Lena Andrén: Vinterkrönika – En frodig röra

Sylive Guillem: Se människan!
Monstre Sacré, Mademoiselle Non, Professional Rebel, The Superballerina of Our Time är några av de tillnamn som Sylvie Guillem Länk till annan webbplats. har fått under sin karriär. Men när jag ser henne ensam på Dansens Hus stora scen under förhandsvisningen av solot Ajö av Mats Ek är det en människa jag ser. En rätt vanlig kvinna mitt i livet, varken för tråkig eller för trendig. En kvinna som reflekterar över sitt liv.

Men framför allt är Guillem en danskonstnär som förmår projicera ut minsta rörelse, liksom apostrofera den, vilket ger hennes rörelser djup och dimension. Och innebörd. Dansen blir en monolog, eller rättare sagt en dialog eftersom varje rörelse är tydligt riktad mot någon och jag funderar på vem.

Min inre bild av Guillem är en sekvens från en dokumentär där hon cyklar i ett sommarlandskap, samtidigt som hon utstrålar en okonstlad naturlighet har hennes gestalt en stark karismatisk kraft. På scenen på Dansens Hus ser jag dessa egenskaper smälta samman i gestaltningen av en människa, en människa som vem som helst av oss som sitter i publiken. Även om solot är under arbete är det redan en manifestation av Guillems konstant pågående konstnärliga utveckling. I sig en förklaring till att hon är en av vår tids främsta danskonstnärer.

La Fundació Joan Miró Länk till annan webbplats.

Det är en märklig upplevelse att något endimensionellt kan representera något så mångdimensionellt som ett dansverk. Att en skulptur har en inneboende rörelse är naturligt men att en abstrakt tavla besitter dessa egenskaper kanske överraskar. Eller inte.

Inte, eftersom allt i hela universum befinner sig i rörelse om än långsamt. Men att ett målat verk kan fånga en rörelse så exakt att den inom mig förmår skapa denna upplevelse är något jag endast upplevt hos Miró.

Tavlan El oro del azur exemplifierar hur Miró använder form och färg på ett sätt som skapar spänningar mellan elementen i verket, spänningar som i sig skapar en upplevelse av rörelse. Frusen rörelse. Men inte bara av rörelse utan även av ljud, ljus och allt det som hör samman med en föreställning.  

Olga's Gallery Länk till annan webbplats.

Picasso och dansen var temat för separatutställningen Picasso betraktar Degas (1/12, Picassomuseet Länk till annan webbplats., Barcelona). Utställningen gav en intressant inblick i hur Picasso samverkade med Ballets Russes under åren 1917-21, då han skapade scenografi till kompaniets verk. Han gifte sig också med en av dansarna, Olga Khoklova, som han intressant nog föredrog att avbilda i klassiska roller snarare än i moderna roller.

Utställningen visade också att denne ärkeavantgardist lät sig inspireras av Degas, vars skulpturer och målningar av ballerinor Picasso gjorde remakes av. Såväl originalen som Picassos omtolkningar var intressanta eftersom de lyfte fram olika aspekter av den dansande kroppen.

FC Barcelona-bloggen Länk till annan webbplats.

Eftersom FC Barcelona är en av de främsta katalanska symbolerna, samtidigt som FC Real Madrid ses som en Francosymbol, gör att jag kanske inte blev helt förvånad när publiken reagerade som om någon trampat på deras flagga så fort någon från Real Madrid beträdde planen. Mycket snabbt insåg jag att det här, det var ingen vanlig fotbollsmatch, inte ens en "vanlig" El Clasico. Det här var en politisk performance, en symbolisk manifestation, av det katalanska motståndet mot centralregimens hejdukar (läs: FC Real Madrid)

Redan innan spelarna ställde upp inleddes den politiska performancen med en blåröd koreografitifo (färgade pappersfyrkanter, à 2 A4-sidor, en för varje sittplats) som färgade hela den enorma stadion i klubbens och Kataloniens färger. Ju längre matchen pågick ju mer upplevde jag att det jag var med om hade två syften, som en manifestation av det katalanska egot och som en säkerhetsventil för ett överflöd av separatistiska känslor.

