Dansportalen

Artiklar från 2008 – till idag

Artiklar från 2008 – till idag

Lena Andrén, danskrönika: Den heta danshösten fortsatte

Den här perioden har innehållit spännande föreställningar av Björn Elisson, Cristina Caprioli, Cullbergbaletten, en Sverigepremiär av Kungliga Balettens konstnärliga ledare Marc Ribaud, två ’repriser’ och ett långväga besök – som mycket, mycket gärna får komma i repris.

Vietnam National Opera and Ballet Theatre: Munsbit med mersmak
En munsbit som gav mersmak, så skulle man kunna beskriva det vietnamesiska minigästspelet med fyra dansare från Vietnam National Opera and Ballet Theatre i Hanoi (2/11, MDC c/o Capitol). Dansarna Thanh Cao Chi, Toan Cao Duc, Hang Nguyen Thi Thuy och Luong Phan Van gör ett kort nedslag i Stockholm på vägen hem till Hanoi efter att ha medverkat i Skånes Dansteaters succéprogram Black Silk.

Hai Mat. Fotograf Malin Arnesson

Hai Mat. Fotograf Malin Arnesson

Programmet består av läckerbitar från Heart of Silk av Pontus Lidberg och Desire, Chaos and Geometry av Åsa Unander-Scharin. De klassiskt skolade dansarna har en silkig mjukhet och en luftighet som såväl Unander-Scharin och Liedberg drar nytta av i sina koreografier. Därtill är de fyra så samdansade att de känns som en enda organism när de är på scenen samtidigt.

Som avslutning visas Hai Mat, verket är skapat av Toan Cao Duc och ingick även det i Black Silk. Verket är förmodligen den första samtida vietnamesiska koreografi som visats i Sverige. En vietnamesisk sång skapar en vemodig emotionell klangbotten till verket som diskuterar människans förmåga till godhet och ondska. Koreografin har en estetiskt tilltalande form som förhöjs av den subtila kommunikation som finns mellan dansarna. Inte minst i avslutningen då de oväntat bildar en mångarmad gudagestalt vars armar genomför sirligt eleganta mudras.

Nicole Rhodes och Nikolaus Fotiadis i Coppelia. Fotograf Carl Thorborg

Nicole Rhodes och Nikolaus Fotiadis i Coppelia. Fotograf Carl Thorborg

Kungliga Baletten: En riktigt skön måbra balett
Kungliga Balettens höstpremiär utgörs av balettchefen Marc Ribauds version av balettklassikern Coppelia (6/11, Kungliga Operan). Baletten skapades 2003 för Nice Operans Balett och dansas till Léo Delibes originalmusik från 1870.   

Första gången Coppelia sattes upp på Operan var 1896 och Marc Ribauds version utspelar sig också kring förra sekelskiftet. Handlingen är förlagd till en filmateljé. Ett intelligent drag eftersom den klassiska balettens formspråk passar utmärkt för stumfilmens dramatiska stil och förkärlek för melodramatiska effekter. Dirk Hofacker fångar upp det unga seklets optimism och elegans i kostym och i scenografin, som också lyckas skapar en känsla av att befinna sig i en luftigt ljus studio. Vissa av balettens scener har inspirerats av filmer skapade av Georges Méliès, en av den tidens ”demonregissörer”. Till exempel inleds baletten med en surrealsitsisk scen där demoner slänger unga kvinnor i en kokande gryta och lite senare sätter eleganta vampyrer njutningsfullt huggtänderna i sköna damer.

Ribauds Coppelia har inga ambitioner att vara nyskapande eller djupsinnig däremot präglas verket av esprit och elegans och av en önskan att underhålla publiken som också undfägnas med inslag av ”hard core” balett. Huvudrollsinnehavarna, Nicole Rhodes (Svanhilda), Nikolaus Fotiadis (Franz) och Christian Rambe (Georges Méliès), samt övriga medverkande, är väl utvalda och gör det mesta möjliga av sina roller. Och det gör också Kungliga Hovkapellet, som deltar med liv och lust under ledning av Philippe Beran.

