Artiklar från 2008 – till idag

Artiklar från 2008 – till idag

Lena Andrén, danskrönika: De udda föreställningarnas höst

Så här långt har höstsäsongen varit fullsmockad av dansföreställningar och det har varit en stor procent rätt udda föreställningar. De kanske inte alltid har varit helt lyckade, men man kan ju inte lyckas jämt – eller kan man det? Någon som inte verkar kunna misslyckas är Virpi Pahkinen.

Sublimt och sakralt
I programmet Två solodanser av och med Virpi Pahkinen (7/10 Dansmuseet Länk till annan webbplats.) ingick det nya verket Sagittarius A och Bön. Föreställningen inleddes av den omarbetade Bön. Jag har ofta värjt mig mot när man har velat tillskriva sakrala kvalitéer i Pahkinens solon men denna gång upplever också jag en tydlig andlighet i Bön, till musik av Akemi Ishijima, en känsla som tydligen delades av övrig publik eftersom ingen applåderade efter solot.

Virpi Pahkinen i Sagittarius A. Fotograf Carl Thorborg

Virpi Pahkinen i Sagittarius A. Fotograf Carl Thorborg

Mellan två höga pelare som får mig att tänka på de pyloner som man finner i antika egyptiska tempel utför Pahkinen en dans som är en åkallan. För mitt inre öga ser jag Pahkinen dansa djupt inne i ett av de enorma templen i Karnak, avskiljd från mänskliga blickar endast synlig för den osynligen närvarande gudomen. Pahkinens plisserade dräkt och rakade huvud passar väl in bland den tidens präster och prästinnor och jag tänker att jag verkligen skulle vilja se detta solo uppföras där mellan de massiva pylonerna i ett av Karnaks tempel.

Sagittarius A har präglas av Skyttens livfulla motspänstighet. De demonstrativt mot publiken riktade flexade fötterna i inledningen av solot och den återhållna energin hör ihop med den himmelske jägaren. Solot inleds mellan pelarna men förflyttas därefter ut på scenen där den återhållna energin får utlopp i ett mer livfullt parti som visserligen inte har det fokus som inledningen har men som fungerar som en andningspaus innan energin på nytt samlas ihop i ett skimrande parti som tycks utspela sig intill en damm av skimrande kvicksilver, en illusion skapad av Erik Wiedersheim-Paul vars magiska ljussättning förhöjer stämningen inte endast

i detta parti utan genom hela programmet.    

Detta program är – trots att Pahkinen alltid håller hög kvalité – det bästa jag sett av henne hittills. Det är underbart att uppleva att en artist har styrka och hängivenhet att fortsätta att utforska och fördjupa sin dansform!

Jiuta-mai – Intim japans scenkonst
Scenkonst i det lilla formatet visades Yoh Izumo under Uppsala International Sacred Music Festival (30/10, Uppsala Konserthus). Tillsammans med musikerna Kawase Roshû, shamisen (banjo) & sång och Gunnar Jinmei Linder framförde hon några danser baserade på dikter. Juita-mai är en dansform som, även om den i sin abstraherade berättande stil och sina rörelser påminner om kabukidansen, är skapad att framföras i intima bostadsrum och till skillnad från övrig japansk scenkonst har den endast framförts av kvinnor.

Det är en mycket vacker och kontemplativ konstform där dansen avlöses av musikaliska partier och där sinnet tillåts vila i rörelsen vare sig den förorsakas av dansarens kropp eller musikerns instrument. Mest berörande var det avslutande verket, Yuki (Snö) som ursprungligen skapades av Minezako Koto i slutet av sjuttonhundratalet. I verket dansar en äldre kvinna som dragit sig tillbaka från världen efter en stor sorg och det har såväl snön som åldrandets resignerade insikt om alltets förgänglighet. Verket får ytterligare pregnans genom vetskapen att Yoh Izumi arbetade om det efter att själv ha drabbats av en stor sorg…

Yoh Izumo | Jiuta-mai. Foto: Uppsala International Sacred Music Festival

Yoh Izumo | Jiuta-mai. Foto: Uppsala International Sacred Music Festival

in pieces – Vackert och underhållande om minnet men …
Det är omöjligt att inte falla för Fumiyo Ikeda, mångårig medlem av Rosas och en av de sällsynta artister som förmodligen kan göra vad som helst på en scen och ändå behålla publikens intresse. Hon genomför en soloföreställning hon arbetat fram tillsammans med Tim Etchells. De vackraste och starkaste momenten i föreställningen är när hon dansar – då får föreställningen djup och blir mer än den charmerande bagatell den blir genom de slapstickstofferade uppräkningarna av korta minnesfragment. I dansen, till exempel i ett parti utfört till La Folia, skapas plötsligt en vemodig spänning som tar tag i mig och manar fram mina egna minnen.

