bolero
Eftersom jag recenserade föreställningen 3 x Bolero (Dansens Hus, 14/11) när den hade premiär i våras var det intressant att se den igen. Och i stort bestod intrycket, den enda större förändringen är att Dansens Hus scen är alldeles för liten för Alexander Ekmans Episode 17 vilket gör att scenografin inte fungerar fullt ut och verket förlorar en hel del av den struktur som gav det skärpa.

Den inledande filmen är också borttagen och därmed förloras den dramatiska uppbyggnaden vilket underminerar karaktärernas identiteter.

Intrycket av Kenneth Kvarnströms comeback OreloB till Jukka Rintamäkis musik är exakt det samma som från premiären, det inledande solot är verkets behållning. Nyförvärvet Hokuto Kodama dansar solot med en intensiv, nästan aggressiv, närvaro och karisma som skär genom rymden och skapar upplevelse av ett vibrerande intensivt levande väsen.

Kodama förmår också bära upp kostymen som på hans kropp och i detta solo känns helt logisk. Koreografin i solot smälter också väl samman med den underfundiga scenografin som endast använder den främre delen av scenen och avgränsas av en stor vertikalt vridbar skärm.

Men därefter verkar Kvarnströms idéer ha tagit slut och verket glider in i konventionella banor och spänningen återfinns därefter snarare i musiken än i de dansande kropparna, trots att de gör en god insats.

Vad gäller Johan Ingers Walking Mad blir jag även denna gång lätt besviken eftersom det ursinne som präglade urversionen för Cullbergbaletten är borta och verket därmed förlorat något av sin inre logik och drivkraft.

3 x Bolero: Johan Ingers Walking Mad. Fotograf Ingmar Jernberg

3 x Bolero: Johan Ingers Walking Mad. Fotograf Ingmar Jernberg


Foto: Ingmar Jernberg
Motiv/Bildtext: Ur "Walking Mad", koreografi Johan Inger

Björn Elisson Kompani – La Rose Suprême
I La Rose Suprême (Dansmuseet 22/11) av Björn Elisson känns den innersta delen av Dansmuseets stora atrium för första gången som en riktig scen tack vare en publikgradäng som avskärmar scenen från resten av lokalen.

Scenrummet är traditionsenligt täckt av svart tyg, det enda som inte är täckt är de stora kantiga pelarna i mörkgrå granit. Iscensatta av Kent Tankreds och Lars Åkerlunds elektronmusik utstrålar de en uråldrig tidlöshet som passar väl med Elissons abstrakta koreografi och Marianne Linders poesi som kretsar kring livet, kärleken och döden.

Charles Koroly har skapat kostymer som genom sin renhet i stil och form är konstverk i sig själva och som förhöjer koreografin i de tre solopartierna som dansas av Anja Birnbaum, Hans Nilsson och Charlotta Öfverholm. Dansare som har den erfarenhet och skicklighet som krävs för att, med en exakthet som kan liknas vid en mästerkalligrafs, låta kroppen forma tecken som likt kalligrafi skriven med vatten bleknar bort i samma stund de formulerats.

Som en stunds vila låter Elisson de två unga dansarna Andrea Csaszni Rygh och Sverre M Heidenberg genomföra verkets titelavsnitt La Rose Suprême där de möts i en sensuell lek fylld av lyssnande och närvaro.

Att uppleva ett verk av Björn Elisson är att uppleva ren dans, dans som litar till sin egen förmåga och som inte kräver något utöver de dansande kropparna för att kommunicera sitt innehåll.

Räserbyrån - Zappe och Vilding
Zappe och Vilding (ZebraDans, 30/11) av Räserbyrån är fullt av oförverkligade möjligheter. Scenografin, av Johanna Eliasson, som spiller över från scenen ut i angränsande utrymmen är spännande och lustfylld och den röda tråden skulle man gärna nysta upp – eller sprida ut.

Musiken av Jean-Louis Huhta skapar en suggestiv bakgrund till berättelsen som handlar om längtan efter trygghet och äventyr. Dansarna Jessica Mazzi och Mikael Mengarelli passar varandra väl – och sina roller. Inte minst Mengarelli har en närmast medfödd fallenhet att skildra den lilla människan, som tar det säkra för det osäkra men som aldrig förlorar sin längtan.

Men jag undrar varför inte Katarina Eriksson och Per Sacklén släppt honom fri att ta ut svängarna mer i sin roll som nu känns stelt kringskuren och som resten av verket full av oförverkligade möjligheter. Som det nu är blir det en seg och förutsägbar danssaga som gärna kunde ha varit en kvart kortare.  

