Artiklar från 2008 – till idag
Nationalbalettens Länk till annan webbplats. dansare uppförde tre koreografier i Under danshimlen 2.0, och utvalda aktörer inom nutida dans uppträdde på Operans Almi-scen med en serie modernt under rubriken I love NYKY – "Danshimlen” far dessutom på turné och kan ses i Åbo i maj, och i Stockholm i juni.
Den yngre publiken har hittat vägen till Nationaloperan i och med att man satsat även på annat än traditionellt klassiskt. Det är viktigt att repertoaren ständigt förnyas och att dansarna får pröva olika tekniker – de är ju utbildade till att dansa även annat än klassiskt.
Det är också fint att publiken som kommer till operan får smaka på möjligast mycket av det som finns inom området dans, fast det ju inte kan anses vara endast operans uppgift att stå för allt detta.
Dansen är ett viktigt område inom kulturen, och borde få mera stöd av samhället. Här talar vi om ett ganska allmänt problem; att dans inte räknas till den grad den borde inom högkulturen, och att den ännu inte idag har en säker plats i en vanlig skola i Norden.
Under danshimlen 2.0
Kvällen bjöd på en stilig workwithinwork av William Forsythe, en rolig Walking Mad av Johan Inger och en magnifik Minus 7 av Ohad Naharin, alltigenom imponerande dans och uppträdande.
Allra mest är det fart i det sista numret – detta Minus 7 – som inleds redan under pausen: en fenomenal Frans Valkama iklädd vit skjorta och mörk kostym befinner sig djupt försjunken i sitt eget ”bajlande” (baila – att dansa), som om han skulle befinna sig på ett dansgolv på ett allmänt ställe, som om han skulle ha varit där redan en längre tid – han är avspänd och njuter av sitt eget framförande. Samtidigt imiterar han en person som åskådarna känner från egna erfarenheter på danslokaler, eller annars kan tänka sig se där: Frans gör det här så bra att han kan fylla hela 20 minuter eller även mer med sin karismatiska närvaro och talang.
Koreografen Ohad Naharin har själv konstaterat att verket är en rekonstruktion av hans tidigare gjorda, och den inledande delen känner vi från Kyr som Nationalbaletten dansat tidigare. Naharins dans är väldigt fysisk och tilltalar utan vidare den största delen av publiken, varav vissa plockas upp i slutet för att dansa med artisterna. De övriga i salen jublar – det är dansfest!
En av dem, Johanna Nuutinen, som fått uttala sig och förklara vad hon tycker om att repetera och uppträda i verket, förklarar i programhäftet att man skall vara öppen i sin dans, överträffa sig själv, oberoende av vilken sorts dans man än uttrycker. Hon själv är en av dem som koreograferna väldigt ofta väljer att dansa modernt. Titta bara på hennes inlevelse som syns tydligt på bilden nedan..
Nationalbaletten åker på turné med Danshimlen och uppträder i Stockholm på Kungliga operan 1 och 3 juni, och före det i Åbo i slutet av maj.
Jag hade möjligheten att se den sista av dessa, en kväll med Riku Immonens Turhat tärkeät asiat (ungefär De onödiga, viktiga sakerna. Det är att observera att ordet ”asia” har en mängd betydelser), samt på samma kväll Jyrki Karttunens Situation Room.
De övriga nutida koreograferna från eliten av Finlands dansliv var Antti Lahti och Tuomas Juntunen med Manners of Success, framfört av Tanssiteatteri Minimi, Reija Wåre med sin Of(f) course, Carl Knif med Mandorla, Petri Kekoni med Kaatuva maa, Marianne Rouhiainen med Simply details samt Simo Heiskanen med sin koreografi Helinä för Dansteatern Glims & Gloms.
Turhat tärkeät asiat
Riku Immonen uppträdde ensam i sin koreografi, visserligen i en fördubblad form, då en större filmduk på scenen visade en form av hans alter ego. Det var en liten berättelse om vardagliga saker såsom att grubbla över viktiga vardagliga beslut, såsom att tillreda latte och sedan att ändå välja en öl i stället. En kompakt helhet vilken skulle visa vardagslivet där hemma. Dansaren och koreografen Riku Immonen är känd för att ha jobbat med dansteater och dansverk för barn. Som dansare visade han sig ha enkla och klara linjer med balett, jazzdans- och stepträning som bakgrund.
Situation room
Den moderna dansgruppen Karttunen Kollektiv, grundad 2008, bestod av sex dansare med olika stilar i bagaget. Vi tar Anne Hiekkaranta som exempel , ledande damen i sammanhanget, som framträdde med långa linjer i sin dans, och hade något av en solistroll i koreografin. Den utspelar sig i ett rum med klädstänger, en färgstark scenbild. Gruppen tycktes dock växla sin utrustning ”hundra gånger” för att uppträda i de olika rollerna. Helheten var något för lång, den skulle ha mått bra av att förkortas med en tredjedel.
Jyrki Karttunen hade tydligen haft för avsikt att visa dansarnas kunnande möjligast mångsidigt, och det kom ju fram att det finns en hel del potential i den här gruppen.
Man kommer att jämföra dessa dansare – verksamma inom fältet fri och modern dans – med operans dansare som fått den klassiska utbildningen ända sedan barnaår. Detta när vi nu en gång befinner oss i Nationaloperan där balettens dansare uppträtt i modernt och fått experimentera även i sina workshops.
Jag funderar på hur det som klassiska dansare kan prestera i fråga om modernt ofta kan ses vara överlägset jämfört med andras uppträdande. Hur tekniken med snabbhet och exakthet uppstår på grund av tusen och åter tusen gånger upprepade övningar – hur en träning som påbörjats tillräckligt tidigt påverkar resultaten. Här kommer vi till utbildningsfrågor igen, hur viktigt det kan vara att barn i tidig ålder får bekanta sig med grundstenarna inom dansen.
Operan är att tacka för programmen. Operan firar sitt jubileum, det har redan synts och kommer att synas på många olika sätt under hela året. Vi återkommer.
FÖLJ OSS PÅ
Redaktion
dansportalen@gmail.com
Annonsera
dansportalen@gmail.com
Grundad 1995. Est. 1995
Powered by
SiteVision