Uppräkningen av minnen stannar dock vid att vara en uppräkning, det finns inget som binder samman minnena eller skapar ett slags associativ struktur mellan dem. Med tanke på Ikedas och Etchells skicklighet och erfarenhet känns denna brist på något oväntat, något som uppenbarar sig lika subtilt som ett spindelnät, otillfredsställande. Den enda längre sammanhängande texten är ett avsnitt på japanska som ackompanjeras av rörelse och som upprepas i olika sinnesstämningar. Visst är det roligt och lite rörande, men det hade nog gett mig mer som publik om jag åtminstone kunnat läsa en översättning i programmet. Men, som sagt, Fumiyo Ikeda är en av de artister som ger något till sin publik oavsett vad hon gör på scenen.

Fumiyo. Fotograf Herman Sorgeloos

Fumiyo. Fotograf Herman Sorgeloos

Aproximación a la idea de desconfianza – Många lånta fjädrar… och några egna
Huvudnumret i Perfect Performance invigningskväll var Sergio Garcias Aproximacion a la idea de desconfianza (30/10, Dansens Hus). Verket innehöll vissa starka bilder, en grupp personer som uppenbarligen skjutits till döds och som plundras av likplundrare. Hönor som ”dansar” pas de deux med aktörerna och därefter spankulerar lugnt och avspänt runt medan föreställningen pågår. Och avslutningen, verkets bästa del och den enda jag upplevde som ett uttryck för något eget, då tre nakna kroppar brottas helt insmetade i sirap i en ömsint sensuell scen som övergår i en monolog där en av de två manliga aktörerna på engelska reciterar en text, som i motsats till den text som rullat över väggen under hela föreställningen, känns originell och tankeväckande.

Däremot upplever jag inledningen av föreställningen som rätt problematisk. Vad är det för mening att visa en kvinna i en koreografi som fläker ut hennes nakna underliv? Avklädda kvinnor är inte särskilt originellt och hade Garcia verkligen velat säga något hade han klätt av männen, som dock förblir ordentligt påklädda fram till slutscenen. Och denna förutsägbara konventionalitet präglar även verket som helhet. Garcia vill chocka publiken men han gör det med scener som inte bildar någon helhet och som känns så icke-originella att jag tycker mig ha sett dem många gånger tidigare.  

Aproximación a la idea de desconfianza. Foto Perfect Performance

Aproximación a la idea de desconfianza. Foto Perfect Performance

La Bambola di Carne – När helheten är mindre än delarna
I verket La Bambola di Carne (Dockan av kött) (9/10, Lilla Scen, Dansens Hus) samarbetar DJ och videoartisten Letizia Renzini med koreografen/dansaren Marina Giovannini och elektromusikern/sångaren Sabina Meyer. Verket består av tre delar; stumfilmen Die Puppe (1919) av regissören Ernst Lubitsch med Marga Köhler och Victor Janson i huvudrollerna, ett danssolo och ett videoverk. De tre delarna är var för sig intressanta, även stumfilmen som har vissa intressanta aspekter vad gäller genus och hur ett från den heterosexuella normen avvikande beteende behandlades i film under denna tid. Videoverket är också tilltalande med sin understundom tunga dynamik. I synnerhet när den spiller ut över tre skärmar och verkar vilja omfamna publiken. Dansaren Marina Giovannini finner sig väl tillrätta i samspelet med videoverket som hon även genom skuggspel blir en del av.