La Santa Lucha vs Royal Rumble. Fotograf Anders Paulin

La Santa Lucha vs Royal Rumble. Fotograf Anders Paulin

Sara Gebran – La Santa Luchas vs Royal Rumble
I La Santa Luchas vs Royal Rumble (Moderna Dansteatern c/o Kafé 44, 29/10) hänger sig performanceartisten Sara Gebran åt Mexikansk fribrottning, Lucha Libre. Föreställningen består av en föreläsning om sportens historia, dess förankring i det Mexikanska samhället och dess hjältars funktion som ett slags levande stålmannenfigurer. Luchadorerna, som de kallas, får aldrig visa sig utan mask utanför den absolut privata sfären.

Själv har Gebran på sig flera dräkter som hon drar av sig en efter en under kvällens gång. Därefter följer en performance där Gebran och tre medhjälpare genomför sin egen version av Lucha Libre. Och visst är det en intressant föreläsning och en charmig ”match” men djupare än så kommer inte Gebran i den komplexa Lucha Libre-världen och slutresultatet känns aningens tunt.

Lena Andrén
20 nov 2008


  • Auguste Marmus
    Auguste Marmus förverkligar sin dröm i St Petersburg
    Uppvuxen i Majorna i Göteborg och tidigare elev vid Svenska Balettskolan i Göteborg gör Auguste Marmus just nu sitt APL-år vid Vaganova-skolan i St Petersburg. Att han getts denna möjlighet handlar om...

  • God Jul & Gott Nytt År 🎄 Merry Christmas & Happy New Year
    A Holiday Greeting from Dansportalen!

  • Jekyll & Hyde
    Världspremiären av baletten Dr. Jekyll and Mr. Hyde vid Nationalbaletten med glänsande manlig energi och dans
    Höstens andra balettpremiär i Operahuset i Helsingfors hann ha sin premiär och dansas av alla tre rollbesättningarna före dörrarna åter stängdes på grund av pandemin. Tre föreställningar skulle ha åte...

  • Laura Persson SVB
    Kulturstipendium till ung talang vid Svenska Balettskolan
    Laura Persson, 15 år, har tilldelats ett stipendium ur Västsvenska Kulturfonden. Stipendiet skulle hon få mottaga vid en festlig ceremoni den 28 november.

  • Transit SDT Carl Thorborg
    Nya verket Transit är en ursinnigt utförd ritual, en kamp för överlevnad och förändring
    Jag fick tillfälle att se premiären av Skånes Dansteaters Transit på Malmö Operan den 17 oktober. I en lokal som rymmer ca 1500 åskådare var det tillåtit att endast ha en publik på högst 50 personer.F...

  • Dansmuseet
    Ballets Suédois 1920–1925 på Dansmuseet
    Dansmuseet i Stockholm uppmärksammar hundraårsdagen av Svenska balettens i Paris premiärföreställning den 25 oktober 1920 med en jubileumsutställning under mottot ”OM NI INTE GILLAR DET KAN NI DRA ÅT ...

  • Saluts démos 2015
    Everything is in our bodies, says Madame Elisabeth Platel, director for Paris Opera Ballet School
    Leaving the plane at Charles de Gaulle-airport you are met by large photos of dancers, musicians and other cultural motives along the walls in the airport. A fantastic way to welcome visitors.My goal ...

  • Ekman Operan sep 2020
    Det var som om man blev ännu mer passionerad av att vara dansare bara för att man inte kunde ge föreställningar
    Dansportalen träffade dansarna Hampus Gauffin och Gabriel Barrenengoa vid Kungliga Baletten i ett samtal om pandemins konsekvenser och om det nya programmet på Operan av koreografen Alexander Ekman.De...

  • Agneta S
    Agneta Stjernlöf-Valcu: Du ska förmedla dansnotationen till dansare så att det blir en föreställning.
    Dansnotationens syfte är inte bara att bevara något som passerat utan först och främst att ge möjlighet till återskapande. En videofilmning är alltid en tolkning av ett koreografiskt verk.Oavsett om a...

  • COW1
    Nationaloperans säsongöppning med en mycket fräsch COW av Alexander Ekman.
    Höstens första danspremiär vid Nationaloperan i Helsingfors hälsades mycket välkommen av premiärpubliken på lördag kväll. Alexander Ekmans COW visade sig vara den energiska laddning som behövs just nu...

  • SHIFT I CACTI
    Höststart på Kungliga Operan – urpremiär av Alexander Ekman
    Den 26 september slår Kungliga Operan åter upp dörrarna för en ny säsong med två premiärer, först ut är Alexander Ekmans SHIFT | CACTI. Därmed flyttas säsongsstarten fram vilket innebär att premiären ...

  • Oscar Salomonsson
    Oscar Salomonsson, premiärdansare – Det udda och uttrycksfullas mästare
    Oscar är utbildad vid Kungliga Svenska Balettskolan och anställdes vid baletten 1997. Mellan 2004 och 2007 dansade han i Madrid, Spanien.Han återvände till Stockholm och fick utmärkelsen Årets dansare...

