Vietnam National Opera and Ballet Theatre: Munsbit med mersmak
En munsbit som gav mersmak, så skulle man kunna beskriva det vietnamesiska minigästspelet med fyra dansare från Vietnam National Opera and Ballet Theatre i Hanoi (2/11, MDC c/o Capitol). Dansarna Thanh Cao Chi, Toan Cao Duc, Hang Nguyen Thi Thuy och Luong Phan Van gör ett kort nedslag i Stockholm på vägen hem till Hanoi efter att ha medverkat i Skånes Dansteaters succéprogram Black Silk.

Som avslutning visas Hai Mat, verket är skapat av Toan Cao Duc och ingick även det i Black Silk. Verket är förmodligen den första samtida vietnamesiska koreografi som visats i Sverige. En vietnamesisk sång skapar en vemodig emotionell klangbotten till verket som diskuterar människans förmåga till godhet och ondska. Koreografin har en estetiskt tilltalande form som förhöjs av den subtila kommunikation som finns mellan dansarna. Inte minst i avslutningen då de oväntat bildar en mångarmad gudagestalt vars armar genomför sirligt eleganta mudras.

Första gången Coppelia sattes upp på Operan var 1896 och Marc Ribauds version utspelar sig också kring förra sekelskiftet. Handlingen är förlagd till en filmateljé. Ett intelligent drag eftersom den klassiska balettens formspråk passar utmärkt för stumfilmens dramatiska stil och förkärlek för melodramatiska effekter. Dirk Hofacker fångar upp det unga seklets optimism och elegans i kostym och i scenografin, som också lyckas skapar en känsla av att befinna sig i en luftigt ljus studio. Vissa av balettens scener har inspirerats av filmer skapade av Georges Méliès, en av den tidens ”demonregissörer”. Till exempel inleds baletten med en surrealsitsisk scen där demoner slänger unga kvinnor i en kokande gryta och lite senare sätter eleganta vampyrer njutningsfullt huggtänderna i sköna damer.

Ribauds Coppelia har inga ambitioner att vara nyskapande eller djupsinnig däremot präglas verket av esprit och elegans och av en önskan att underhålla publiken som också undfägnas med inslag av ”hard core” balett. Huvudrollsinnehavarna, Nicole Rhodes (Svanhilda), Nikolaus Fotiadis (Franz) och Christian Rambe (Georges Méliès), samt övriga medverkande, är väl utvalda och gör det mesta möjliga av sina roller. Och det gör också Kungliga Hovkapellet, som deltar med liv och lust under ledning av Philippe Beran.

Cristina Caprioli: En lustfylld besatthet av rörelsens möjligheter
Så diskret att det känns underjordiskt visar koreografen och professorn Cristina Caprioli sitt senaste projekt cccover (20/11, Danscentrums stora studio) i samarbete med dansarna Julia Sundberg, Anja Arnquist och Johanna Klint.

Dansen löper i likhet med språket en konstant risk att reduceras till ett medium för kommunikation eller till en rent estetisk upplevelse. Men i cccover verkar Cristina Caprioli sträva efter att uppnå ett tillstånd där dansens frigör sig från såväl betydelse som estetik. Hon gör det genom att först locka publiken att fokusera på enskilda rörelser som minimala förskjutningar i höfter eller axlar. Därefter får hon oss att inse hur styrt seendet är av invanda mönster och konventioner. Till exempel genomför dansaren en rörelsesekvens med höger fot, och jag förväntar mig omedvetet en fortsättning – som inte kommer. Lite senare kommer en sekvens som först känns som ett upplivande (om än överraskande) inslag av humor men som gradvis faller isär och tydliggör att munnens rörelse, som jag uppfattat som ett leende, egentligen inte behöver vara ett leende. Munnens muskler kan forma sig oberoende av kroppens emotionella tillstånd. Och trots att detta är en självklarhet blir det just då en ahaupplevelse som gör mig delaktig i det utforskande som pågår på scenen. Tillsammans utforskar vi, koreografen, dansarna och jag själv en annorlunda rörelseverklighet.

