Dansportalen

Artiklar från 2008 – till idag

Artiklar från 2008 – till idag

Lena Andrén, danskrönika: De udda föreställningarnas höst

Så här långt har höstsäsongen varit fullsmockad av dansföreställningar och det har varit en stor procent rätt udda föreställningar. De kanske inte alltid har varit helt lyckade, men man kan ju inte lyckas jämt – eller kan man det? Någon som inte verkar kunna misslyckas är Virpi Pahkinen.

Sublimt och sakralt
I programmet Två solodanser av och med Virpi Pahkinen (7/10 Dansmuseet Länk till annan webbplats.) ingick det nya verket Sagittarius A och Bön. Föreställningen inleddes av den omarbetade Bön. Jag har ofta värjt mig mot när man har velat tillskriva sakrala kvalitéer i Pahkinens solon men denna gång upplever också jag en tydlig andlighet i Bön, till musik av Akemi Ishijima, en känsla som tydligen delades av övrig publik eftersom ingen applåderade efter solot.

Virpi Pahkinen i Sagittarius A. Fotograf Carl Thorborg

Virpi Pahkinen i Sagittarius A. Fotograf Carl Thorborg

Mellan två höga pelare som får mig att tänka på de pyloner som man finner i antika egyptiska tempel utför Pahkinen en dans som är en åkallan. För mitt inre öga ser jag Pahkinen dansa djupt inne i ett av de enorma templen i Karnak, avskiljd från mänskliga blickar endast synlig för den osynligen närvarande gudomen. Pahkinens plisserade dräkt och rakade huvud passar väl in bland den tidens präster och prästinnor och jag tänker att jag verkligen skulle vilja se detta solo uppföras där mellan de massiva pylonerna i ett av Karnaks tempel.

Sagittarius A har präglas av Skyttens livfulla motspänstighet. De demonstrativt mot publiken riktade flexade fötterna i inledningen av solot och den återhållna energin hör ihop med den himmelske jägaren. Solot inleds mellan pelarna men förflyttas därefter ut på scenen där den återhållna energin får utlopp i ett mer livfullt parti som visserligen inte har det fokus som inledningen har men som fungerar som en andningspaus innan energin på nytt samlas ihop i ett skimrande parti som tycks utspela sig intill en damm av skimrande kvicksilver, en illusion skapad av Erik Wiedersheim-Paul vars magiska ljussättning förhöjer stämningen inte endast

i detta parti utan genom hela programmet.    

Detta program är – trots att Pahkinen alltid håller hög kvalité – det bästa jag sett av henne hittills. Det är underbart att uppleva att en artist har styrka och hängivenhet att fortsätta att utforska och fördjupa sin dansform!

Jiuta-mai – Intim japans scenkonst
Scenkonst i det lilla formatet visades Yoh Izumo under Uppsala International Sacred Music Festival (30/10, Uppsala Konserthus). Tillsammans med musikerna Kawase Roshû, shamisen (banjo) & sång och Gunnar Jinmei Linder framförde hon några danser baserade på dikter. Juita-mai är en dansform som, även om den i sin abstraherade berättande stil och sina rörelser påminner om kabukidansen, är skapad att framföras i intima bostadsrum och till skillnad från övrig japansk scenkonst har den endast framförts av kvinnor.

Det är en mycket vacker och kontemplativ konstform där dansen avlöses av musikaliska partier och där sinnet tillåts vila i rörelsen vare sig den förorsakas av dansarens kropp eller musikerns instrument. Mest berörande var det avslutande verket, Yuki (Snö) som ursprungligen skapades av Minezako Koto i slutet av sjuttonhundratalet. I verket dansar en äldre kvinna som dragit sig tillbaka från världen efter en stor sorg och det har såväl snön som åldrandets resignerade insikt om alltets förgänglighet. Verket får ytterligare pregnans genom vetskapen att Yoh Izumi arbetade om det efter att själv ha drabbats av en stor sorg…

