Prinsessan Christina starkt engagerad för dansen
Prinssessan Christina har hela livet varit engagerad i dansen. Hon engagerar sig fortfarande, till exempel i Dansmuseets situation med påtvingad flytt från Gustav Adolfs Torg och neddragna anslag. "Tanken att flytta på en fungerande museiinstitution är hårresande, ärligt sagt! Helt vansinnigt! Nu är det ett faktum och inget att göra åt. Dessutom drar man ner anslagen och delar av samlingarna hamnar i malpåse . . . Förfärligt!" säger Christina.
Prinsessan Christina har ett starkt intresse för dansen. Fotograf Cristian Hillbom
Alltsedan Drottning Kristinas dagar har dans funnits som en del av hovlivet och ett av kungahusets intressen. Den inom kungafamiljen som på senare år främst vurmat för dansen är hennes namne, Prinsessan Christina, fru Magnuson.
Dansportalen fick en intervju och mötesplatsen blev Confidencen vid Ulriksdal. Teatern som väckts till liv av framför allt eldsjälen Kjerstin Dellert, som, på initiativ av Christina, 1976 fick första mötet med den i törnrosasömn försänkta klenoden.
En sommardag satt vi nu i den vackert återställda teatersalongen med den skira grönskan och fågelsången utanför fönstret. Nils-Åke Häggbom kommer chevalereskt fram med en elegant Confidencenkudde för Christina med orden: "Du är ju ändå prinsessa!"
Hur började dansintresset?
"Som så många flickor på 1940-talet sattes jag i dansskola vid fyra-fem års ålder – som alla mina systrar före mig. Det hörde till att små flickor skulle göra det. Vi började hos Dans-Brita – Brita af Geijerstam – som undervisade i barndans.
Jag tyckte det var förfärligt roligt och ville göra mer, så efter något år började jag i Nina Kozlowskys nyöppnade privata dansskola på Sturegatan, där hon och hennes man Albert undervisade, parallellt med sina tjänster som balettmästare på Operan.
Jag stannade hos Kozlowskys hela min skoltid tills jag var cirka tjugo år. Då blev det ett naturligt avbrott genom att jag reste till USA och studerade ett år på universitet. Jag var aldrig något ballerinaämne men vansinnigt roligt var det."
En äkta balettprinsessa! Foto: Reportagebild/SCANPIX
Har dansintresset suttit i hela tiden sedan dess?"Absolut! I USA blev det inte så mycket tid att se dans. Jag studerade i Cambridge, nära Boston, och det var helt andra ämnen som tog mitt intresse där. När jag kom tillbaka till Sverige gick jag på Operan och såg dans så ofta jag hade tillfälle – vilket jag hade gjort under hela min uppväxt. Jag har många minnen från femtitalet och alla våra duktiga dansare, som Ellen Rasch till exempel. Jag glömmer aldrig Gala Performance av Anthony Tudor med Ellen och Gunnel Lindgren, det var helt underbart. Dansarna var fantastiska och Tudor var en jättespännande koreograf med bland annat Eldpelaren och Ekon av trumpeter.
Då kom också Mariane Orlando – det var inte så dumt heller. Man fascinerades av denna unga, långa, smala med vackra armar . . . Åhh!
Hela det gamla gardet har man växt upp med."
Någon favoritbalett?"Det är svårt att säga, det har blivit väldigt många. – Les Noces (av Jerome Robbins) var en kolossalt stilig balett, den tog verkligen tag i en första gången man såg den. Den var så annorlunda. Jag glömmer aldrig när Kerstin Lidström slängde ut de långa flätorna, det var något man kommer ihåg!"
Kerstin Lidström (på knä) och Viveka Ljung i Les Noces 1969. Fotograf Enar Merkel Rydberg
Gunnel Lindgren som Den italienska ballerinan i Gala Performance,en av 1950-talets stora succéer. Fotograf Enar Merkel Rydberg
Det har blivit dans på andra sätt också.
"Ja, Kjerstin Dellert och Elisabeth Söderström hade fått i uppdrag att sätta ihop en festkväll på Operan i samband med min brors bröllop 1976 och jag blev anlitad som en slags förbindelselänk. Då hade vi mycket med varandra att göra.
Jag hade aldrig varit inne i Confidencenhuset, när vi 1974 flyttade in i Villa Beylon här bredvid. Då var det bostäder här i huset och teatersalongen var helt tillstängd, närmast en skräpkammare.
Det fanns en grundplåt till restaurering men man visste inte vad man skulle använda teatern till. På 70-talet var Stockholms universitet under uppbyggnad i Frescati och man letade efter samlingslokaler för föredrag, seminarier m.m. och Confidencen var ett av de intressanta objekten. Även Svenska Akademien och Vetenskapsakademierna var intresserade och man tänkte eventuellt göra en aula av det här huset. Övervåningen skulle kunna bli gästbostäder för forskare.
Kerstin Lidström och Nils-Åke Häggbom 1977. Fotograf Ann Årefeldt
Men Kerstin Bergendal, som var krögare på Värdshuset, samlade några intresserade för att diskutera om man kunde göra något. Hon var kulturellt intresserad och sjöng gärna själv, och hon tyckte att 'inte kan det bli föredrag här inne – det här ska ju vara en teater'. Så hon kallade ihop några intressenter från akademierna, Wallenbergstiftelsen och andra fina herrar och damer tillsammans med Kjerstin och mig och min man.Man vände sig till Kjerstin Dellert och bad henne försöka återuppväcka husets teaterförflutna. Det fanns ingen scen längre, så man byggde upp ett litet podium och ställde ut gamla kyrkbänkar, som förvarats i huset, för publiken att sitta på.