Denna första timslånga del av cccover fungerar också som en förberedelse för kvällens andra del som består av slope. Jag känner igen verket från ett Dansparty på Dansens Hus men då var det en lösryckt koreografi, som en del i ett collage. Nu blir slope en logisk kulmination av rörelseförloppet i första delen av cccover. Det rika – och vildvuxna – flödet av rörelser på den långsträckta scenen koncentreras nu till en minimal, sluttande yta. Effekten blir likt den som uppstår när ett flöde av ord plötsligt koncentrerats till en enda mening.  

I xspectacle bildar tio dansare ett konglomerat av kroppar som ömsom drar sig samman, ömsom sprids ut över scenen. Då och då hörs kommandoord som leder in den kollektiva rörelsen i en ny riktning. Dansarnas nära samspel fångar upp Pites subtila humor som genomsyrar det finstämda verket vars flöde stannas upp av solon och duetter som dansarna gör till fint utmejslade konstverk.

JJ’s voices börjar redan under pausen när individer med nerdragna huvor mycket långsamt ålar sig fram under den främsta bänkraden in mot centrum av scenen. De sju rör sig med mjuka långsamma rörelser tills Janis Joplins röst trasar sönder tystnaden och får koreografin att explodera i spastiska rörelsesekvenser i ett vanvettigt tempo.

Dansarna framstår ömsom som opersonliga trasdockor, ömsom som individer som möter publiken med en brutal direkthet. Inte minst gäller det Isaac Spencer som i ett plågsamt utdraget, halsbrytande solo i verkets slutfas vänder ut och in på sig själv – och publiken.

Lachambre har i JJ’s voices skapat ett knivskarpt avtryck av samtidsmänniskan, en individ som växlar mellan nertryckt anonymitet och desperat utlevelse. Det är en tung men samtidigt mycket befriande upplevelse att bli konfronterad av någon som vågar se oss sådana som vi har blivit.

Föreställningen inleds av en duett skapad av Elisson och framförd av dansarna Katarina Eriksson och Anja Birnbaum. De dansar i ett scenrum som i sig själv är ett konstverk skapat av Peter O Andersson där långsamt tinande (!) tygskulpturer skapar oväntade och dramatiska förändringar. Mest dramatiskt är dock ljuset av Tobias Hallgren som skapar rum i rummet, rum där koreografin långsamt skulpteras fram i rummets spänningsfält. Ett rum som är så fascinerande att publiken, trots att den uppmanas att röra sig, stillar sig i en allt mer koncentrerad uppmärksamhet.

Dansen följs av Johanna Ekströms pregnanta röst som smeker fram ord fyllda av kompromisslös känsla samtidigt som de på ytan präglas av den nära vardaglighet som är hennes kännetecken. Föreställningen avslutas av Lars Åkerlunds komposition som både ger tillfälle till kontemplation och uppvaknande ur en föreställning som genom sin starka suggestiva prägel får mig att tänka på en seans.

Karina Reich & Bogdan Szyber: Charmerande men osammanhängande
Karina Reich och Bogdan Szybers nya föreställning Unknown pleasures (7/11, Hörsalen, Kulturhuset) består av tre delar och framförs av tre spännande artister. Trots detta får jag en känsla av att det inte är ett helt genomarbetat koncept och det känns mer som ett collage där den sammanbindande länken saknas.

Men detta förringar inte de tre fantastiska dansarnas insatser. De är strålande, inte minst Piotr Giro vars Michael Jackson imitationer är utan jämförelse. Men så är det nog rätt sällan en så skicklig dansare får tillfälle att göra en sådan roll. Giros Jacksondyrkande karaktär fångar med ömhet och humor den gränslösa beundran hängivna fans känner inför sina idoler.

Föreställningen inleds av Sandra Medina som förmår ge sin gestalt en pregnans som egentligen överskrider karaktärens rätt ytliga utformning. Men hon lyfter upp den banala koreografin till svindlande höjder och hennes samspel med Giros karaktär är helt ljuvligt.

Lite i periferin men ändå mycket närvarande är Dag Anderssons tystlåtna karaktär vars närvaro fungerar som stabilisator åt föreställningen.

