Dansportalen

Artiklar från 2008 – till idag

Artiklar från 2008 – till idag

Lena Andrén, danskrönika: De udda föreställningarnas höst

Så här långt har höstsäsongen varit fullsmockad av dansföreställningar och det har varit en stor procent rätt udda föreställningar. De kanske inte alltid har varit helt lyckade, men man kan ju inte lyckas jämt – eller kan man det? Någon som inte verkar kunna misslyckas är Virpi Pahkinen.

Sublimt och sakralt
I programmet Två solodanser av och med Virpi Pahkinen (7/10 Dansmuseet Länk till annan webbplats.) ingick det nya verket Sagittarius A och Bön. Föreställningen inleddes av den omarbetade Bön. Jag har ofta värjt mig mot när man har velat tillskriva sakrala kvalitéer i Pahkinens solon men denna gång upplever också jag en tydlig andlighet i Bön, till musik av Akemi Ishijima, en känsla som tydligen delades av övrig publik eftersom ingen applåderade efter solot.

Virpi Pahkinen i Sagittarius A. Fotograf Carl Thorborg

Virpi Pahkinen i Sagittarius A. Fotograf Carl Thorborg

Mellan två höga pelare som får mig att tänka på de pyloner som man finner i antika egyptiska tempel utför Pahkinen en dans som är en åkallan. För mitt inre öga ser jag Pahkinen dansa djupt inne i ett av de enorma templen i Karnak, avskiljd från mänskliga blickar endast synlig för den osynligen närvarande gudomen. Pahkinens plisserade dräkt och rakade huvud passar väl in bland den tidens präster och prästinnor och jag tänker att jag verkligen skulle vilja se detta solo uppföras där mellan de massiva pylonerna i ett av Karnaks tempel.

Sagittarius A har präglas av Skyttens livfulla motspänstighet. De demonstrativt mot publiken riktade flexade fötterna i inledningen av solot och den återhållna energin hör ihop med den himmelske jägaren. Solot inleds mellan pelarna men förflyttas därefter ut på scenen där den återhållna energin får utlopp i ett mer livfullt parti som visserligen inte har det fokus som inledningen har men som fungerar som en andningspaus innan energin på nytt samlas ihop i ett skimrande parti som tycks utspela sig intill en damm av skimrande kvicksilver, en illusion skapad av Erik Wiedersheim-Paul vars magiska ljussättning förhöjer stämningen inte endast

i detta parti utan genom hela programmet.    

Detta program är – trots att Pahkinen alltid håller hög kvalité – det bästa jag sett av henne hittills. Det är underbart att uppleva att en artist har styrka och hängivenhet att fortsätta att utforska och fördjupa sin dansform!

Jiuta-mai – Intim japans scenkonst
Scenkonst i det lilla formatet visades Yoh Izumo under Uppsala International Sacred Music Festival (30/10, Uppsala Konserthus). Tillsammans med musikerna Kawase Roshû, shamisen (banjo) & sång och Gunnar Jinmei Linder framförde hon några danser baserade på dikter. Juita-mai är en dansform som, även om den i sin abstraherade berättande stil och sina rörelser påminner om kabukidansen, är skapad att framföras i intima bostadsrum och till skillnad från övrig japansk scenkonst har den endast framförts av kvinnor.

Det är en mycket vacker och kontemplativ konstform där dansen avlöses av musikaliska partier och där sinnet tillåts vila i rörelsen vare sig den förorsakas av dansarens kropp eller musikerns instrument. Mest berörande var det avslutande verket, Yuki (Snö) som ursprungligen skapades av Minezako Koto i slutet av sjuttonhundratalet. I verket dansar en äldre kvinna som dragit sig tillbaka från världen efter en stor sorg och det har såväl snön som åldrandets resignerade insikt om alltets förgänglighet. Verket får ytterligare pregnans genom vetskapen att Yoh Izumi arbetade om det efter att själv ha drabbats av en stor sorg…

