Jorma Uotinen – en mycket synlig danskonstnär med mångsidig aktivitet såväl på hemmaplan som utomlands – står i ledningen (som konstnärlig ledare) sedan 2002 tillsammans med Anna Pitkänen (verksamhetsledare) av denna årligen återkommande sommarhändelse inom dansen. Det finns även annat program än dans;; festivalens namn Kuopio tanssii ja soi, dvs. ”Kuopio dansar och klingar” förutsätter ju det.

Det gäller att inte heller glömma den omfattande kursverksamheten i olika dansgenrer. Med på specialkursen i Siilinjärvi där det varje år funnits kursverksamhet i lägerform för dansintresserade pojkar – fanns nu många svenskar, av vilka många var flickor. Det är viktigt att nämna att en och annan kursdeltagare under åren just på den här kursen hittat poängen i vad dans innebär och kan ge, och sedan blivit proffs.

Det behövs mycket folk att allt skulle fungera och för att skapa trivseln
Staben för festivalen gör år för år sitt yttersta för att allt skall gå väl. Man får all den information man behöver och önskar få. Ett litet skönhetsfel fanns dock med – och som man allmänt talade en del om bland publiken – programhäftet. Det kunde gärna utvecklas i en mer informativ riktning. Lite mer om vad som står bakom föreställningarna skulle man önska få se i det. Återstår att se hur det blir nästa år. Annars funkar allt prima.

Universitetsstaden Kuopio är väldigt trevlig. Torget, som dock den här tidiga sommaren delvis stod under renovering, är berömt inte minst för sina specialiteter inom matkulturen och produkter typ Kalakukko, ett bakverk av råg som innehåller fisk, samt olika sorts plättar som har namn såsom ”lörtsy” och liknande. Information om staden på svenska hittar man genom att googla.

Programmet på Stadsteatern och Musikcentret
Artister från Kina; Shanghai Ballet Länk till annan webbplats.och Jin Xing med sin dansteater skulle bli sådana som jag mest väntade på att få se under min vistelse i Kuopio. De var inte bekanta från tidigare på samma sätt som t.ex.  Cullbergbaletten som också gästade dansveckan denna gång. I programmet var också att vänta föreställningar av Skånes dansteater med Black Water av Jorma Uotinen samt Susanna Leinonens Fragile/Entity; gruppen Carte Blanche från Norge, Dansk Danseteater från Danmark och Ballet Argentino -  dessa kompanier skulle  jag få se uppträda under min vistelse i staden.

Det här ville jag skriva om eftersom Bröllopet tycks vara ett ämne också i Kuopio: torghandlarna, av vilka jag köper jordgubbar, talade även de ivrigt om tv-programmet som snart skulle visa vigseln i Stockholm. Och jag skall INTE jämföra balett som uppstod i hoven i Italien och Frankrike med dagens hovetikett och vanor, men tänk att det ligger samma kultur bakom!

Programmet var lite annorlunda alla tre kvällar Shanghai Ballet skulle uppträda. Även de moderna och contemporary dance numren uppskattades av publiken; det fanns bekanta och internationellt kända problemställningar i parförhållanden. Festivalledningen hade valt ut vissa åskådare att kommentera det sedda, och en del av dessa personers åsikter kan sägas vara verkligen fräscha. De var inte från tidigare så vana att se balett eller dans.  Man kunde t.ex. läsa en kommentar som löd ungefär på följande sätt:  ”Ett förälskat tonårspar doftar på sina känslor genom att vifta med sina fötter och genom att följa den andras reaktioner. Som ett fascinerande och sensitivt slut sågs fallsegern över mannen.”  Det här låter ännu bättre på finska med vissa lokala inslag.