Yoh Izumo | Jiuta-mai. Foto: Uppsala International Sacred Music Festival

Yoh Izumo | Jiuta-mai. Foto: Uppsala International Sacred Music Festival

in pieces – Vackert och underhållande om minnet men …
Det är omöjligt att inte falla för Fumiyo Ikeda, mångårig medlem av Rosas och en av de sällsynta artister som förmodligen kan göra vad som helst på en scen och ändå behålla publikens intresse. Hon genomför en soloföreställning hon arbetat fram tillsammans med Tim Etchells. De vackraste och starkaste momenten i föreställningen är när hon dansar – då får föreställningen djup och blir mer än den charmerande bagatell den blir genom de slapstickstofferade uppräkningarna av korta minnesfragment. I dansen, till exempel i ett parti utfört till La Folia, skapas plötsligt en vemodig spänning som tar tag i mig och manar fram mina egna minnen.

Uppräkningen av minnen stannar dock vid att vara en uppräkning, det finns inget som binder samman minnena eller skapar ett slags associativ struktur mellan dem. Med tanke på Ikedas och Etchells skicklighet och erfarenhet känns denna brist på något oväntat, något som uppenbarar sig lika subtilt som ett spindelnät, otillfredsställande. Den enda längre sammanhängande texten är ett avsnitt på japanska som ackompanjeras av rörelse och som upprepas i olika sinnesstämningar. Visst är det roligt och lite rörande, men det hade nog gett mig mer som publik om jag åtminstone kunnat läsa en översättning i programmet. Men, som sagt, Fumiyo Ikeda är en av de artister som ger något till sin publik oavsett vad hon gör på scenen.

Fumiyo. Fotograf Herman Sorgeloos

Fumiyo. Fotograf Herman Sorgeloos

Aproximación a la idea de desconfianza – Många lånta fjädrar… och några egna
Huvudnumret i Perfect Performance invigningskväll var Sergio Garcias Aproximacion a la idea de desconfianza (30/10, Dansens Hus). Verket innehöll vissa starka bilder, en grupp personer som uppenbarligen skjutits till döds och som plundras av likplundrare. Hönor som ”dansar” pas de deux med aktörerna och därefter spankulerar lugnt och avspänt runt medan föreställningen pågår. Och avslutningen, verkets bästa del och den enda jag upplevde som ett uttryck för något eget, då tre nakna kroppar brottas helt insmetade i sirap i en ömsint sensuell scen som övergår i en monolog där en av de två manliga aktörerna på engelska reciterar en text, som i motsats till den text som rullat över väggen under hela föreställningen, känns originell och tankeväckande.

Däremot upplever jag inledningen av föreställningen som rätt problematisk. Vad är det för mening att visa en kvinna i en koreografi som fläker ut hennes nakna underliv? Avklädda kvinnor är inte särskilt originellt och hade Garcia verkligen velat säga något hade han klätt av männen, som dock förblir ordentligt påklädda fram till slutscenen. Och denna förutsägbara konventionalitet präglar även verket som helhet. Garcia vill chocka publiken men han gör det med scener som inte bildar någon helhet och som känns så icke-originella att jag tycker mig ha sett dem många gånger tidigare.  

Aproximación a la idea de desconfianza. Foto Perfect Performance

Aproximación a la idea de desconfianza. Foto Perfect Performance

La Bambola di Carne – När helheten är mindre än delarna
I verket La Bambola di Carne (Dockan av kött) (9/10, Lilla Scen, Dansens Hus) samarbetar DJ och videoartisten Letizia Renzini med koreografen/dansaren Marina Giovannini och elektromusikern/sångaren Sabina Meyer. Verket består av tre delar; stumfilmen Die Puppe (1919) av regissören Ernst Lubitsch med Marga Köhler och Victor Janson i huvudrollerna, ett danssolo och ett videoverk. De tre delarna är var för sig intressanta, även stumfilmen som har vissa intressanta aspekter vad gäller genus och hur ett från den heterosexuella normen avvikande beteende behandlades i film under denna tid. Videoverket är också tilltalande med sin understundom tunga dynamik. I synnerhet när den spiller ut över tre skärmar och verkar vilja omfamna publiken. Dansaren Marina Giovannini finner sig väl tillrätta i samspelet med videoverket som hon även genom skuggspel blir en del av.