Yoh Izumo | Jiuta-mai. Foto: Uppsala International Sacred Music Festival

Yoh Izumo | Jiuta-mai. Foto: Uppsala International Sacred Music Festival

in pieces – Vackert och underhållande om minnet men …
Det är omöjligt att inte falla för Fumiyo Ikeda, mångårig medlem av Rosas och en av de sällsynta artister som förmodligen kan göra vad som helst på en scen och ändå behålla publikens intresse. Hon genomför en soloföreställning hon arbetat fram tillsammans med Tim Etchells. De vackraste och starkaste momenten i föreställningen är när hon dansar – då får föreställningen djup och blir mer än den charmerande bagatell den blir genom de slapstickstofferade uppräkningarna av korta minnesfragment. I dansen, till exempel i ett parti utfört till La Folia, skapas plötsligt en vemodig spänning som tar tag i mig och manar fram mina egna minnen.

Uppräkningen av minnen stannar dock vid att vara en uppräkning, det finns inget som binder samman minnena eller skapar ett slags associativ struktur mellan dem. Med tanke på Ikedas och Etchells skicklighet och erfarenhet känns denna brist på något oväntat, något som uppenbarar sig lika subtilt som ett spindelnät, otillfredsställande. Den enda längre sammanhängande texten är ett avsnitt på japanska som ackompanjeras av rörelse och som upprepas i olika sinnesstämningar. Visst är det roligt och lite rörande, men det hade nog gett mig mer som publik om jag åtminstone kunnat läsa en översättning i programmet. Men, som sagt, Fumiyo Ikeda är en av de artister som ger något till sin publik oavsett vad hon gör på scenen.

Fumiyo. Fotograf Herman Sorgeloos

Fumiyo. Fotograf Herman Sorgeloos

Aproximación a la idea de desconfianza – Många lånta fjädrar… och några egna
Huvudnumret i Perfect Performance invigningskväll var Sergio Garcias Aproximacion a la idea de desconfianza (30/10, Dansens Hus). Verket innehöll vissa starka bilder, en grupp personer som uppenbarligen skjutits till döds och som plundras av likplundrare. Hönor som ”dansar” pas de deux med aktörerna och därefter spankulerar lugnt och avspänt runt medan föreställningen pågår. Och avslutningen, verkets bästa del och den enda jag upplevde som ett uttryck för något eget, då tre nakna kroppar brottas helt insmetade i sirap i en ömsint sensuell scen som övergår i en monolog där en av de två manliga aktörerna på engelska reciterar en text, som i motsats till den text som rullat över väggen under hela föreställningen, känns originell och tankeväckande.

Däremot upplever jag inledningen av föreställningen som rätt problematisk. Vad är det för mening att visa en kvinna i en koreografi som fläker ut hennes nakna underliv? Avklädda kvinnor är inte särskilt originellt och hade Garcia verkligen velat säga något hade han klätt av männen, som dock förblir ordentligt påklädda fram till slutscenen. Och denna förutsägbara konventionalitet präglar även verket som helhet. Garcia vill chocka publiken men han gör det med scener som inte bildar någon helhet och som känns så icke-originella att jag tycker mig ha sett dem många gånger tidigare.  

Aproximación a la idea de desconfianza. Foto Perfect Performance

Aproximación a la idea de desconfianza. Foto Perfect Performance

La Bambola di Carne – När helheten är mindre än delarna
I verket La Bambola di Carne (Dockan av kött) (9/10, Lilla Scen, Dansens Hus) samarbetar DJ och videoartisten Letizia Renzini med koreografen/dansaren Marina Giovannini och elektromusikern/sångaren Sabina Meyer. Verket består av tre delar; stumfilmen Die Puppe (1919) av regissören Ernst Lubitsch med Marga Köhler och Victor Janson i huvudrollerna, ett danssolo och ett videoverk. De tre delarna är var för sig intressanta, även stumfilmen som har vissa intressanta aspekter vad gäller genus och hur ett från den heterosexuella normen avvikande beteende behandlades i film under denna tid. Videoverket är också tilltalande med sin understundom tunga dynamik. I synnerhet när den spiller ut över tre skärmar och verkar vilja omfamna publiken. Dansaren Marina Giovannini finner sig väl tillrätta i samspelet med videoverket som hon även genom skuggspel blir en del av.