Cristina Caprioli: En lustfylld besatthet av rörelsens möjligheter
Så diskret att det känns underjordiskt visar koreografen och professorn Cristina Caprioli sitt senaste projekt cccover (20/11, Danscentrums stora studio) i samarbete med dansarna Julia Sundberg, Anja Arnquist och Johanna Klint.

Dansen löper i likhet med språket en konstant risk att reduceras till ett medium för kommunikation eller till en rent estetisk upplevelse. Men i cccover verkar Cristina Caprioli sträva efter att uppnå ett tillstånd där dansens frigör sig från såväl betydelse som estetik. Hon gör det genom att först locka publiken att fokusera på enskilda rörelser som minimala förskjutningar i höfter eller axlar. Därefter får hon oss att inse hur styrt seendet är av invanda mönster och konventioner. Till exempel genomför dansaren en rörelsesekvens med höger fot, och jag förväntar mig omedvetet en fortsättning – som inte kommer. Lite senare kommer en sekvens som först känns som ett upplivande (om än överraskande) inslag av humor men som gradvis faller isär och tydliggör att munnens rörelse, som jag uppfattat som ett leende, egentligen inte behöver vara ett leende. Munnens muskler kan forma sig oberoende av kroppens emotionella tillstånd. Och trots att detta är en självklarhet blir det just då en ahaupplevelse som gör mig delaktig i det utforskande som pågår på scenen. Tillsammans utforskar vi, koreografen, dansarna och jag själv en annorlunda rörelseverklighet.

Denna första timslånga del av cccover fungerar också som en förberedelse för kvällens andra del som består av slope. Jag känner igen verket från ett Dansparty på Dansens Hus men då var det en lösryckt koreografi, som en del i ett collage. Nu blir slope en logisk kulmination av rörelseförloppet i första delen av cccover. Det rika – och vildvuxna – flödet av rörelser på den långsträckta scenen koncentreras nu till en minimal, sluttande yta. Effekten blir likt den som uppstår när ett flöde av ord plötsligt koncentrerats till en enda mening.  

Up Close: T.v. Agnieszka Dlugoszewska, Joaquim de Santana och t.h.  Marylise Tanvet, Kenneth Bruun Carlson . Fotograf Carl Thorborg

Up Close: T.v. Agnieszka Dlugoszewska, Joaquim de Santana och t.h. Marylise Tanvet, Kenneth Bruun Carlson . Fotograf Carl Thorborg

Cullbergbaletten: Dans utan konstlade tillsatser
Cullbergbalettens höstprogram Up Close (25/11, Lilla Scen, Dansens Hus) består av xspectacle (2004) av Crystal Pite och JJ’s voices, ett nyskapat verk av Benoît Lachambre. När jag ser verket tänker jag att om det fanns en ekologisk danskonst så skulle den se ut just så här. Rörelsespråket är organiskt och ’tillsatserna’, kostym, scenografi och ljus, är fria från förkonstling. Det märks också att verken har tillkommit genom noggrant genomförda processer och inte hastigt repeterats in. Råvaran, Cullbergbalettens dansare, är av yppersta kvalité. Dessutom framförs verken i en liten salong vars mänskliga proportioner gör att publiken kan se minsta lilla rörelseskiftning.

I xspectacle bildar tio dansare ett konglomerat av kroppar som ömsom drar sig samman, ömsom sprids ut över scenen. Då och då hörs kommandoord som leder in den kollektiva rörelsen i en ny riktning. Dansarnas nära samspel fångar upp Pites subtila humor som genomsyrar det finstämda verket vars flöde stannas upp av solon och duetter som dansarna gör till fint utmejslade konstverk.

JJ’s voices börjar redan under pausen när individer med nerdragna huvor mycket långsamt ålar sig fram under den främsta bänkraden in mot centrum av scenen. De sju rör sig med mjuka långsamma rörelser tills Janis Joplins röst trasar sönder tystnaden och får koreografin att explodera i spastiska rörelsesekvenser i ett vanvettigt tempo.