Däremot förstår jag inte varför de tagit med stumfilmen i föreställningen eftersom de inte på något sätt verkar ens försöka integrera den i verket. Den förblir en isolerad applikation som verkar ha tagits med som utfyllnad. Visserligen utför Giovannini ett ”docksolo” men det saknar helt den laddning som dockan (en utklädd kvinna) har i filmen. Faktum är att filmen är oändligt mycket mer intressant än den moderna tolkningen, i synnerhet om man tänker på hur den kan ha uppfattats vid sin tillkomst. Dockkvinnan i filmen, Marga Köhler, har en närvaro och en explicit energi, för att inte säga köttslighet som får den samtida ”dockan” att kännas könlös. Kanske är det ett tidens tecken att kvinnan från 1919 utmanar och tar för sig (kvinnans frigörelse stod för porten) medan 2009 års kvinna räddhågset håller sig inom ramarna. Det får mig att tänka på att två tredjedelar av teamet kommer från Italien, backlashens Berlusconiland.

Om en viskning. Fotograf Lesley Leslie-Spinks

Om en viskning. Fotograf Lesley Leslie-Spinks

Om en viskning: I det vibrerande tomrummet…
Vindhäxors Länk till annan webbplats. nya verk Om en viskning (14/10 Teater Replica) inleds i ett glödande rött dunkel där Stephan Mensa, Love Källman och Ingrid Lundmark presenterar sig, inte som människor utan mer likt väsen i vars värld vi råkat hamna. I vertikala våglika rörelsesekvenser som avslutas med ett ljudligt stampande tar de gradvis scenen i besittning. Med endast några få tillfällen av beröring men med en konstant kontakt genomför de därefter under nästan en timma en ritualliknande dans som virvlar genom rymden med samma lätthet som en viskning.

I Eva Lundkvist karaktäristiska stil med ömsom virvlande ömsom våglika rörelser blir dansen till ett rörelsepoem för tre kroppar, ett dynamiskt poem som inledningsvis utspelar sig mot en fond som får mig att tänka på krigets brinnande ödelandskap med en svart – förbränd – horisontlinje. När det röda ljuset dör bort glimmar väggen lika gyllene som när en soluppgång färgar världen i guld.

Jag ser föreställningen samma kväll som det svenska landslaget spelar sin sista match i VM-kvalet och jag tänker att om den framtida tränaren skulle förmå ingjuta samma övertygelse som Lundqvist ingjuter i sina dansare skulle landslaget lätt ta sig till kvartsfinal – kanske ännu längre.

No Mans Land – No Lands Man. Fotograf Miriam Jacobsson

No Mans Land – No Lands Man. Fotograf Miriam Jacobsson

No Mans Land – No Lands Man
Duon Tom Caley och Petter Jacobsson i Scentrifug Länk till annan webbplats. förtsätter att fördjupa sin egenartade stil i verket No Mans Land – No Lands Man (15/10 Sergelgatan 3). Verket är speciellt utformat för Kulturhusets nya scen, Sergels torg 3 (fd Lava). Scenrummet har stora fönster ut mot Sergels torg. Scentrifug använder fönster dels genom att visa två stora videoprojektioner i vilka deras kroppar och ansikten projiceras i olika mer eller mindre förvanskade versioner. Men även dansen, scenen och publiken är fullt synliga utifrån så man kunde se föreställningen utan att betala. Andreas Söderberg, musik, och Björn Eriksson, ljusdesign, har skapat en effektfull audiovisuell inramning åt koreografi och videoverk.

Trots detta är det den individuella dansen som fascinerar mig mest, det vill säga hur dessa så olika dansare lyckas foga samman sina stilar till en helhet. Det är som om de representerade två extrempunkter av ett spektrum där Caley representerar en förfinad danskonst medan Jacobssons stil nästan skulle kunna beskrivas som anti-dans, det är som om han medvetet går emot den klassiska stilens förkonstling och omvandlar den till något mycket jordnära. När dessa extremer möts formas i mötet två väsen som i sina försök att kommunicera, ömsom lyckas ömsom misslyckas men slutligen förenas i en ömsint avslutning.