Däremot förstår jag inte varför de tagit med stumfilmen i föreställningen eftersom de inte på något sätt verkar ens försöka integrera den i verket. Den förblir en isolerad applikation som verkar ha tagits med som utfyllnad. Visserligen utför Giovannini ett ”docksolo” men det saknar helt den laddning som dockan (en utklädd kvinna) har i filmen. Faktum är att filmen är oändligt mycket mer intressant än den moderna tolkningen, i synnerhet om man tänker på hur den kan ha uppfattats vid sin tillkomst. Dockkvinnan i filmen, Marga Köhler, har en närvaro och en explicit energi, för att inte säga köttslighet som får den samtida ”dockan” att kännas könlös. Kanske är det ett tidens tecken att kvinnan från 1919 utmanar och tar för sig (kvinnans frigörelse stod för porten) medan 2009 års kvinna räddhågset håller sig inom ramarna. Det får mig att tänka på att två tredjedelar av teamet kommer från Italien, backlashens Berlusconiland.

Om en viskning. Fotograf Lesley Leslie-Spinks

Om en viskning. Fotograf Lesley Leslie-Spinks

Om en viskning: I det vibrerande tomrummet…
Vindhäxors Länk till annan webbplats. nya verk Om en viskning (14/10 Teater Replica) inleds i ett glödande rött dunkel där Stephan Mensa, Love Källman och Ingrid Lundmark presenterar sig, inte som människor utan mer likt väsen i vars värld vi råkat hamna. I vertikala våglika rörelsesekvenser som avslutas med ett ljudligt stampande tar de gradvis scenen i besittning. Med endast några få tillfällen av beröring men med en konstant kontakt genomför de därefter under nästan en timma en ritualliknande dans som virvlar genom rymden med samma lätthet som en viskning.

I Eva Lundkvist karaktäristiska stil med ömsom virvlande ömsom våglika rörelser blir dansen till ett rörelsepoem för tre kroppar, ett dynamiskt poem som inledningsvis utspelar sig mot en fond som får mig att tänka på krigets brinnande ödelandskap med en svart – förbränd – horisontlinje. När det röda ljuset dör bort glimmar väggen lika gyllene som när en soluppgång färgar världen i guld.

Jag ser föreställningen samma kväll som det svenska landslaget spelar sin sista match i VM-kvalet och jag tänker att om den framtida tränaren skulle förmå ingjuta samma övertygelse som Lundqvist ingjuter i sina dansare skulle landslaget lätt ta sig till kvartsfinal – kanske ännu längre.

No Mans Land – No Lands Man. Fotograf Miriam Jacobsson

No Mans Land – No Lands Man. Fotograf Miriam Jacobsson

No Mans Land – No Lands Man
Duon Tom Caley och Petter Jacobsson i Scentrifug Länk till annan webbplats. förtsätter att fördjupa sin egenartade stil i verket No Mans Land – No Lands Man (15/10 Sergelgatan 3). Verket är speciellt utformat för Kulturhusets nya scen, Sergels torg 3 (fd Lava). Scenrummet har stora fönster ut mot Sergels torg. Scentrifug använder fönster dels genom att visa två stora videoprojektioner i vilka deras kroppar och ansikten projiceras i olika mer eller mindre förvanskade versioner. Men även dansen, scenen och publiken är fullt synliga utifrån så man kunde se föreställningen utan att betala. Andreas Söderberg, musik, och Björn Eriksson, ljusdesign, har skapat en effektfull audiovisuell inramning åt koreografi och videoverk.

Trots detta är det den individuella dansen som fascinerar mig mest, det vill säga hur dessa så olika dansare lyckas foga samman sina stilar till en helhet. Det är som om de representerade två extrempunkter av ett spektrum där Caley representerar en förfinad danskonst medan Jacobssons stil nästan skulle kunna beskrivas som anti-dans, det är som om han medvetet går emot den klassiska stilens förkonstling och omvandlar den till något mycket jordnära. När dessa extremer möts formas i mötet två väsen som i sina försök att kommunicera, ömsom lyckas ömsom misslyckas men slutligen förenas i en ömsint avslutning.