Dansarna framstår ömsom som opersonliga trasdockor, ömsom som individer som möter publiken med en brutal direkthet. Inte minst gäller det Isaac Spencer som i ett plågsamt utdraget, halsbrytande solo i verkets slutfas vänder ut och in på sig själv – och publiken.

Lachambre har i JJ’s voices skapat ett knivskarpt avtryck av samtidsmänniskan, en individ som växlar mellan nertryckt anonymitet och desperat utlevelse. Det är en tung men samtidigt mycket befriande upplevelse att bli konfronterad av någon som vågar se oss sådana som vi har blivit.

Anja Birnbaum i De allvetande hundarna. Fotograf Bengt Wanselius

Anja Birnbaum i De allvetande hundarna. Fotograf Bengt Wanselius

Björn Elisson: En suggestiv mångbottnad triptyk  
Björn Elissons nya verk De allvetande hundarna (21/11, Fylkingen) är en tredelad dans-, text- och ljudinstallation. Titeln kommer från en dikt av poeten Johanna Ekström som också utgör en del av denna mörkt suggestiva mångbottnade triptyk. För att förbereda publiken visas en film av Bengt Wanselius där Anja Birnbaum tolkar Elissons extremt avskalade koreografi i ett ökenliknande landskap.

Föreställningen inleds av en duett skapad av Elisson och framförd av dansarna Katarina Eriksson och Anja Birnbaum. De dansar i ett scenrum som i sig själv är ett konstverk skapat av Peter O Andersson där långsamt tinande (!) tygskulpturer skapar oväntade och dramatiska förändringar. Mest dramatiskt är dock ljuset av Tobias Hallgren som skapar rum i rummet, rum där koreografin långsamt skulpteras fram i rummets spänningsfält. Ett rum som är så fascinerande att publiken, trots att den uppmanas att röra sig, stillar sig i en allt mer koncentrerad uppmärksamhet.

Dansen följs av Johanna Ekströms pregnanta röst som smeker fram ord fyllda av kompromisslös känsla samtidigt som de på ytan präglas av den nära vardaglighet som är hennes kännetecken. Föreställningen avslutas av Lars Åkerlunds komposition som både ger tillfälle till kontemplation och uppvaknande ur en föreställning som genom sin starka suggestiva prägel får mig att tänka på en seans.

Karina Reich & Bogdan Szyber: Charmerande men osammanhängande
Karina Reich och Bogdan Szybers nya föreställning Unknown pleasures (7/11, Hörsalen, Kulturhuset) består av tre delar och framförs av tre spännande artister. Trots detta får jag en känsla av att det inte är ett helt genomarbetat koncept och det känns mer som ett collage där den sammanbindande länken saknas.

Men detta förringar inte de tre fantastiska dansarnas insatser. De är strålande, inte minst Piotr Giro vars Michael Jackson imitationer är utan jämförelse. Men så är det nog rätt sällan en så skicklig dansare får tillfälle att göra en sådan roll. Giros Jacksondyrkande karaktär fångar med ömhet och humor den gränslösa beundran hängivna fans känner inför sina idoler.

Föreställningen inleds av Sandra Medina som förmår ge sin gestalt en pregnans som egentligen överskrider karaktärens rätt ytliga utformning. Men hon lyfter upp den banala koreografin till svindlande höjder och hennes samspel med Giros karaktär är helt ljuvligt.

Lite i periferin men ändå mycket närvarande är Dag Anderssons tystlåtna karaktär vars närvaro fungerar som stabilisator åt föreställningen.

Black Biist. Fotograf Mats Bäcker

Black Biist. Fotograf Mats Bäcker

Wim Vandekeybus/GöteborgsOperans balett: Suveräna Elin Klinga!
Wim Vandekeybus Black Biist hade urpremiär på GöteborgsOperan i februari i år och jag undrare om verket skulle hålla för ett andra möte och om det skulle fungera på  Dansens Hus betydligt mindre scen.