Däremot förstår jag inte varför de tagit med stumfilmen i föreställningen eftersom de inte på något sätt verkar ens försöka integrera den i verket. Den förblir en isolerad applikation som verkar ha tagits med som utfyllnad. Visserligen utför Giovannini ett ”docksolo” men det saknar helt den laddning som dockan (en utklädd kvinna) har i filmen. Faktum är att filmen är oändligt mycket mer intressant än den moderna tolkningen, i synnerhet om man tänker på hur den kan ha uppfattats vid sin tillkomst. Dockkvinnan i filmen, Marga Köhler, har en närvaro och en explicit energi, för att inte säga köttslighet som får den samtida ”dockan” att kännas könlös. Kanske är det ett tidens tecken att kvinnan från 1919 utmanar och tar för sig (kvinnans frigörelse stod för porten) medan 2009 års kvinna räddhågset håller sig inom ramarna. Det får mig att tänka på att två tredjedelar av teamet kommer från Italien, backlashens Berlusconiland.

Om en viskning. Fotograf Lesley Leslie-Spinks

Om en viskning. Fotograf Lesley Leslie-Spinks

Om en viskning: I det vibrerande tomrummet…
Vindhäxors Länk till annan webbplats. nya verk Om en viskning (14/10 Teater Replica) inleds i ett glödande rött dunkel där Stephan Mensa, Love Källman och Ingrid Lundmark presenterar sig, inte som människor utan mer likt väsen i vars värld vi råkat hamna. I vertikala våglika rörelsesekvenser som avslutas med ett ljudligt stampande tar de gradvis scenen i besittning. Med endast några få tillfällen av beröring men med en konstant kontakt genomför de därefter under nästan en timma en ritualliknande dans som virvlar genom rymden med samma lätthet som en viskning.

I Eva Lundkvist karaktäristiska stil med ömsom virvlande ömsom våglika rörelser blir dansen till ett rörelsepoem för tre kroppar, ett dynamiskt poem som inledningsvis utspelar sig mot en fond som får mig att tänka på krigets brinnande ödelandskap med en svart – förbränd – horisontlinje. När det röda ljuset dör bort glimmar väggen lika gyllene som när en soluppgång färgar världen i guld.

Jag ser föreställningen samma kväll som det svenska landslaget spelar sin sista match i VM-kvalet och jag tänker att om den framtida tränaren skulle förmå ingjuta samma övertygelse som Lundqvist ingjuter i sina dansare skulle landslaget lätt ta sig till kvartsfinal – kanske ännu längre.

No Mans Land – No Lands Man. Fotograf Miriam Jacobsson

No Mans Land – No Lands Man. Fotograf Miriam Jacobsson

No Mans Land – No Lands Man
Duon Tom Caley och Petter Jacobsson i Scentrifug Länk till annan webbplats. förtsätter att fördjupa sin egenartade stil i verket No Mans Land – No Lands Man (15/10 Sergelgatan 3). Verket är speciellt utformat för Kulturhusets nya scen, Sergels torg 3 (fd Lava). Scenrummet har stora fönster ut mot Sergels torg. Scentrifug använder fönster dels genom att visa två stora videoprojektioner i vilka deras kroppar och ansikten projiceras i olika mer eller mindre förvanskade versioner. Men även dansen, scenen och publiken är fullt synliga utifrån så man kunde se föreställningen utan att betala. Andreas Söderberg, musik, och Björn Eriksson, ljusdesign, har skapat en effektfull audiovisuell inramning åt koreografi och videoverk.

Trots detta är det den individuella dansen som fascinerar mig mest, det vill säga hur dessa så olika dansare lyckas foga samman sina stilar till en helhet. Det är som om de representerade två extrempunkter av ett spektrum där Caley representerar en förfinad danskonst medan Jacobssons stil nästan skulle kunna beskrivas som anti-dans, det är som om han medvetet går emot den klassiska stilens förkonstling och omvandlar den till något mycket jordnära. När dessa extremer möts formas i mötet två väsen som i sina försök att kommunicera, ömsom lyckas ömsom misslyckas men slutligen förenas i en ömsint avslutning.