Svansjöns Pas de deux ur tredje akten var mycket imponerande, och även ett av de bästa numren i gruppens program. Den svarta svanprinsessan hette Xiang Jieyan och prinsen Wu Husheng. Det allra bästa var kanske dock den avslutande La Valse av Balanchine där man fick uppleva gruppens dynamik, och dansarnas kunnande och tolkning på annat sätt än i de enstaka numren. Man kunde njuta av det magiska som ett sådant här nummer påbjuder och, såsom en kuopiobo tyckte, faktiskt bli hypnotiserad av det hela. Då de föregående numren varit solistnummer gjorde mängden av dansare och formationerna i koreografin ett intryck på så gott som de allra flesta. Programbladet tar upp namnen Fan Xiaofeng, Sun Shenyi, Ji Pingping, Wu Husheng, Yu Xiaowei, Chen Yan – vilka redan hade uppträtt i enstaka nummer och presenterat sig på scenen; i klassiskt och modernt, suveränt. Dansarna i gruppen är unga och viga och de dansar med gott humör. För andra kulturer också, det måste man konstatera. Hemma på scenen, det är dom.
Shanghai Ballets konstnärliga ledare är Xin Lili med dansarbakgrund i samma grupp.

Tanzcompagnie Rubato Länk till annan webbplats.

Jin Xings tur skulle komma först senare i föreställningen, men eftersom hon redan var introducerad på video kändes hon bekant när hon ganska sent kom fram. En figur från tiderna före nuet – och nuet visades starkt på scen. Dansarna är precisa och kunniga och lever in i sina prestationer. De dansar till musik av Lutz Glandien, Johann Sebastian Bach och Bai Kwong, och uppträder både i traditionella kinesiska och  i västerländska dräkter och även ganska avklädda – för att vara kineser. Det har länge funnits helt andra regler för vilka delar kvinnorna ansågs kunna visa av sina kroppar; att dansa medöverkroppen klädd bara i BH eller en tyglapp på framsidan skulle tidigare inte ha varit passande. Rörelsespråket – det var också en blandning av något som vi uppfattar som traditionellt kinesiskt, modernt och comtemporary – se gärna själva på nätet. Grupper där individerna går som robotar, individernas  prövande av parrelationer, olika sorts formationer av kvinnor och män. Ganska bekanta inslag.

Dansarna heter – förutom Jin Xing själv – Dai Shao Ting, Deng Meng Na, Han Bin, Ji Ren Hua, Liu He, Liu Minzi, Liu Zian Yi, Liu Zhi, Lu Jun, Lu Ge, Pang Kun, Sun Zhuzhen, Ta Lisi, Wang Tao och Xie Xin.

Hon har fått kämpa, och det tänker hon göra fortfarande: idag har hon planer på att grunda en egen teater i Kina, som ett alternativ till de teatrar som leds av landets regering, säger hon i Kuopio. 1996 grundade hon i Kina den första gruppen med modern dans; Beijing Modern Dance Ensemble, och lite senare, 1999, Jin Xing Dance Theatre, den första privata dansgruppen. Det privata dansevenemanget Shanghai Dance är även det grundat av denna talangfulla och energiska kvinna, som enligt Jorma Uotinen utstrålade styrka och mod då han råkade henne första gången.
  
Skånes Dansteater Länk till annan webbplats.: Black Water
Denna starka grupp visade sig i två koreografier av två finländska koreografer, Jorma Uotinens Black Water och Susanna Leinonens Fragile/Entity.
”Har du nu gjort ditt bästa verk någonsin”, frågar jag av Jorma Uotinen när jag nästa morgon kommer nära honom efter att ha sett hans mäktiga och eleganta koreografi, dansad utmärkt av artisterna vid Skånes Dansteater, vilka förutom av Uotinen själv fått lära sig av assistenten Riku Lehtopolku. Häri kommer Jorma med ett diplomatiskt ”det är väl så att verk genom tiderna har sin egen prägel” – och så är det ju förstås. En uppfinningsrik Kalevala av honom på 80-talet verkade väldigt fräsch, och tilltalade publiken redan då, bland andra en liten 4,5-åring som tyckte sig ha sett sitt livs bästa balettföreställning. Jag berättar detta för Jorma som skrattar varmt.

I vissa av Kuopio-veckans föreställningar var rörelsen på scenen ständigt pågående, så också här. Det är liksom krafter som mal, rörelsespråket går fram och tillbaka, som så ofta i koreografier där musiken tillåter detta. Som vatten; vågor, eller trender som föds, odlas, glöms och tas i bruk igen, i en ny form – av vilka alla formationer ändå innehåller något av det tidigare sedda. Jag tänker speciellt på verk med symfonisk musik, eller modern musik där flödet tillåter en koreografi såsom Uotinens Black Water – jo: vatten här också! Vidare kommer jag ihåg vissa av Uotinens tidigare koreografier förutom nämnda Kalevala, t ex rörelsespråket han skapat till Philip Glass´ musik.