En nyhet denna gång var skådespelerskan Elin Klinga i rollen som den blinde siaren Eli~esias, en roll som trots sin framträdande plats i verket ändå känts relativt anonym under urpremiären. Men Klinga lyfter in karaktären i centrum av skeendet vilket förändrar upplevelsen av verket. Det är imponerande att se Klingas auktoritet, hur hon förvaltar rörelsematerialet och hennes suggestivt beslöjade röst suger till sig min uppmärksamhet. Intressant nog försvagas rollen Kreonmatt i motsvarande mån, vilket kan bero på att rollen denna gång inte görs av Mattias Sunesson, som även han har en stark närvaro och auktoritet. Därigenom blir denna version av Black Biist ett exempel på hur man genom att ändra i rollistan kan förändra upplevelsen av ett verk.

För övrigt fortsätter Black Biist att imponera genom att få en uttjatad klassiker att kännas dagsangelägen. Den skenbara konstlösheten i gestalternas framtoning får dem att komma nära och bli oväntat berörande. Och trots den betydligt mindre scenen fungerar de raffinerade scenografiska lösningarna. Huvudrollerna dansas även denna gång av Hlín Diego Hjálmarsdóttir som ”Madam”, Oidipus mor/hustru, och Dan Langeborg som ”Tyrannen”/Oidipus och jag blir lika imponerad denna gång av deras inträngande tolkningar av denna man och kvinna som plötsligt befinner sig i en mardrömslik situation.

Avslutningen med det lilla spädbarnet som bekymmerslöst leker med sina fötter – en blixtsnabb tillbakablick på spädbarnet Oidipus – blir en påminnelse om att vi alla föds oskyldiga oavsett vad som sedan sker.

Olaf Kollmannsperger och Jan-Erik Wikström i Våroffer. Fotograf Carl Thorborg

Olaf Kollmannsperger och Jan-Erik Wikström i Våroffer. Fotograf Carl Thorborg

Norberto dos Santos: Elektrifierande danskonst
Våroffer – vid kanten av ett stup (12/11, Dansmuseet) av Norberto dos Santos hade urpremiär år 2000 och då recenserade jag den i Nutida Dans. När jag efter föreställningen går tillbaka till min recension ser jag att jag trots att jag upplevde att koreografin – trots att den var välkomponerad, musikalisk och inte utan poänger – ändå inte lyckades tackla Stravinskijs modernistiska komposition. Nu när jag ser verket nio år senare upplever jag att dos Santos faktiskt lyckas bemöta musikens brutala genialitet. Det kan bero på att Jan-Erik Wikström idag är en verklig danskonstnär och inte ”bara” en mycket skicklig dansare eller på att dos Santos bättre lyckas tränga in i verket och därmed också överföra sina intentioner på ett mer framgångsrikt sätt till dansarna, Wikström, Olaf Kollmannsperger och AdiLiJiang Abudureheman. I vilket fall lyckas koreografin, trots att den är fast förankrad i den neoklassiska traditionen, denna gång gå i klinch med den modernistiska musiken (imponerande framförd av Monica och Carl-Axel Dominique) vilket resulterar i en hänsynslöst intensiv dansupplevelse.

Men först och främst är det ett unikt tillfälle att få se Jan-Erik Wikströms mästerliga danskonst i en närmast intim närhet. Tack vare att publiken sitter grupperad kring den rektangulära scenen i Dansmuseets atriumhall når den mest finstämda nyans i dansarens rörelse oförvanskad fram till betraktaren.    

Alaska. Fotograf Malin Arnesson

Alaska. Fotograf Malin Arnesson

Gunilla Heilborn/GöteborgsOperans balett: Mattias Suneson äger scenen!
Mötet mellan Gunilla Heilborn och GöteborgsOperans balett har resulterat i Alaska (5/11, Lilla Scen/Dansens Hus), en underbart galen och eftertänksam komedi.

I Gunilla Heilborns värld är Alaska en plats dit människor som inte lyckats särskilt bra någon annan stans flyttar. Och de nio personer som fyller den lilla kurslokalen med pedantiskt utplacerade stolar kan nog sägas vara just sådana udda gestalter. Skickligt och trovärdigt skapar GöteborgsOperans dansare sina karaktärer genom röst och rörelse och med stöd i de genomtänkta kostymerna, av Katarina Wiklund, som på pricken fångar just den karaktärens särart. Och skickligast av alla är Mattias Suneson och Andrzej Glosniak i rollerna som ’kursledare’, Suneson ger därtill sin karaktär en pedantisk nervositet som får mig att tänka på Gösta Ekmans Papphammar.

