CCAP: cover2 – Suggestivt dunkel
cover2 (3/2, Danscentrum) av Cristina Caprioli  är en suggestivt sugande dansinstallation bestående av en rad korta scener utförda av dansarna Emelie Johansson och Madeleine Lindh. Den fragmentariska och mycket mångbottnade koreografin cirklar som så ofta hos Caprioli runt aspekter av livet, såväl dess ljusa som dess mörka sidor.   

Jag lämnade därför visningen med rätt blandade känslor, vilket till stor del berodde på att Bärgh inte hade involverat syntolkar. Intrycket jag fick var att hon och hennes medarbetare ansåg att en dansföreställning var så speciell att den endast kunde tolkas av en av koreografen godkänd person. Vilket jag upplevde som aningens märkligt. Samtidigt tyckte jag att hennes initiativ var mycket lovvärt. Och viktigt!

Därför blev jag glad när jag cirka en vecka senare i Malin Palmqvists artikel i Nummer läste att Bärgh planerade att i fortsättningen involvera syntolkar. Medverkan av professionella tolkar för icke seende gör i min mening att Bärghs projekt nu kan bidra till att den sceniska dansen görs tillgänglig för fler.

En dansföreställning är ju inte endast själva dansen, det är ljud, stämningar och platsen i sig. Men upplevelsen blir frustrerande ofullständig om man inte har en aning om vad som sker på scenen. Om den icke-seende inte har tillgång till en syntolk.

Så bryter hennes partner sin orörliga pose och rör sig till musiken i en serie trevande, extremt laddade rörelser över golvet, som plötsligt får mål och mening. Och bitarna faller på plats.

Jag inser att vad jag ser är kontrasterna mellan en människas dröm om livet så som det borde vara och livet så som det är. Människan är en kvinna som ryckts ur sitt sammanhang. Även om föreställningen är baserad på boken Ninas resa av Lena Einhorn kan kvinnan vara en palestinsk kvinna som fått sitt hem raserat av israelisk militär i Jerusalem lika väl som en illegal invandrare någon stans i världen.

Mest intressant är det när dansarna själva frambringar ljud med vackra cymbaler som fångar upp ljuset i Tarja Ervastis suggestiva ljussättning. Luftigheten finns även i Ewai Wallas kostymer som fylls av luft när dansarna svävar runt i rummet i de återkommande lätt tiltade och roterande hopp som interfolierar koreografin. Lättheten i verket förorsakas också av att den nästan transartade stämning som brukar omge Lundqvists koreografi denna gång saknas. Märkligt nog saknar jag den inte eftersom den ersatts av en drömlik lekfullhet, ett slags rörelsepoesi som i synnerhet präglar Eva Griecos introverta solon.

Maillots försök att vara gränsöverskridande i Altro Canto känns rätt tafatta och under större delen av verket är det ljussättningen och scenografin som ger mig mest tillfredsställelse.

Verkets, och kvällens, höjdpunkt är duetten mellan Nadja Sellrup och Oscar Salomonsson. Plötsligt får koreografin liv som om de marionetter som verkar ha befolkat scenen ersatts av riktiga människor. Trots att de knappt nuddar varandra finns det en så stark spänning mellan dansarna att man nästan kan ta på den. I en vacker luftig koreografi rör de sig kring varandra, känner av varandras kroppar, nej snarare själar.

Men, frågar jag mig, varför köpa in ett rätt nattståndet och inte helt lyckat nittiotalsverk när man på repertoaren har en riktig pärla, Forsythes In the Middle Somewhat Elevated, som visar att klassisk balett kan vara extremt tekniskt driven och suggestivt innehållsrik.