Under, såväl som efter matchen kunde segerrusiga katalaner känna sig som om de (om än symboliskt) hade gett centralregimen på nöten en gång för alla. En tanke som överensstämmer med CiU:s ideologi som visserligen är för maximal katalansk självständighet, men inte för en upplösning av den spanska staten.

Själva matchen då? Undrar ni kanske. Om den kan jag bara säga att den var lika märklig som om Jan-Erik Wikström i den föreställning av Manon som jag såg tidigare under hösten hade fallit i samtliga hopp, piruetter och balanser, samtidigt som Marie Lindkvist hade dansat hela föreställningen på tåspets. Vad detta berodde på kan man naturligtvis ha många åsikter om. En sak är däremot klar att om Real hade vunnit hade de lämnat efter sig hundratusentals extremt förbittrade katalaner.

Det som spelar roll är hur den fascinerande koreografin skapar en upplevelse av att se in i en människas sinne. De tre kvinnorna blir till aspekter av ett medvetande. Ett medvetande som utstrålar en vilja att bryta sig ut ur pålagda begränsningar, ett tillstånd som symboliseras av dansarnas liggande positioner.

Återigen imponerar Langert med sina kompromisslösa och oförvägna koreografiska val. Att därtill ställa den avskalade närmast stränga koreografin mot en manipulerad, sönderstyckad version av Hugo Alfvéns Midsommarvaka ger verket ytterligare spänning. Här kan man också se ett återknytande till Fröken Julie, anspänningen som uppstår ur väntan på det som måste ske. Men som aldrig inträffar eftersom kvinnorna förblir på sina platser, precis som också Julie stannar där hon är.

NOW Dance Collective Länk till annan webbplats.

Det är en poetisk och mycket vacker föreställning som inte endast blir en återblick på ett liv utan också på den Koreanska halvöns dramatiska historia. Koreografens egen medverkan, som en vision av den bortgångna i inledningen och som schaman i avslutningen, ger djup åt verket eftersom hon har en stark personlig närvaro som tillför välbehövlig mystik.

Det enda som skorrar är när koreografen vill skildra den (oundvikliga?) baksidan av "gravölet", supandet och berusningen. Det är en allt för tuff utmaning för de unga dansarna att spela fulla på ett estetiskt tilltalande sätt och resultatet blir allt för naivt för att fungera.      

För övrigt är föreställningen just så estetiskt genomtänkt som man kan förvänta sig av ett verk från denna del av Asien. Såväl vad gäller scenografi och ljus som allt från rekvisita ner till dansarnas kostymer. Också musiken bidrar till att förhöja skeendet på scenen och de stämningsväxlingar den tre dygn långa ritualen genomgår, från djup sorg till en känsla av befrielse när själen slutligen görs fri från sina jordiska band.

Trots verkets intensiva fysikalitet förlorar det inte i uttryckskraft, vilket beror på de manliga dansarnas karisma och täta samspel. Resultatet blir en lika intensiv som sensitiv åkallan av naturens oemotståndliga kraft. Ett stort plus är att Sung Soo Ahns tolkning är befriad från den i mitt tycke nattståndna kvinna-offer kopplingen. Inte heller männen offras snarare förenas deras energier med Gaias, moder naturs, vaknande kraft.

Åsa & Carl Unander-Scharin: Opera Mecatronica
Utställningen Opera Mecatronica Länk till annan webbplats. (17/11, R1 KTH) av Åsa och Carl Unander-Scharin iscensattes i R1, en före detta kärnkraftsreaktor djupt nere i berggrunden under Kungliga Tekniska Högskolan. Redan i trappan möts man av den typiska Unander-Scharinska formen, klassiskt skolad röst möter elektronmusik i form av Carl Unander-Scharins datamanipulerade röst och ansikte i en monitor. Trots att jag inser att jag bör gå vidare hänger jag mig kvar och njuter av hur den säregna rösten klingar ut i trappans tomrum.