Alaska exemplifierar hur nyttigt och inspirerande det kan vara för en kreatör att möta ett nytt kollektiv som i sin tur kan avlockas nya sidor. I mötet med GöteborgsOperans dansare försvinner den slentrian som jag tyckt mig kunna skönja i Heilborns senaste verk. Därför känns den film, som fyller ut en kvart, som en onödig longör eftersom jag hellre ser mer av de närvarande dansarna. Därtill får det mig att undra om Heilborn inte riktigt litar på att det nya kollektivet kan förvalta hennes material lika bra som hennes vanliga samarbetspartners, som medverkar i filmen.  

Andersson Dance Comoany i Pacing in Vaudeville. Fotograf Erik Berg

Andersson Dance Comoany i Pacing in Vaudeville. Fotograf Erik Berg

Andersson dance company: Vackert… men uddlöst
Pacing in Vaudeville (17/11, Dansens Hus) av Örjan Andersson/Anderson dance company utspelar sig symptomatiskt nog på en vit matta. På något sätt känns det som om Andersson i jakten på det perfekta verket har blivit så välanpassad att han symboliskt sett väljer att ’hålla sig på mattan’. Tyvärr, eftersom jag förväntar mig mer än ett vackert och väldansat verk av en så skicklig koreograf som Andersson. Men kanske beror det (åtminstone delvis) på att verket tillkommit som ett residens i Halland och inte i Stockholm. Det är dessutom baserat på ett material som tillkommit i samband med programmet Möt koreografen som riktat sig till en dansovan målgrupp.

De fem dansarna gör sitt yttersta för att utvinna mesta möjliga ur koreografin och det är deras individuella insatser som slutligen vinner över mig. Alexandra Sendes skira och ändå järnstarka gestalt, Henrik Wikmans prilliga gestalt som på alla vis försöker hålla kontroll samtidigt som han fyller scenen med sin närvaro från första steget. Thomas Holm Radils kraftfulla gestalt ger koreografin tyngd och en närmast skulptural form. Och som alltid spänningssätter Jens Sethzmans scenografi och ljus Anderssons koreografi, denna gång genom en finurlig uppsättning stora byggbara klossar.

Ur Diary med Cas Public. Fotograf Louise Leblanc

Ur Diary med Cas Public. Fotograf Louise Leblanc

Cas public: Kass attityd!
Föreställningen Diary av Hélène Blackburn och hennes kompani Cas public (13/11, Dansens Hus) känns som om den var beställd av den kristet konservativa högern i USA, för vad sägs om en föreställning som påpekar att kärlek är någon för 1 man och 1 kvinna? OK, det fanns några inslag som kunde tolkas som samkönad romantik men de var så särskrivna och marginaliserade att de snarare fungerade som ett påpekande att detta är något så udda att man inte behöver ta med det i räkningen. Dessutom kan man fråga sig varför de kvinnliga dansarna var halvnakna medan de manliga dansarna var ordentligt påklädda? Manliga dansare som dessutom mest fungerade som stöd för de sprattlande tåspetsballerinorna.

Konceptet och koreografin känns nattståndet på gränsen till reaktionärt och man kan fråga sig hur man kan köpa in en sådan här föreställning till Dansnät Sverige? I synnerhet när det finns så många mycket mer spännande och vackrare föreställningar.

Lena Andrén
27 dec 2009



  • Törnrosa Aurora 
    I pandemins spår – kommer dansare, sångare med flera tvingas byta yrke? Dansportalen undersöker
    I en artikel i DN den 17 november säger Birgitta Svendén, chef för Kungliga Operan i Stockholm: ”fler och fler lämnar sina yrken och söker nytt jobb. Vi ser redan nu ett kompetenstapp och om vi inte k...