Susanna Leinonen:  Fragile/Entity
Det här verket är kompakt och passar bra att dansas av Skånes Dansteater – detta också – och det fick äran att inleda kvällen där andra delen utgjordes av Black Water. Susanna Leinonen skapar angenäm koreografi; det är alltigenom stilfullt. Jag minns en tidigare koreografi av henne med namnet Trickle, Green Oak  (Suo tihkua vihreä tammi) som fått sin premiär på Nationaloperan. – Elegant, baserat i grunden på klassiskt rörelsespråk, en magisk sagostämning med djup anknytning till något i naturen och forntida former, trädliknande varelser, och här också samma sorts stämning till något utanför oss. Det är konsten att skapa magi på scen som tilltalar oss, då smälter alla ingredienser samman i föreställningen.

trailer på nätet Länk till annan webbplats.

Johan Inger söker kärlek och ljus i Negro con Flores, skapat för Cullberg 2005, säger man i infobladet. Han jobbar idag som frilanskoreograf i Sevilla och samtidigt är han permanentanställd vid Nederlands Dansteater, en mycket känd dansgrupp i Holland. Negro con Flores – där finns ganska mycket mörker och ljus som tänds och slocknar, och en tv-apparat på scenen, samt dansare som finns samlade som en grupp under en lampa. Alltså rekvisita som är bekant från andra baletter, på annat håll. Jag tror att jag varit mer imponerad av Walking Mad av Inger, en prisbelönad koreografi där dynamiken är en annan – om dock macho.

Jag talar med några medlemmar ur Cullberg-baletten efter deras föreställning. Jag tackar dem för deras uppträdande, deras starka närvaro och expressiva dans, det som är Cullberg-dansarnas varumärke. Med Victoria Roberts skämtar vi om aktualiteten med namnet, hon har hört en del om saken, och går vidare till det aktuella i det personliga livet. Victoria skall efter Kuopiovisiten hem till Skottland och äkta maken som väntar, och bara slappna av. Det är främst i Scottish Dance Theatre hon dansat en längre tid, över åtta år före engagemanget 2009 vid gruppen Cullberg.

Gesine Moog från Tyskland och brasilienkfödde Joaquim de Santana instämmer i fråga om ledigheten, de är alla efterden kommande dagens föreställning fria under sommaren. Man måste kunna slappna av på lediga stunder och perioder; att dansa professionellt betyder mycket hårt arbete.  Allt detta vet idag också en del av publiken och uppskattar arbetet som syns på scenen. – Cullbergdansarna med bilder presenteras på svenska på gruppens hemsida (länk).

Dock var den här gruppens framträdande kanske lite annorlunda än man hade väntat sig av en grupp ledd av den världsberömde Julio Bocca. Det var lite mer underhållning och show än konstnärliga strävanden inom dansen. Dansarnas ben lyftes ju högt, och de manliga dansarna är här uttryckligen riktigt latinos. Den mest imponerande artisten var enligt många av oss den kvinnliga och något mognare sångsolisten Karina Singer Levine. Storyn som utspelades beskrev tangons historia från bordellerna via danssalar till gatorna, i en koreografi gjord av Ana Maria Stekelman.

den här gruppen Länk till annan webbplats.

Koreograf var Tim Rushton, och kvällens giv var tre starka koreografier. Kridt (från 2005) är prisbelönad och känd. Tanken bakom är freden och balansen i världen. När jag med hjälp av videoinspelningar hjälper minnet att komma ihåg det sedda märker jag att jag väldigt gärna skulle se föreställningen en gång till. CaDance och Enigma – det grekiska ordet betyder mysterium – var de andra verken som sågs, båda från 2009. Leta gärna efter på nätet, där finns klipp av vissa delar.
Koreografen betonar att hans dans börjar där orden tar slut. Det är ju ofta dansens uppgift också, det är bra att man genom rörelsen kan visa känslor för vilka man inte kan hitta lämpliga ord. Däri ligger också en del av dansens magi.