Dana Frigoli & Pablo Villarraza. Foto: Tango Festival Ljubljana

Dana Frigoli & Pablo Villarraza. Foto: Tango Festival Ljubljana

aRealidades:
Ett mycket tvivelaktigt koncept
Det här är nog en av de mest ojämna föreställningskvällar jag någonsin har varit med om! Det är inte ofta jag kastats mellan en stark önskan att lämna lokalen och en närmast sublim upplevelse. Men just så var det vid tangokompaniet DNI:s gästspel. Det argentinska kompaniet gästspelade med föreställningen aRealidades (19/10, Oscarsteatern). Det är de framstående tangodansarna Dana Frigoli & Pablo Villarraza som har skapat föreställningen. Frigoli och Villarraza dansade sina dramatiska danser med en superb teknisk skicklighet och dramatisk inlevelse. I den duett som var verkets klimax transformerade de sin dans till ett existentialistiskt drama, en tidlös betraktelse över relationen man – kvinna. Även det omedelbart efterföljande gruppstycket höjde sig över den för övrigt urusla koreografin som i inledningen fick mig att vilja lämna lokalen. Men tack vare de återkommande danserna av duon Frigoli & Villarraza räddades föreställningen från att bli ett totalt fiasko.

Men det hade varit ärligare mot publiken (och dem själva) om Frigoli & Villarraza tagit med sig en orkester som hade kunnat spela till och mellan deras danser istället för att omge sig med mediokra dansare, bitvis usel (inspelad) musik och patetisk koreografi.

Jo, det fanns en levande orkester, Quinteto Sonor, som var ”förband” till aRealidades. De unga musikerna är tekniskt drivna men deras akademiskt kyliga tolkning av Piazzolla känns inte övertygande – de måste våga lämna teknikfixeringen och släppa in känslorna i sina tolkningar.

Femårsplanen. Fotograf Mats Bäcker

Femårsplanen. Fotograf Mats Bäcker

Femårsplanen: Ett koncept som passerat sitt bäst före datum
När jag ser Gunilla Heilborns Femårsplanen (20/10, c/o Stadsteatern, Lilla Scenen) får jag en deja vu upplevelse. Det här har jag set förut, inte en utan flera gånger. Konceptet med en grupp människor som av någon aldrig riktigt klarlagd orsak samlats på en plats och som befinner sig i ett slags surrealistisk verklighet har Heilborn använt många gånger förut. Skillnaden mellan Femårsplanen och de tidigare verken är att Femårsplanen känns som den där tepåsen man använt en gång för mycket och som därför inte har särskilt mycket smak kvar. Visst finns här fortfarande en doft av den Heilbornska charmen och klurigheten och visst kommer skratten men det är en urlakad, lite trött version av ett koncept som nog passerat sitt bäst före datum.

Det som ändå gör att Femårsplanen inte går samma öde till mötes som sina östliga förlagor är de fyra medverkande artisterna, Louise Peterhoff, Kim Hiorthøy, Lisa Östberg och den oefterlikneliga Kristiina Viiala. Deras generösa närvaro och lätt galna rolltolkningar gör att Femårsplanen trots det tunna manuset blir en trivsam upplevelse.

Lena Andrén
17 nov 2009


  • dardanus_Confidencen_foto MartinHellström
    Ett barockt spectacle på Confidencen
    Confidencen Opera & Music Festival inleds den 27 juli med Jean-Philippe Rameaus mästerverk Dardanus, som genom ett gediget arbete får sin nordiska premiär på Sveriges äldsta rokokoteater – 284 år efte...

  • Vivian Assal Koohnavard  1
    Möt Vivian Assal Koohnavard dansare vid Staatsballett Berlin och aktivist
    I Berlin träffade jag och arbetade med Vivian Assal Koohnavard. Vivian fick sin dansarutbildning i Sverige och Tyskland. Hon har varit anställd vid Berlin Staatsballett sedan 2018. Där deltar hon i de...

  • Donizetti KSB
    Peter Bohlin om Kungliga Svenska Balettskolans uppvisningsföreställningar
    Skolårets sista föreställningar på KSB var uppdelade i fyra program. Några koreografier var storartade, andra inte. Här, mot slutet, ett försök att resonera om anledningar till detta.

  • Terpichore
    Dans i Stockholm Early Music Festival
    I 2023 års version av Stockholm Early Music Festival , den tjugoandra i ordningen, ingick två dansföreställningar. I fablernas värld , en kort musikalisk och dansant barockföreställning med Folke Danste...

  • Tallinn Suite en Blanc
    Suite en Blanc av Estoniabaletten med fina danssolister
    Jag hade möjligheten att två gånger se en ny balettafton med två verk. Black/White innehöll “Open Door ” av polskan Katarzyna Kozielska och Serge Lifars kända och genuina Suite en Blanc . Den sistnämnda...