Dana Frigoli & Pablo Villarraza. Foto: Tango Festival Ljubljana

Dana Frigoli & Pablo Villarraza. Foto: Tango Festival Ljubljana

aRealidades:
Ett mycket tvivelaktigt koncept
Det här är nog en av de mest ojämna föreställningskvällar jag någonsin har varit med om! Det är inte ofta jag kastats mellan en stark önskan att lämna lokalen och en närmast sublim upplevelse. Men just så var det vid tangokompaniet DNI:s gästspel. Det argentinska kompaniet gästspelade med föreställningen aRealidades (19/10, Oscarsteatern). Det är de framstående tangodansarna Dana Frigoli & Pablo Villarraza som har skapat föreställningen. Frigoli och Villarraza dansade sina dramatiska danser med en superb teknisk skicklighet och dramatisk inlevelse. I den duett som var verkets klimax transformerade de sin dans till ett existentialistiskt drama, en tidlös betraktelse över relationen man – kvinna. Även det omedelbart efterföljande gruppstycket höjde sig över den för övrigt urusla koreografin som i inledningen fick mig att vilja lämna lokalen. Men tack vare de återkommande danserna av duon Frigoli & Villarraza räddades föreställningen från att bli ett totalt fiasko.

Men det hade varit ärligare mot publiken (och dem själva) om Frigoli & Villarraza tagit med sig en orkester som hade kunnat spela till och mellan deras danser istället för att omge sig med mediokra dansare, bitvis usel (inspelad) musik och patetisk koreografi.

Jo, det fanns en levande orkester, Quinteto Sonor, som var ”förband” till aRealidades. De unga musikerna är tekniskt drivna men deras akademiskt kyliga tolkning av Piazzolla känns inte övertygande – de måste våga lämna teknikfixeringen och släppa in känslorna i sina tolkningar.

Femårsplanen. Fotograf Mats Bäcker

Femårsplanen. Fotograf Mats Bäcker

Femårsplanen: Ett koncept som passerat sitt bäst före datum
När jag ser Gunilla Heilborns Femårsplanen (20/10, c/o Stadsteatern, Lilla Scenen) får jag en deja vu upplevelse. Det här har jag set förut, inte en utan flera gånger. Konceptet med en grupp människor som av någon aldrig riktigt klarlagd orsak samlats på en plats och som befinner sig i ett slags surrealistisk verklighet har Heilborn använt många gånger förut. Skillnaden mellan Femårsplanen och de tidigare verken är att Femårsplanen känns som den där tepåsen man använt en gång för mycket och som därför inte har särskilt mycket smak kvar. Visst finns här fortfarande en doft av den Heilbornska charmen och klurigheten och visst kommer skratten men det är en urlakad, lite trött version av ett koncept som nog passerat sitt bäst före datum.

Det som ändå gör att Femårsplanen inte går samma öde till mötes som sina östliga förlagor är de fyra medverkande artisterna, Louise Peterhoff, Kim Hiorthøy, Lisa Östberg och den oefterlikneliga Kristiina Viiala. Deras generösa närvaro och lätt galna rolltolkningar gör att Femårsplanen trots det tunna manuset blir en trivsam upplevelse.

Lena Andrén
17 nov 2009


  • Törnrosa Aurora 
    I pandemins spår – kommer dansare, sångare med flera tvingas byta yrke? Dansportalen undersöker
    I en artikel i DN den 17 november säger Birgitta Svendén, chef för Kungliga Operan i Stockholm: ”fler och fler lämnar sina yrken och söker nytt jobb. Vi ser redan nu ett kompetenstapp och om vi inte k...

  • Auguste Marmus
    Auguste Marmus förverkligar sin dröm i St Petersburg
    Uppvuxen i Majorna i Göteborg och tidigare elev vid Svenska Balettskolan i Göteborg gör Auguste Marmus just nu sitt APL-år vid Vaganova-skolan i St Petersburg. Att han getts denna möjlighet handlar om...

