Den här säsongen har dans på film varit ovanlig uppmärksammad. Hösten 2010 visades La Danse – en vacker och intressant film om baletten på Parisoperan – på scenen och i balettsalen. Man fick även en inblick i Parisoperans arbete med scenografi, kostym och administration mm.

På bio gavs även filmen Maos siste dansare (2009) om den kinesiske balettdansaren Li Cunxin, som hoppade av till USA för att senare bosätta sig i Australien. Filmen var en tillrättalagd version av hans självbiografi, men visade en hel del dansscener där Li gestaltades av Chi Cao, premiärdansare vid Birmingham Royal Ballet.

Så har vi för närvarande den Oscarsbelönade och omdebatterade Black Swan /(2010) på repertoaren. Läs dansportalens artikel här. Under filmkvällen visades exempel från tidig stumfilm fram till succéfilmen Billy Elliot (2000).

Ljudfilmen medförde ett stort uppsving för musik- och dansfilmen. Storheter som Busby Berkeley skapade mastodontscener med dussintals dansare och snabbfotade dansekvilibrister som Fred Astaire, Ginger Rogers, Gene Kelly och Cyd Charisse blev stora stjärnor. I Sverige var Nils Poppe och Annalisa Ericson två trägna kamrater, deras största dansnummer förekom i filmen Tappa inte sugen (1947).

Powell och Pressburger gjorde flera liknande filmer, bland andra Hoffmanns äventyr (1951) med den ryska ballerinan Ludmilla Tcherina.

De röda skorna blev en världssuccé och var en av inspirationskällorna för filmproducenten Lorens Marmstedt och hans hustru Ellen Rasch när de gjorde den svenska dansfilmen Eldfågeln (1952) – manus och regi av Hasse Ekman – där sverigegästen Maurice Béjart gjorde koreografin. Utöver Ellen och Maurice sågs premiärdansarna Björn Holmgren och Gun Skogberg och dansare ur Operabaletten.

En helt ny form av dansfilm gjorde sitt inträde med West Side Story (1961) där koreografen Jerome Robbins tog dansen ut i gatumiljö och där dansen användes för att framställa samtida raskonflikter och gängstrider. Några år senare kom Fame (1980) och med delvis liknande tema.