Dana Frigoli & Pablo Villarraza. Foto: Tango Festival Ljubljana

Dana Frigoli & Pablo Villarraza. Foto: Tango Festival Ljubljana

aRealidades:
Ett mycket tvivelaktigt koncept
Det här är nog en av de mest ojämna föreställningskvällar jag någonsin har varit med om! Det är inte ofta jag kastats mellan en stark önskan att lämna lokalen och en närmast sublim upplevelse. Men just så var det vid tangokompaniet DNI:s gästspel. Det argentinska kompaniet gästspelade med föreställningen aRealidades (19/10, Oscarsteatern). Det är de framstående tangodansarna Dana Frigoli & Pablo Villarraza som har skapat föreställningen. Frigoli och Villarraza dansade sina dramatiska danser med en superb teknisk skicklighet och dramatisk inlevelse. I den duett som var verkets klimax transformerade de sin dans till ett existentialistiskt drama, en tidlös betraktelse över relationen man – kvinna. Även det omedelbart efterföljande gruppstycket höjde sig över den för övrigt urusla koreografin som i inledningen fick mig att vilja lämna lokalen. Men tack vare de återkommande danserna av duon Frigoli & Villarraza räddades föreställningen från att bli ett totalt fiasko.

Men det hade varit ärligare mot publiken (och dem själva) om Frigoli & Villarraza tagit med sig en orkester som hade kunnat spela till och mellan deras danser istället för att omge sig med mediokra dansare, bitvis usel (inspelad) musik och patetisk koreografi.

Jo, det fanns en levande orkester, Quinteto Sonor, som var ”förband” till aRealidades. De unga musikerna är tekniskt drivna men deras akademiskt kyliga tolkning av Piazzolla känns inte övertygande – de måste våga lämna teknikfixeringen och släppa in känslorna i sina tolkningar.

Femårsplanen. Fotograf Mats Bäcker

Femårsplanen. Fotograf Mats Bäcker

Femårsplanen: Ett koncept som passerat sitt bäst före datum
När jag ser Gunilla Heilborns Femårsplanen (20/10, c/o Stadsteatern, Lilla Scenen) får jag en deja vu upplevelse. Det här har jag set förut, inte en utan flera gånger. Konceptet med en grupp människor som av någon aldrig riktigt klarlagd orsak samlats på en plats och som befinner sig i ett slags surrealistisk verklighet har Heilborn använt många gånger förut. Skillnaden mellan Femårsplanen och de tidigare verken är att Femårsplanen känns som den där tepåsen man använt en gång för mycket och som därför inte har särskilt mycket smak kvar. Visst finns här fortfarande en doft av den Heilbornska charmen och klurigheten och visst kommer skratten men det är en urlakad, lite trött version av ett koncept som nog passerat sitt bäst före datum.

Det som ändå gör att Femårsplanen inte går samma öde till mötes som sina östliga förlagor är de fyra medverkande artisterna, Louise Peterhoff, Kim Hiorthøy, Lisa Östberg och den oefterlikneliga Kristiina Viiala. Deras generösa närvaro och lätt galna rolltolkningar gör att Femårsplanen trots det tunna manuset blir en trivsam upplevelse.

Lena Andrén
17 nov 2009


  • Clark Engelgroth Maya Schonbrun
    Young Ballet Stars of the future showed their skills in Helsinki
    The Artistic Director of the Finnish National Ballet, Madeleine Onne , worked as the chair of the judges at The 9th Helsinki International Ballet Competition. When welcoming us all to the prize distrib...

  • Five short stories and a prelude av Ana Sendas
    Innehållsrik föreställning på Riddarfjärdsteatern
    Kungliga Svenska Balettskolans avslutande uppvisningar för spelåret 2021-2022 var uppdelade på tre tillfällen. Det första programmet, med titeln Promises, gavs på Riddarfjärdsteatern 20 maj. Föreställ...

  • 2022 års stipendiater och medaljör.
    Carina Ari Dagen firades igen med nya stipendiater och en välförtjänt Carina Ari-medalj
    2022 kunde Carina Ari Dagen åter firas. 16 maj samlades i Operans guldfoajé en krets entusiaster för att hylla stipendiater och mottagare av Carina Ari Medaljen och, inte minst, mecenaten själv. Henne...