  •  Marie Larsson Sturdy
    Marie Larsson Sturdy Carina Ari Medaljör 2023
    På Carina Ari-dagen 30 maj tilldelades Marie Larsson Sturdy Carina Ari-medaljen för hennes mångåriga och engagerade insatser inom Dans i Nord – en vital verksamhet som under mer än 20 år har främjat m...

  • Manon 1
    Manon: An evening to treasure
    Kenneth MacMillan’s Manon created in 1974, continues to weave its magic providing a slew of dramatic roles against a volatile and violent backdrop. The Royal Swedish Ballet first presented the ballet ...

  • En slags Berlin 
    Instudering av Mats Eks ”En slags” med Staatsballett Berlin
    I april 2022 reser Koreografen Mats Ek och jag till Berlin för att hålla audition med dansarna vid Staatsballett Berlin på Deutsche Oper. Vi ska välja dansare till verket ”En slags” av Mats Ek. Premiä...

  • Peter Pan & Wendy
    Marianne Mörck berättar sagan om Peter Pan med Svenska Balettskolan
    Till vårens uppsättning av Peter Pan och Wendy på Lorensbergsteatern är en av gästartisterna ingen mindre än Marianne Mörck . Efter första repetitionen tillsammans med baletteleverna på svenska baletts...

  • Grand Hotel GöteborgsOperan 
    Det var en gång på Grand Hôtel, musikalen som återupptäckts
    Göteborgsoperan avslutar sin vårsäsong med premiär den 22 april på Paul Abrahams musikal Det var en gång på Grand Hôtel. Musikalen som legat gömd fram till 2017. En föreställning fylld av dans och mus...

  • Virpi Pakkinen trio
    Virpi Pahkinen: "Precision möter osäkerhet, matematik möter mystik"
    Change – den nya dansföreställningen av och med Virpi Pahkinen – är uppbyggd enligt principen 5 + 5 + 5, dvs koreografi/ljus/musik. Strax före fredagskvällens premiär på Kulturhuset Stadsteatern fick ...

  • ProDance 2023
    För dansens skull dansas Pro Dance galan
    Den anrika Aleksandersteatern fylldes åter av dansfolket som ville stödja dansen och dess utövare via föreningen Pro Dance med att köpa biljetter till den årliga galaföreställningen. Artisterna uppträ...

  • Julia & Romeo 1
    Anthony Lomuljo – om hur det är att igen dansa Romeo – 10 år senare
    10 år har gått sedan urpremiären av Mats Eks Julia & Romeo på Kungliga Operan i Stockholm. Då liksom nu dansar Anthony Lomuljo rollen som Romeo. När Dansportalen några dagar innan premiären träffar An...

  • Touched GO 1
    Hur bygger vi upp oss själva igen när allt är förstört–Johan Inger om Dust and Disquiet på Göteborgsoperan
    Danskvällen Touched visar två världspremiärer på Göteborgsoperan, Dust and Disquiet av Johan Inger och To Kingdom Come av det nederländska syskonparet Imre och Marne Van Opstal . Naturkatastrofer runt ...

  • OBK Mats Ek
    Mats Ek om Mats Eks Julia & Romeo
    Operans Balettklubb gästades lördag 25 mars av koreografen Mats Ek och dansare inför nypremiären av ”Julia & Romeo” på Kungliga Operan. Verket uppfördes på teatern för första gången 2013. Det har ocks...

  • PrixduNord2023
    Nordens största danstävling lockade 44 dansare
    Äntligen! Det är vad de flesta kände när tävlingen Prix du Nord genomfördes på Kronhuset i Göteborg.

  • Affinity Operan
    Young choreographers en bra plattform för nya idéer
    En alldeles särskild glädje med workshopartade föreställningar är att man får se dansarna på riktigt nära håll. Så var fallet på Operans Rotunda 16 och 18 mars, i ett program med sju koreografer och 3...

  • Defile Hommage a Patrick Dupond
    Gala till minne av den lysande dansaren Patrick Dupond
    Under februari var det tre utsålda galor på Palais Garnier i Paris, till minne av dansaren och balettchefen Patrick Dupond . För programmet på galan, se nedan!