Utställningen består av åtta installationer live och i videoform. Via video medverkar min favorit industriroboten ABB robot IRB 1400 som rör sig inkännande till en Monteverdi-aria i verket Orfeus klagan. Det var ett kärt återseende och jag fascineras återigen över hur denna rätt enkelspåriga mekaniska makapär kan skapa en sådan stämning genom sina rörelser.

Kvällens huvudnummer var urpremiären av Olimpia, en skrotmarionett som framförde en aria ur Offenbachs Hoffmans Äventyr svävande ovanför det tomrum där själva reaktorn en gång befann sig. En symbolisk placering eftersom Olimpias förebild automaten, den konstgjorda människan, såväl som drömmen om en outsinlig kraft, kärnkraften, båda kan ses som utopier som kraschat mot verklighetens gråa berggrund.

I programmet talar man om ett rymdskepp och kanske är publiken skeppets besättning och dansarna en främmande livsform. En livsform som presenterar sig för den på två sidor av scenen sittande publiken genom solon i typisk "Petter & Tom-stil" Länk till annan webbplats., lite klurigt, lite avigt och mycket uttrycksfullt. Koreografin interfolieras med diskreta utspel mot publiken präglade av en lågmäld humor. Däremellan små skimrande danspärlor av den alltid lika fascinerande dansaren Tom Caley, som i min mening är en av de bästa dansarna som är verksamma i Sverige för närvarande.

I verkets kulmen står Tom likt en bild av "kolonisatören" på Petters "infödingens" rygg och när han slutligen kliver ner fortsätter han att manipulera Petters kropp som viljelöst åker än hit, än dit. Det är en pregnant blid av sentensen att den enes paradis är den andres helvete. Och jag tänker att kanske är detta utopins egentliga väsen.

BADcos Länk till annan webbplats.

Som det nu är känns föreställningen, som sagt, som en fragmentariserad nostalgitripp tillbaka till början av tvåtusentalet, till den då (tillfälligt) återuppväckta (sjuttiotals-) performancen. En tripp som också för publiken till det "öst" som förlorades med murens fall men som ännu frodas på film och på scen.

Det är en lågintensiv föreställning som bärs av Pravdan Devlahović, som utöver sin karisma också har ett intressant rörelsespråk, vilket gör det möjligt för honom att koncentrera det nebulosiskt upplösta innehållet i hans "roll" till en kärna som blir föreställningens gravitationscentrum. Kring denna kärna rör sig övriga roller i sina banor tills föreställningen når sitt klimax då stora vita väderballonger släpps upp i Orionteaterns tak. Vad man ville säga med detta, liksom med resten av föreställningen har jag uppriktigt sagt ingen aning om. Vilket är helt OK, man måste inte förstå allt.

Däremot har jag svårare att acceptera att de två medelålders männen matchar sig själva mot två unga vackra kvinnor som jag upplever mer som dekor än som aktörer. Kanske är det denna obalans som får föreställningen att kännas stum och rätt obegriplig. Om de två kvinnliga deltagarna varit jämnåriga och jämnstarka med männen (eller om männen varit lika unga och vackra) anar jag att det hade blivit ett helt annan samspel enligt principen lika barn leka bäst. Men uppenbarligen anser BADco att kvinnor på scen, i motsats till män, har ett bäst före datum!

Nrityagram Dance Ensemble Länk till annan webbplats.

Den suggestiva kraften i föreställningen undergrävdes en smula av att musiken var inspelad och inte live samt av (den inspelade?) rösten som lite väl pedagogiskt presenterade inslagen i programmet.

Kungliga Baletten: Manon
Baletten Manon av Kenneth McMillan (24/11, Kungliga Baletten) är visserligen en klassiker men det behöver ju inte nödvändigtvis innebära att man ser berättelsens huvudpersoner med artonhundratalsglasögon. För vad skall man annars kalla det när uttryck som ’fallen kvinna’ används i programmet? I synnerhet som det ju är Des Grieux (Jan Erik Wikström) som faller, från sin position som blivande präst med en livslång anställning och garanterad position i samhället till landsflyktig fattiglapp.