På Dansescenen i Köpenhamn har Ninna Steen satt upp dansverket ”Slangens Paradis” (Ormens paradis) där hon fritt klippt mellan Thomas Manns Döden i Venedig och Heinrich von Kleists Om marionetteatern.

”Så hade jag berättelsen av Kleist, som är helt annorlunda, men det finns en länk mellan dem som har varit spännande för mig att arbeta med. Och den innehåller även en gåta, jag älskar gåtor”, fortsätter Ninna Steen med ett leende.

”Båda innehåller mängder av symboler och gåtor, och jag har låtit de två verken mötas, flätas ihop. Personerna byter roller och så möts de på kors och tvärs. Samtidigt ville jag skapa ett avslutat verk som kan fascinera publiken och inte göra den mer förvirrad.”

På scenen rör sig endast tre personer, mannen, pojken och den androgyna kvinnan. Precis som i filmen är Mahlers symfoni ledmotiv.

Ninna Steens alter ego [Anne-Claire Theissen] träder in på scenen som Heinrich von Kleists avdankade solodansare. Hon har endast en högklackad sko och en käpp och hon är klädd i en skir vit klänning. Hon försöker fånga den vackre pojkens uppmärksamhet, de följer varandra tätt på scenen tills den åldrande mannen vänder pojkens lekfullhet mot sig.

Anne Claire Theissen är både dansare och repetitör, har bland annat arbetat med Skånes dansteater och Norrlandsoperan.

”Jag är mannens öde – jag berättar för honom vad han tänker, mer än jag är en tredje person, det finns även en erotisk ingång här. Jag är berättaren i handlingen och är inte med i själva spelet utan gestaltar mannens kamp med sig själv. Det var lite speciellt att vara med för det är första gången som jag talar danska på scenen – jag gillar den här rollen, den är krävande. ”

”Det är ett litterärt och intellektuellt verk. Jag betraktar mig inte som intellektuell men detta är så väsenskilt mot vad jag gjort tidigare. Och det dramatiska tilltalar mig också. Det är bra konst”, säger Anne Claire Theissen.

Mannen görs av Poul Laursen: ”En av utmaningarna är att jag är dansare och nu får jag en roll där jag mer eller mindre får hålla mig väldigt stilla, röra mig mera försiktig över scenen. Den andra utmaningen är att försvara den här mannen, hans handlingar och villfarelse. Särskilt idag när katolska präster och deras intresse för unga män uppmärksammas. Vi behöver inte förstå hans tankar, men det finns en mänsklighet hos honom som kommer fram, en mänsklighet som finns hos oss alla.”

Det är en väldigt tät atmosfär i salongen publiken är alldeles tyst. ”Jag har arbetat tidigare med abstrakt dans och blandning av dans och teater, men inte med verk som detta som har så mycket karaktär över sig,” säger Poul Laursen.

Poul Laursen undervisar på Skolen for Modern dans i Köpenhamn och har även koreograferat egna mindre dansverk. Bland annat har han jobbat med Teater Tango och gör nu en comeback på scenen efter fyra år.

Ninna Steen faller inte för den politiska korrektheten att låta Tadzio bli en ung man (eller kvinna) utan har valt en 13-årig pojke till rollen, Alix Habran, som det senaste året gått på balettakademien i Köpenhamn.

Han gör rollen moget och trovärdigt, väntande på ett gensvar från den åldrande mannen. Leken blir allvar när Steens alter ego kommer in på scenen klädd i svart. Mannen motas sakta mot avgrunden och faller ned.