  • God Jul & Gott Nytt År 🎄 Merry Christmas & Happy New Year
    A Holiday Greeting from Dansportalen!

  • Jekyll & Hyde
    Världspremiären av baletten Dr. Jekyll and Mr. Hyde vid Nationalbaletten med glänsande manlig energi och dans
    Höstens andra balettpremiär i Operahuset i Helsingfors hann ha sin premiär och dansas av alla tre rollbesättningarna före dörrarna åter stängdes på grund av pandemin. Tre föreställningar skulle ha åte...

  • Laura Persson SVB
    Kulturstipendium till ung talang vid Svenska Balettskolan
    Laura Persson, 15 år, har tilldelats ett stipendium ur Västsvenska Kulturfonden. Stipendiet skulle hon få mottaga vid en festlig ceremoni den 28 november.

  • Transit SDT Carl Thorborg
    Nya verket Transit är en ursinnigt utförd ritual, en kamp för överlevnad och förändring
    Jag fick tillfälle att se premiären av Skånes Dansteaters Transit på Malmö Operan den 17 oktober. I en lokal som rymmer ca 1500 åskådare var det tillåtit att endast ha en publik på högst 50 personer.F...

  • Dansmuseet
    Ballets Suédois 1920–1925 på Dansmuseet
    Dansmuseet i Stockholm uppmärksammar hundraårsdagen av Svenska balettens i Paris premiärföreställning den 25 oktober 1920 med en jubileumsutställning under mottot ”OM NI INTE GILLAR DET KAN NI DRA ÅT ...

  • Saluts démos 2015
    Everything is in our bodies, says Madame Elisabeth Platel, director for Paris Opera Ballet School
    Leaving the plane at Charles de Gaulle-airport you are met by large photos of dancers, musicians and other cultural motives along the walls in the airport. A fantastic way to welcome visitors.My goal ...

  • Ekman Operan sep 2020
    Det var som om man blev ännu mer passionerad av att vara dansare bara för att man inte kunde ge föreställningar
    Dansportalen träffade dansarna Hampus Gauffin och Gabriel Barrenengoa vid Kungliga Baletten i ett samtal om pandemins konsekvenser och om det nya programmet på Operan av koreografen Alexander Ekman.De...

  • Agneta S
    Agneta Stjernlöf-Valcu: Du ska förmedla dansnotationen till dansare så att det blir en föreställning.
    Dansnotationens syfte är inte bara att bevara något som passerat utan först och främst att ge möjlighet till återskapande. En videofilmning är alltid en tolkning av ett koreografiskt verk.Oavsett om a...

  • COW1
    Nationaloperans säsongöppning med en mycket fräsch COW av Alexander Ekman.
    Höstens första danspremiär vid Nationaloperan i Helsingfors hälsades mycket välkommen av premiärpubliken på lördag kväll. Alexander Ekmans COW visade sig vara den energiska laddning som behövs just nu...

  • SHIFT I CACTI
    Höststart på Kungliga Operan – urpremiär av Alexander Ekman
    Den 26 september slår Kungliga Operan åter upp dörrarna för en ny säsong med två premiärer, först ut är Alexander Ekmans SHIFT | CACTI. Därmed flyttas säsongsstarten fram vilket innebär att premiären ...

  • Oscar Salomonsson
    Oscar Salomonsson, premiärdansare – Det udda och uttrycksfullas mästare
    Oscar är utbildad vid Kungliga Svenska Balettskolan och anställdes vid baletten 1997. Mellan 2004 och 2007 dansade han i Madrid, Spanien.Han återvände till Stockholm och fick utmärkelsen Årets dansare...

  • SigridYAGP
    Om finalen som ställdes in och Sigrids drivkraft, engagemang och hårda arbete
    Sigrid Åberg är 13 år och går Alhanko Academy of Ballet i Stockholm. I höstas var hon i Cattolica, Italien och tävlade i Youth American Grand Prix.I vår skulle hon egentligen åkt till New York för att...