En nyhet denna gång var skådespelerskan Elin Klinga i rollen som den blinde siaren Eli~esias, en roll som trots sin framträdande plats i verket ändå känts relativt anonym under urpremiären. Men Klinga lyfter in karaktären i centrum av skeendet vilket förändrar upplevelsen av verket. Det är imponerande att se Klingas auktoritet, hur hon förvaltar rörelsematerialet och hennes suggestivt beslöjade röst suger till sig min uppmärksamhet. Intressant nog försvagas rollen Kreonmatt i motsvarande mån, vilket kan bero på att rollen denna gång inte görs av Mattias Sunesson, som även han har en stark närvaro och auktoritet. Därigenom blir denna version av Black Biist ett exempel på hur man genom att ändra i rollistan kan förändra upplevelsen av ett verk.

För övrigt fortsätter Black Biist att imponera genom att få en uttjatad klassiker att kännas dagsangelägen. Den skenbara konstlösheten i gestalternas framtoning får dem att komma nära och bli oväntat berörande. Och trots den betydligt mindre scenen fungerar de raffinerade scenografiska lösningarna. Huvudrollerna dansas även denna gång av Hlín Diego Hjálmarsdóttir som ”Madam”, Oidipus mor/hustru, och Dan Langeborg som ”Tyrannen”/Oidipus och jag blir lika imponerad denna gång av deras inträngande tolkningar av denna man och kvinna som plötsligt befinner sig i en mardrömslik situation.

Avslutningen med det lilla spädbarnet som bekymmerslöst leker med sina fötter – en blixtsnabb tillbakablick på spädbarnet Oidipus – blir en påminnelse om att vi alla föds oskyldiga oavsett vad som sedan sker.

Men först och främst är det ett unikt tillfälle att få se Jan-Erik Wikströms mästerliga danskonst i en närmast intim närhet. Tack vare att publiken sitter grupperad kring den rektangulära scenen i Dansmuseets atriumhall når den mest finstämda nyans i dansarens rörelse oförvanskad fram till betraktaren.    

I Gunilla Heilborns värld är Alaska en plats dit människor som inte lyckats särskilt bra någon annan stans flyttar. Och de nio personer som fyller den lilla kurslokalen med pedantiskt utplacerade stolar kan nog sägas vara just sådana udda gestalter. Skickligt och trovärdigt skapar GöteborgsOperans dansare sina karaktärer genom röst och rörelse och med stöd i de genomtänkta kostymerna, av Katarina Wiklund, som på pricken fångar just den karaktärens särart. Och skickligast av alla är Mattias Suneson och Andrzej Glosniak i rollerna som ’kursledare’, Suneson ger därtill sin karaktär en pedantisk nervositet som får mig att tänka på Gösta Ekmans Papphammar.

Alaska exemplifierar hur nyttigt och inspirerande det kan vara för en kreatör att möta ett nytt kollektiv som i sin tur kan avlockas nya sidor. I mötet med GöteborgsOperans dansare försvinner den slentrian som jag tyckt mig kunna skönja i Heilborns senaste verk. Därför känns den film, som fyller ut en kvart, som en onödig longör eftersom jag hellre ser mer av de närvarande dansarna. Därtill får det mig att undra om Heilborn inte riktigt litar på att det nya kollektivet kan förvalta hennes material lika bra som hennes vanliga samarbetspartners, som medverkar i filmen.  

De fem dansarna gör sitt yttersta för att utvinna mesta möjliga ur koreografin och det är deras individuella insatser som slutligen vinner över mig. Alexandra Sendes skira och ändå järnstarka gestalt, Henrik Wikmans prilliga gestalt som på alla vis försöker hålla kontroll samtidigt som han fyller scenen med sin närvaro från första steget. Thomas Holm Radils kraftfulla gestalt ger koreografin tyngd och en närmast skulptural form. Och som alltid spänningssätter Jens Sethzmans scenografi och ljus Anderssons koreografi, denna gång genom en finurlig uppsättning stora byggbara klossar.