  • Auguste Marmus
    Auguste Marmus förverkligar sin dröm i St Petersburg
    Uppvuxen i Majorna i Göteborg och tidigare elev vid Svenska Balettskolan i Göteborg gör Auguste Marmus just nu sitt APL-år vid Vaganova-skolan i St Petersburg. Att han getts denna möjlighet handlar om...

  • God Jul & Gott Nytt År 🎄 Merry Christmas & Happy New Year
    A Holiday Greeting from Dansportalen!

  • Jekyll & Hyde
    Världspremiären av baletten Dr. Jekyll and Mr. Hyde vid Nationalbaletten med glänsande manlig energi och dans
    Höstens andra balettpremiär i Operahuset i Helsingfors hann ha sin premiär och dansas av alla tre rollbesättningarna före dörrarna åter stängdes på grund av pandemin. Tre föreställningar skulle ha åte...

  • Laura Persson SVB
    Kulturstipendium till ung talang vid Svenska Balettskolan
    Laura Persson, 15 år, har tilldelats ett stipendium ur Västsvenska Kulturfonden. Stipendiet skulle hon få mottaga vid en festlig ceremoni den 28 november.

  • Transit SDT Carl Thorborg
    Nya verket Transit är en ursinnigt utförd ritual, en kamp för överlevnad och förändring
    Jag fick tillfälle att se premiären av Skånes Dansteaters Transit på Malmö Operan den 17 oktober. I en lokal som rymmer ca 1500 åskådare var det tillåtit att endast ha en publik på högst 50 personer.F...

  • Dansmuseet
    Ballets Suédois 1920–1925 på Dansmuseet
    Dansmuseet i Stockholm uppmärksammar hundraårsdagen av Svenska balettens i Paris premiärföreställning den 25 oktober 1920 med en jubileumsutställning under mottot ”OM NI INTE GILLAR DET KAN NI DRA ÅT ...

  • Saluts démos 2015
    Everything is in our bodies, says Madame Elisabeth Platel, director for Paris Opera Ballet School
    Leaving the plane at Charles de Gaulle-airport you are met by large photos of dancers, musicians and other cultural motives along the walls in the airport. A fantastic way to welcome visitors.My goal ...

  • Ekman Operan sep 2020
    Det var som om man blev ännu mer passionerad av att vara dansare bara för att man inte kunde ge föreställningar
    Dansportalen träffade dansarna Hampus Gauffin och Gabriel Barrenengoa vid Kungliga Baletten i ett samtal om pandemins konsekvenser och om det nya programmet på Operan av koreografen Alexander Ekman.De...

  • Agneta S
    Agneta Stjernlöf-Valcu: Du ska förmedla dansnotationen till dansare så att det blir en föreställning.
    Dansnotationens syfte är inte bara att bevara något som passerat utan först och främst att ge möjlighet till återskapande. En videofilmning är alltid en tolkning av ett koreografiskt verk.Oavsett om a...

  • COW1
    Nationaloperans säsongöppning med en mycket fräsch COW av Alexander Ekman.
    Höstens första danspremiär vid Nationaloperan i Helsingfors hälsades mycket välkommen av premiärpubliken på lördag kväll. Alexander Ekmans COW visade sig vara den energiska laddning som behövs just nu...

  • SHIFT I CACTI
    Höststart på Kungliga Operan – urpremiär av Alexander Ekman
    Den 26 september slår Kungliga Operan åter upp dörrarna för en ny säsong med två premiärer, först ut är Alexander Ekmans SHIFT | CACTI. Därmed flyttas säsongsstarten fram vilket innebär att premiären ...

  • Oscar Salomonsson
    Oscar Salomonsson, premiärdansare – Det udda och uttrycksfullas mästare
    Oscar är utbildad vid Kungliga Svenska Balettskolan och anställdes vid baletten 1997. Mellan 2004 och 2007 dansade han i Madrid, Spanien.Han återvände till Stockholm och fick utmärkelsen Årets dansare...

  • SigridYAGP
    Om finalen som ställdes in och Sigrids drivkraft, engagemang och hårda arbete
    Sigrid Åberg är 13 år och går Alhanko Academy of Ballet i Stockholm. I höstas var hon i Cattolica, Italien och tävlade i Youth American Grand Prix.I vår skulle hon egentligen åkt till New York för att...