  • SigridYAGP
    Om finalen som ställdes in och Sigrids drivkraft, engagemang och hårda arbete
    Sigrid Åberg är 13 år och går Alhanko Academy of Ballet i Stockholm. I höstas var hon i Cattolica, Italien och tävlade i Youth American Grand Prix.I vår skulle hon egentligen åkt till New York för att...

  • LesBalletSuedois
    There is no lack of creativity in the house. We just work in different ways.”
    Nicolas Le Riche – Ballet director of Royal Swedish Ballet – gives Dansportalen an update on the current situation of the company and informs about the plans for the future.Upon arrival of Covid-19 Ro...

  • Paul Marque Le Louvre
    Scènes de la vie confinée de Paul Marque
    A Paris, le confinement règne depuis le mois de mars. Pour les Français il est interdit de passer plus d’une heure dehors ou s'éloigner au-delà d’un kilomètre de sa maison, sinon on écope d’une amende...

  • Paul Marque Louvre
    Meet Paul Marque and a Soloist Dancers Life Today in Paris
    In Paris, social distancing rules have been in place since March. French people are forbidden to spend more than an hour outside or travelling more than one kilometre from their home. If they do eithe...

  • Carmen Helsinki
    En magisk föreställning av Carmen
    En helaftonsbalett i tre akter till musik av Georges Bizet hade premiär på Nationaloperan i Helsingfors i vår. Produktionen var norsk och koreografen var denna gång Liam Scarlett.Alla föreställningar ...

  • GöteborgsOperan
    Vad händer på våra operahus när världen stängs ner på grund av Covid-19? Katrín Hall, GöteborgsOperans Danskompanis konstnärliga chef om situationen i Göteborg
    Dansportalen har talat med Göteborgsoperans Danskompanis konstnärliga chef, Katrín Hall. Hon berättar att man i dessa dagar får använda all sin kreativitet för att hitta och nå publiken och att vara f...

  • Beyond GO mars 2020
    "Allt som man gör i en uppsättning, vare sig det är teater, dans eller något annat rör det sig om en relation med åskådarna"
    GöteborgsOperans Danskompani backar inte för utmaningar. Efter Sidi Larbi Cherkaouis ”Icon”, med 3,5 ton lera på scenen, och Damien Jalets ”Skid”, där golvet hade en lutning på 34˚, tar de sig nu an ä...

  • Balettpedagogtävlingen
    Många talanger i den nationella balettävlingen
    Den nationella balettävlingen hålls vartannat år av Balettpedagogernas förening i Helsingfors . Den alternerar med tävlingen Ung energi som också anordnas av föreningen. Skolornas intresse stort och ko...

  • Kuckel Foto Mats Bäcker
    Alexander Ekman, highly topical choreographer
    Well renowned choreographer Alexander Ekman , 36, has a voluminous luggage of successes in his baggage. When you open the case, they fly out of it. Eskapist which opened in the spring 2019 at the Stock...

  • Mats Eks "överbord", en del av dansprogrammet Kylián/Ek/Naharin med Kungliga Baletten. På bilden: Dmitry Zagrebinoch Daria Ivanova. Foto: Carl Thorborg
    I det vardagliga livet finns inga rörelser som ser ut som de Mats Ek skapar, men i rätt sammanhang, som på scenen ser det helt naturligt ut.
    Tre av världens främsta koreografer Jiří Kylián, Mats Ek och Ohad Naharin – för första gången tillsammans på Kungliga Operan – varav Mats Eks överbord (Woman with water) är en urpremiär.I en danssal h...

  • MarcoMasiariPDL2020
    I think it’s great to show contrasting sides of youth at Prix de Lausanne, to compete with different ways of dancing and the creative process
    Created in 1973 the Prix de Lausanne is an annual international competition for young dancers age 15-18. Its goal is to discover, promote and support the finest talents. More than 70 of the world's mo...

  • aska 2 Oskar
    Jag hade ingen aning om vad dansyrket var – trodde att det var ett ”gig” på Melodifestivalen
    Henrietta Wallberg, Oskar Landström och Philip Berlin är alla utbildade vid Kungliga Svenska Balettskolans gymnasielinje i modern nutida dans.Tre dansare som efter avslutad utbildning varit verksamma ...

  • Mattheus Bäckström 1
    In the school your main focus is on the training. In the company your focus is on what you are doing on stage.
    Mattheus Bäckström started his ballet training at the Swedish National Ballet School in Gothenburg in 2011. Now on the brink of launching his professional career, he talks to Dansportalen about life a...

Redaktion

dansportalen@gmail.com

Annonsera

dansportalen@gmail.com

Grundad 1995. Est. 1995

Powered by

SiteVision

Uppil