  • LesBalletSuedois
    There is no lack of creativity in the house. We just work in different ways.”
    Nicolas Le Riche – Ballet director of Royal Swedish Ballet – gives Dansportalen an update on the current situation of the company and informs about the plans for the future.Upon arrival of Covid-19 Ro...

  • Paul Marque Le Louvre
    Scènes de la vie confinée de Paul Marque
    A Paris, le confinement règne depuis le mois de mars. Pour les Français il est interdit de passer plus d’une heure dehors ou s'éloigner au-delà d’un kilomètre de sa maison, sinon on écope d’une amende...

  • Paul Marque Louvre
    Meet Paul Marque and a Soloist Dancers Life Today in Paris
    In Paris, social distancing rules have been in place since March. French people are forbidden to spend more than an hour outside or travelling more than one kilometre from their home. If they do eithe...

  • Carmen Helsinki
    En magisk föreställning av Carmen
    En helaftonsbalett i tre akter till musik av Georges Bizet hade premiär på Nationaloperan i Helsingfors i vår. Produktionen var norsk och koreografen var denna gång Liam Scarlett.Alla föreställningar ...

  • GöteborgsOperan
    Vad händer på våra operahus när världen stängs ner på grund av Covid-19? Katrín Hall, GöteborgsOperans Danskompanis konstnärliga chef om situationen i Göteborg
    Dansportalen har talat med Göteborgsoperans Danskompanis konstnärliga chef, Katrín Hall. Hon berättar att man i dessa dagar får använda all sin kreativitet för att hitta och nå publiken och att vara f...

  • Beyond GO mars 2020
    "Allt som man gör i en uppsättning, vare sig det är teater, dans eller något annat rör det sig om en relation med åskådarna"
    GöteborgsOperans Danskompani backar inte för utmaningar. Efter Sidi Larbi Cherkaouis ”Icon”, med 3,5 ton lera på scenen, och Damien Jalets ”Skid”, där golvet hade en lutning på 34˚, tar de sig nu an ä...

  • Balettpedagogtävlingen
    Många talanger i den nationella balettävlingen
    Den nationella balettävlingen hålls vartannat år av Balettpedagogernas förening i Helsingfors . Den alternerar med tävlingen Ung energi som också anordnas av föreningen. Skolornas intresse stort och ko...

  • Kuckel Foto Mats Bäcker
    Alexander Ekman, highly topical choreographer
    Well renowned choreographer Alexander Ekman , 36, has a voluminous luggage of successes in his baggage. When you open the case, they fly out of it. Eskapist which opened in the spring 2019 at the Stock...

  • Mats Eks "överbord", en del av dansprogrammet Kylián/Ek/Naharin med Kungliga Baletten. På bilden: Dmitry Zagrebinoch Daria Ivanova. Foto: Carl Thorborg
    I det vardagliga livet finns inga rörelser som ser ut som de Mats Ek skapar, men i rätt sammanhang, som på scenen ser det helt naturligt ut.
    Tre av världens främsta koreografer Jiří Kylián, Mats Ek och Ohad Naharin – för första gången tillsammans på Kungliga Operan – varav Mats Eks överbord (Woman with water) är en urpremiär.I en danssal h...

  • MarcoMasiariPDL2020
    I think it’s great to show contrasting sides of youth at Prix de Lausanne, to compete with different ways of dancing and the creative process
    Created in 1973 the Prix de Lausanne is an annual international competition for young dancers age 15-18. Its goal is to discover, promote and support the finest talents. More than 70 of the world's mo...

  • aska 2 Oskar
    Jag hade ingen aning om vad dansyrket var – trodde att det var ett ”gig” på Melodifestivalen
    Henrietta Wallberg, Oskar Landström och Philip Berlin är alla utbildade vid Kungliga Svenska Balettskolans gymnasielinje i modern nutida dans.Tre dansare som efter avslutad utbildning varit verksamma ...

Redaktion

dansportalen@gmail.com

Annonsera

dansportalen@gmail.com

Grundad 1995. Est. 1995

Powered by

SiteVision

Uppil