  • LesBalletSuedois
    There is no lack of creativity in the house. We just work in different ways.”
    Nicolas Le Riche – Ballet director of Royal Swedish Ballet – gives Dansportalen an update on the current situation of the company and informs about the plans for the future.Upon arrival of Covid-19 Ro...

  • Paul Marque Le Louvre
    Scènes de la vie confinée de Paul Marque
    A Paris, le confinement règne depuis le mois de mars. Pour les Français il est interdit de passer plus d’une heure dehors ou s'éloigner au-delà d’un kilomètre de sa maison, sinon on écope d’une amende...

  • Paul Marque Louvre
    Meet Paul Marque and a Soloist Dancers Life Today in Paris
    In Paris, social distancing rules have been in place since March. French people are forbidden to spend more than an hour outside or travelling more than one kilometre from their home. If they do eithe...

  • Carmen Helsinki
    En magisk föreställning av Carmen
    En helaftonsbalett i tre akter till musik av Georges Bizet hade premiär på Nationaloperan i Helsingfors i vår. Produktionen var norsk och koreografen var denna gång Liam Scarlett.Alla föreställningar ...

  • GöteborgsOperan
    Vad händer på våra operahus när världen stängs ner på grund av Covid-19? Katrín Hall, GöteborgsOperans Danskompanis konstnärliga chef om situationen i Göteborg
    Dansportalen har talat med Göteborgsoperans Danskompanis konstnärliga chef, Katrín Hall. Hon berättar att man i dessa dagar får använda all sin kreativitet för att hitta och nå publiken och att vara f...

  • Beyond GO mars 2020
    "Allt som man gör i en uppsättning, vare sig det är teater, dans eller något annat rör det sig om en relation med åskådarna"
    GöteborgsOperans Danskompani backar inte för utmaningar. Efter Sidi Larbi Cherkaouis ”Icon”, med 3,5 ton lera på scenen, och Damien Jalets ”Skid”, där golvet hade en lutning på 34˚, tar de sig nu an ä...

  • Balettpedagogtävlingen
    Många talanger i den nationella balettävlingen
    Den nationella balettävlingen hålls vartannat år av Balettpedagogernas förening i Helsingfors . Den alternerar med tävlingen Ung energi som också anordnas av föreningen. Skolornas intresse stort och ko...

  • Kuckel Foto Mats Bäcker
    Alexander Ekman, highly topical choreographer
    Well renowned choreographer Alexander Ekman , 36, has a voluminous luggage of successes in his baggage. When you open the case, they fly out of it. Eskapist which opened in the spring 2019 at the Stock...

  • Mats Eks "överbord", en del av dansprogrammet Kylián/Ek/Naharin med Kungliga Baletten. På bilden: Dmitry Zagrebinoch Daria Ivanova. Foto: Carl Thorborg
    I det vardagliga livet finns inga rörelser som ser ut som de Mats Ek skapar, men i rätt sammanhang, som på scenen ser det helt naturligt ut.
    Tre av världens främsta koreografer Jiří Kylián, Mats Ek och Ohad Naharin – för första gången tillsammans på Kungliga Operan – varav Mats Eks överbord (Woman with water) är en urpremiär.I en danssal h...

  • MarcoMasiariPDL2020
    I think it’s great to show contrasting sides of youth at Prix de Lausanne, to compete with different ways of dancing and the creative process
    Created in 1973 the Prix de Lausanne is an annual international competition for young dancers age 15-18. Its goal is to discover, promote and support the finest talents. More than 70 of the world's mo...

  • aska 2 Oskar
    Jag hade ingen aning om vad dansyrket var – trodde att det var ett ”gig” på Melodifestivalen
    Henrietta Wallberg, Oskar Landström och Philip Berlin är alla utbildade vid Kungliga Svenska Balettskolans gymnasielinje i modern nutida dans.Tre dansare som efter avslutad utbildning varit verksamma ...

Redaktion

dansportalen@gmail.com

Annonsera

dansportalen@gmail.com

Grundad 1995. Est. 1995

Powered by

SiteVision

Uppil