  • Svansjön Helsingfors M Onne
    Madeleine Onne: Man får slåss för sin konstart
    Madeleine Onne har varit balettchef i Stockholm, Hongkong och Helsingfors. Dansportalen har pratat med Madeleine om bland annat tiden i Hongkong, Helsingfors och om Stockholm 59°North. Men på vår förs...

  • Cacti Alexander Ekman 
    Triple Bill at the Ballet. What's not to Like?
    The feel-good factor was in abundance at the Royal Opera House in Stockholm with a triple bill to send the audience home with a smile.

  • AlexanderMockrichPDL2023
    Elever från Kungliga Svenska balettskolan tävlade i årets Prix de Lausanne
    Sveriges kandidater i Prix de Lausanne kommer båda två ifrån Kungliga Svenska balettskolan. Theodor Bimer och Alexander Mockrish. Tävlingen firar 50 årsjubileum lite sent då pandemin stoppat ett flert...

  • 12+ songs 1
    12 songs + Ane Brun och Kenneth Kvarnström på Göteborgsoperan
    Första helgen i februari är det premiär för 12 songs + på Göteborgsoperan. Ett scenkonstverk skapat genom samarbete mellan 18 dansare och en av Nordens främsta koreografer, Kenneth Kvarnström, i något...

  • Kungliga Baletten Cacti
    Jubileumsgala med Operan och Kungliga Baletten 250 år
    Kungliga Operan öppnade med en fantastisk gala 18 januari med 23 olika programpunkter som innehöll opera, balett och teater. Under 250 år har framförts 54 900 föreställningar och vad var mer naturligt...

  • Ecole de danse 1ere filles
    Stor uppvisning av École de Danse
    ”Démonstrations” är den stora uppvisningen av ”École de Danse de l’Opéra national de Paris” varje år i december på klassiska Palais Garnier – nu för 45:e gången.

  • Woo Mitsumori
    Madeline Woo och Kentaro Mitsumori nya Premiärdansare i Kungliga Baletten
    Kungliga Baletten har utsett två nya Premiärdansare: Madeline Woo och Kentaro Mitsumori. Utmärkelsen delades ut av Balettchef Nicolas Le Riche och vd Fredrik Lindgren i samband med föreställningen 19 ...

  • Johannes Öhman
    ”Ta fast Johannes Öhman” – encore!
    Likt en byggnadsentreprenör står Johannes Öhman i Dansens hus publikfoajé och berättar om kommande uppgradering av lokalen. ”Och där, och där och där…”, pekar han snabbt ut i olika riktningar inför en...

  • Killdag KSB
    Killdag på Kungliga Svenska balettskolan
    På internationella mansdagen den 19 november ordnade Kungliga Svenska balettskolan en dag för bara killar. Som ett led i rekryteringen av pojkar till skolan så bjöd skolan in ett tjugotal intresserade...

  • 10 nya dansare Operan
    Tio nya dansare till Kungliga Baletten Luiza Lopes utsedd till Premiärdansare
    Nicolas Le Riches förordnande förlängs till 2025
    »Jag är väldigt glad över att få välkomna tio nya duktiga dansare till Kungliga Baletten. Vi har en spännande säsong med en bra blandning av stilar. Denna nya energi i kombination med våra nuvarande a...

  • Balanchine Themes and variations
    Robbins/Balanchine from the Royal Swedish Ballet
    The Swedish Royal Ballet gave a triple bill of two ballets by Jerome Robbins "The Consert" and "In the Night. And a ballet by George Balanchine "Theme and variations". Maggie Foyer writes a review for...

  • Luca Masala Princess Grace
    The Artistic Director of the Princess Grace Academy: "We take from 10 to 20 students every year".
    Monaco has a famous ballet school – Princess Grace Academy. The Academy was founded in 1975 following Princess Grace and Prince Rainier III ’s desire to establish a high level dance school in the Princ...

  • Shen Yun framför unik scenkonst
    Med sina 800 dansare och musiker i åtta kompanier har Shen Yun gjort ett kraftfullt avtryck i samtida scenkonst. Med säte i New York, har de friheten att ge liv åt tradit...

ANNONS

Dansmuseet
Transit

Ur Dansportalens arkiv

ANNONS

Dansmuseet
Nötknäpparen

Redaktion

dansportalen@gmail.com

Annonsera

dansportalen@gmail.com

Grundad 1995. Est. 1995

Powered by

SiteVision

Uppil