  • Askungen Woo Romano
    Colourful new Cinderella in Stockholm
    Tamara Rojo’s new production of Cinderella in Stockholm is successfully adapted to current themes. Cinderella is a refugee washed up on the shore still clutching a precious photo of her family. Two po...

  • Little Dragon
    Dansfestival förgyllde Göteborg
    Under tre dagar i maj förgylls Göteborg av dans. GöteborgsOperans andra dansfestival är ett forum för nyskapande, oförutsägbara möten med publiken, samarbeten mellan artister och olika konstformer, en...

  • Peter Pan och Wendy
    Peter Pan och Wendy ett balettäventyr för hela familjen
    ”Det blir en magisk dansföreställning för hela familjen”, säger Sebastian Michanek om Svenska Balettskolan nya verk Peter Pan och Wendy på Lorensbergsteatern i Göteborg. Förutom skolans danselever med...

  • Kasperi Kolehmainen
    Talangfulla elever i den Nationella tävlingen
    En Nationell danstävling för unga dansare ordnas varannat år i Helsingfors. Det är Balettpedagogernas förening som står som arrangör av tävlingen.Solisterna är indelade i tre grupper, 12-14 år, 15-16 ...

  • Grand Ballet de Kyiv
    En alldeles ovanligt känslofylld Giselle i Karlstad
    Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva detta: Publiken hälsar den manlige huvudrollsinnehavaren med samfällt jubel, efter ett framförande av en klassisk balett, när han vid applådtacket vecklar u...

  • ProDance1
    Helsingfors: Festgala med många stipendiater
    Föreningen Pro Dance har varit verksam i 50 år i Finland. En festgala firades vid Aleksandersteatern en söndagseftermiddag i mars. Ändamålet med verksamheten är att samla in medel för att med stipendi...

  • swanlake kiev
    Se den ukrainska Svansjön på bio – alla intäkter går till UNHCR
    Det är folkrörelsen Folkets Hus och Parker som driver initiativet ”Live på bio”. I dessa bistra tider visar man, för första gången, en balett från Kievoperan: Svansjön. Alla intäkter från visningarna ...

  • Stabat Mater KSB 1
    En beundransvärd säkerhet och ett övertygande lugn i framförandet
    Favourites är en elevföreställning med fyra verk på Kungliga Svenska Balettskolan som var genomgående i hög klass på dansandet. Alla fyra var gruppdanser med från åtta till elva medverkande från gymna...

  • Eskapist4
    Läs vad Peter Bohlin skrev om Eskapist vid premiären 2019
    Alexander Ekmans Eskapist: En visionär svingar sitt trollspö


  • The company demonstrated their enthusiasm in vivid characterisations.
    Under the direction of Nicolas Le Riche, the Royal Swedish Ballet presented a double bill of French choreography. Roland Petit’s Carmen is a timeless gem. Premiered in London in 1949, the choreographi...

  • Kites1 GO
    Kites – Allt hänger på en tråd
    Allt hänger på en tråd, tro mig, jag ligger på en slätt, torr i munnen, andfådd, och du är här vid min sida, du skulle kunna gå härifrån, men det finns band som binder, allt är upp och ner och det fin...

  • Sibelius1
    The Ballet Sibelius at the Finnish National Ballet is a story – and a great love story of a composer
    Finnish National Ballet celebrates its centenary this year and the new commission, Sibelius , plays an important role. The significance of the composer and his works inspired Finnish choreographer, Jor...

  • RBS1
    Royal Ballet School Affiliate Training and Assessment Programme
    ‘The unique programme will drive forward the standard and accessibility of recreational dance training, providing an alternative to the current model of training offered by recreational dance organisa...

  • Helsinkigala1
    En efterlängtad öppning av Dansens hus i Helsingfors
    Finlands efterlängtade Dansens hus – Tanssin talo – har öppnat sina dörrar på ett magiskt datum 2.2.2022. Om ett hus för dansen hade dansfolket drömt om i årtionden, och nu var glädjen stor att detta ...

