Tidigare under säsongen premiärvisades programmet Chopin Dances, som även återkom under balettdagarna, som sedvanligt innehöll en följd av baletter ur Neumeiers rika produktion.

Purgatorio
(Skärselden) – namnet lånat från benämningen på den tredje satsen i Mahlers tionde symfoni – bygger på en episod i Mahlers eget liv då hans hustru Alma bedrog honom med arkitekten Walter Gropius, vilket försatte Mahler i förtvivlan. Åter en skildring av konstnärens konflikt mellan kärleken och arbetet. (Jämför Neumeiers Döden i Venedig) Koreografi, scenografi och kostymer av John Neumeier!

Konstnären/Mahler – dansad av Lloyd Riggins – är i baletten koreograf och hustrun Alma – dansad av Hélène Bouchet – avstår från sin egen musikkarriär för att kunna ta del i hans arbete, medan han vill vara ifred med sitt, trots att han inte kan leva utan Alma. Detta driver henne i armarna på en annan man.

Mahler framställs som en blek, sorgsen estet i dirigentfrack, hustrun Alma som varmblodig kvinna i rött och älskaren (Thiago Bordin) som en ung viril man, ofta iförd endast badbyxor. Varje gång Mahler söker omfamna sin hustru känner hon sig fångad och ofri och flyr ur hans famn.

"Han (Neumeier) och hans uttolkare Lloyd Riggins har lyckats med denna sällsynt intensiva och till hjärtat talande studie av en söndertrasad konstnärssjäl. Detta mästerverk togs också emot av premiärpubliken med ljudliga ovationer." skriver Hamburger Abendblatt.

En höjdpunkt var som alltid Neumeiers bearbetning av Svansjön: Illusionen wie Schwanensee. Balettens handling har applicerats på kungens av Bayern, Ludwig II, liv. Han byggde många dyra slott och var mer intresserad av svanar än av kvinnor. Han avsattes som sinnessjuk och hans liv slutade genom drunkning.

Rollen som kungen gjordes nu av Thiago Bordin med stor inlevelse och stark tragisk-romantisk utstrålning. Sköna Anna Polikarpova, utbildad vid Vaganovaskolan i S:t Petersburg, var en stiltrogen Odette i andra akten. Carsten Jung gjorde Mannen i skuggan (i originalet trollkarlen Rothbart).

Som den lottlösa prinsessan (motsvarande Odile, den svaerta svanen) sågs Joëlle Boulogne, som denna kväll gjorde sin avskedsföreställning efter 16 år i Hamburgbaletten. Samspelet mellan henne och Bordin var djupt rörande och hon belönades med ett berg av blommor och stående ovationer.

Baletten visades i par med The Concert (Konserten) ett av de sällsynta komiska mästerverken inom baletten. Med en lätt karikerad pianist vid en flygel på scenen (välspelande Oliver Kern) inträder allt eftersom det ena originalet till åhörare efter det andra. Mest hängiven är ballerinan, här Anna Laudere, otroligt elegant, otroligt chosefull och rasande rolig. Bland publiken syns också den lystne äkta mannen och hans snörpiga hustru och den blyge ynglingen. Ja, förvecklingarna är många och man har stort nöje av kvällen.

Från förra året återkom helaftonsprogrammet Fliessende Welten (Flytande världar – se artikel från 2010) där åter Lloyd Riggins gjorde en kämpainsats med den sköna Anna Polikarpova som partnet.

Inbjudna gäster var, förutom kineserna, bl.a, Alina Cojocaru och Johan Kobborg från Royal Ballet, som framförde pas de deux ur Giselle, akt II. Heather Ogden och Guillaume Coté från National Ballet of Canada framträdde i danser ur Neumeiers Nocturnes (musik Chopin) tillsammans med solister ur Hamburgbaletten.

Wang Qimin och Li Jun framförde ett vackert lyriskt pas de deux – Take My Breath Away – i Li Juns koreografi till musik av traditinella sånger från Guangling..

Vidare dansades det ur Neumeiers Des Knaben Wunderhorn (Mahler), Mahlers fjärde och sjunde symfonier, Fokins Les Sylphides (Chopin), och två pas de deuxer ur Neumeiers Die Kameliendame (Kameliadamen – musik Chopin), först det vita med Joëlle Boulogne och Alexandre Riabko, sedan det svarta med Thiago Bordin tillsammans med gästen Yuan Yuyan Tan från San Francisco Ballet.

Däremellan gavs hela The Concert som mittersta delen av galan, vilken avslutades med sista satsen ur Mahlers femte symfoni där alla Hamburgbalettens dansare virvlade runt i en blandning av kvällens alla kostymer och man kände dansarnas glädje över att balettdagarna med 15 dagars hårt slit och hela säsongen var slut. Jublet visste som vanligt inga gränser och det blev många inrop, trots den sena timmen.

Som redan nämnts har Hamburgbaletten en förnämlig samling solister och kårdansare, och alla som kunde stå på benen var med, så även de högsta klasserna från balettskolan. Bland de icke redan nämnda vill jag framhålla Patricia Tichy, Mariana Zanotto, Edvin Revazov, Alexandr Trusch, Ivan Urban och Yohan Stegli,

John Neumeier har skapat följande koreografier till Mahlerverk:
  
Rondo, tredje satsen, Frankfurt 1970
Nacht, fjärde satsen ur tredje symfonin, Stuttgart 1974
Tredje symfonin,  Hamburg 1975 (Stockholm 1998)
Epilogue, adagietto ur femte symfonin, American Ballet Theatre USA 1975
Rückertlieder, Hamburg 1976
Fjärde symfonin, Royal Ballet London 1977
Lieb und Leid und Welt und Traum, första symfonin och adagio från tionde symfonin, Hamburg 1980
Sjätte symfonin, Hamburg 1984
Des Knaben Wunderhorn, Hamburg 1989
Femte symfonin, Hamburg 1989
Zwischenräume (Mellanrum), nionde symfonin, Hamburg 1994
Herbst – Lenze (Höst – vårar), Lieder eines fahrenden Gesellen, Hamburg 1995
Nachtwanderung, sjunde symfonin, Hamburg 2005
Purgatorio. tionde symfonin, Hamburg 2011

Övriga verk som gavs under balettdagarna:

Den förlorade sonen  (Balanchine), Armidas paviljong, Våroffer (Millicet Hodson inspirerad av Nijinskij), Orpheus, Parzival – episoder och eko, En midsommarnattsdröm (Koreografi av Neumeier där ej annat anges)