  • PDL22 1
    Årets Prix de Lausanne i Montreux med samtliga deltagare på plats
    Förra årets tävling tvingades hållas online på grund av pandemin. Med genomförda vaccinationer och covidpass gick lyckligtvis årets Prix av stapeln med deltagarna på plats. Covidpass var obligatoriskt...

  • Here not here 1
    Verket har många olika delar, med olika rörelsescheman, improvisationer, men det är vi dansare som sätter materialet.
    Det handlar om att gråta i solskenet och dansa i mörkret Det handlar om att vara Här Inte Här

  • Kungsbacka1
    Dans på högsta nivå
    Sommaren 2019 hölls en stor gala i Kungsbacka med klassisk balett. Det kan numera bara upplevas på Kungliga Operan, såvida inget utländskt danskompani av okänd kvalitet dyker upp. Äntligen är det dags...

  • Nurejevs Svansjön1
    Nurejevs Svansjön på Stockholmsoperan – en version aldrig tidigare spelad i Sverige
    Inför Kungliga Balettens premiär på Svansjön i koreografi av Rudolf Nurejev gästades Operans Balettklubb av iscensättaren Charles Jude och dansaren Calum Lowden.Charles Jude är före detta Etoile på Pa...

  • Lana Maxxa
    Till julen gör de sina första huvudroller i Nötknäpparen
    Att få dansa huvudrollen i en helaftonsbalett är drömmen för de flesta dansare. Men få förunnat. På Svenska Balettskolan i Göteborg har eleverna en helt egen uppsättning av baletten Nötknäpparen där d...

  • Transit1
    Transit av Tero Saarinen – mångfasetterad visuell fest ­
    Tero Saarinen Company presenterade sig i Saarinens nyaste koreografi Transit med en större mängd dansare än vad vanligt är i hans verk. Det hade beställts av Skånes dansteater och sågs nu i Helsingfor...

  • Bella figura
    Kylián, Ek and Forsythe at the Royal Swedish Ballet
    The Royal Opera House in Stockholm is thankfully back to capacity audiences and enjoying a popular programme of modern classics. Under director, Nicolas Le Riche, the company sees changes in the reper...

  • Daria Ivanova
    Ett nytt Mariane Orlando stipendium utdelat
    Operans Balettklubbs pris till årets dansare har genom enhälligt beslut tilldelats premiärdansaren vid Kungliga Baletten Daria Ivanova.

  • SAAGA 1
    Göteborgsoperan öppnar upp med dubbla världspremiärer
    GöteborgsOperan öppnade delvis i augusti och den 30 oktober var det dubbla världspremiärer utan begränsning på antalet besökare. Föreställningen Unfold med de två dansverken Continuim och SAABA skapad...

  • Linnar Looris
    Meet Linnar Looris Artistic Director of The Estonian National Opera
    Dansportalen has got an interview with Linnar Looris – Artistic Director since autumn 2019 for the The Estonian National Ballet.

  • Gala Korsaren
    Kungliga Operan rivstartar säsongen med balettgala.
    Äntligen, är vi många som säger. Den 17:e september slås portarna upp, dansen kan börja och det är inte vilken dans som helst. Ett unikt program med åtta verk, varav flera sällan sedda, utgör höstens ...

  • Nimrud
    Liselott Berg, om sina 42 år som fanbärare för dansen i Göteborg – hittills!
    Att det blev Göteborg var en slump. Men där blev hon kvar. 42 år senare brinner och jobbar hon lika engagerat för dansen på Sveriges framsida. Idag som biträdande och administrativ chef för GöteborgsO...

  • Swingle Stepping, Morgann Runacre-Temple, Year 11 students - 
    Whirling flying bodies with the Royal Ballet School
    Coordinating a performance for a ballet school of several hundred pupils to stringent Covid social distancing is a Herculean task but amazingly the Royal Ballet School pulled it off.

Redaktion

dansportalen@gmail.com

Annonsera

dansportalen@gmail.com

Grundad 1995. Est. 1995

Powered by

SiteVision

Uppil