Sedan ordnades 'spektakeldagar' på Confidencen 1977 och 1978 med bland annat balett nere i parken. Det finns fantastiska bilder från dessa evenemang av en ung Häggbom och en jättefin bild av Madeleine Onne. Det är underbart här i parken när vädret är fint, men det är för osäkert att ordna föreställningar utomhus. Fuktigt och kallt kan det bli och farligt för dansarna.
Föreningen Confidencen Rediviva bildades 17 juni 1981 och jag blev invald i styrelsen. Men det hade hänt mycket med baletten dessförinnan.
Nils-Åke Häggbom, Madeleine Onne, Per-Arthur Segerström och Kerstin Lidström 1977. Fotograf Ann Årefeldt
Engagemang för DansmuseetBengt Häger hade engagerat mig för Dansmuseet och vi gjorde ett upprop för att bilda Dansmuseets vänner och där blev jag med i styrelsen från början. Bengt var ordförande den första tiden och efterträddes av Bertil Hagman. Jag var vice ordförande en tid under Bertil och har varit med i styrelsen hela tiden, för att dra litet uppmärksamhet till museet. Sedan var jag med i Unescos internationella dansråd CIDD, bland annat vid den första konferensen med dansare, då man diskuterade det eviga problemet: vad gör dansare när karriären tar slut. Vad kan man använda sin utbildning till, hur kan man hjälpa pensionerade dansare till ett vettigt liv, kanske inom artistvärlden eller något helt annat. Det var ett viktigt ämne, på samma sätt som problemen med balettskador. Det arrangerades också tävlingar i 'dansfilm' samt två resor till Indien 1976 och 1978, i samarbete med Dansmusei vänner. Det var Lilavati som såg till att vi fick se det bästa och mest äkta inom indisk dans. Det har blivit andra uppdrag för mig som t ex Röda Korset, men jag har funnits kvar i dansvärlden hela tiden. Något som jag är stolt över är att jag blev utsedd till hedersmedlem i Kungliga Baletten på Nils-Åke Häggboms initiativ. Han tyckte att baletten behövde en hedersfigur att representera baletten vid till exempel turnéer till utlandet. Vi reste också tillsammans med dansare till Amerika för att samla in pengar till Confidencen. Man framförde mest dans inom 1700-talssfären med kläder från Drottningholm och något mer klassiskt stycke. Barockmusik och -dans var ganska okänt i USA och jag minns att det var ett väldigt sjå att få tag i en cembalo till föreställningarna. Nu får teatern mer stöd från stat och kommun så vi kan inte klaga, men det finns alltid behov av mer pengar."
Prinsessan Christina får ofta agera som medalj- och stipendieutdelare, här är det Avetik Karapetyan i Kungliga Baletten som får ett Carina Ari-stipendium. Fotograf Cristian Hillbom
Hur ser Christina på framtiden?"Jag sitter ordförande i stiftelsen som driver verksamheten vid Confidencen och är hedersordförande i Confidencen Rediviva. I Dansmuseet är jag inte officiellt engagerad, men jag kan inte riktigt låta bli att intressera mig – ärligt sagt. Jag har ju varit med om alla förflyttningarna – det har blivit litet för många. Man trodde att den nuvarande lokalen vid Gustav Adolfs torg skulle vara permanent, den var väldigt bra, så det är sorgligt att det ska behöva göras en ny rockad." Det blir en ny dansarutbildning för dansare"Jag tror det är en absolut nödvändighet att det blir en förändring. Det är oundvikligt att man måste göra ett urval i en så speciell utbildning. Framför allt för barnens egen skull kan man inte trycka in alla som vill och sedan inte har förutsättningar för att lyckas. Det behövs fysiska förutsättningar, kvalitet, kompetens – allt. Man får inte ge ett sken av att 'det här kanske blir din framtid'. och så står man plötsligt senare och får höra att 'du är inte tillräckligt bra, vi kan inte anställa dig' – det är förfärligt. Då har man ju slängt bort hela sin ungdom på en dröm. Är man då 18-19 år kanske hela ens värld faller ihop. Då är det bättre att, när man är 12 år, få beskedet att 'du har inte de fysiska förutsättningarna för att bli en bra dansare, du kan kanske bli något annat inom den konstnärliga världen' – det finns många möjligheter för en ung person idag. Vill man dansa för att det är roligt finns det andra alternativ. Som liten drömde även jag kanske om att stå på scen men det roliga var att dansa! För mig har danserfarenheten också betytt att man förstår vad som händer, man kan uppskatta dans som är bra, vilka dansare som har något extra och vilka som är fabulösa, man får en bedömningsgrund – det är lika roligt hela livet.
Prinsessan Christina i samtal med Dansportalens Anders Jörlén. Fotograf Cristian Hillbom
Och visst är det 'Star Quality' som gör att den stora publiken kommer – tänk när de stora ryska avhopparna kom – plötsligt skulle alla människor se på balett. Jag glömmer aldrig när jag såg Nurejev första gången 1961 i Paris, precis när han hoppat av. Man trodde inte det var möjligt att någon kunde dansa så! Erik Bruhn var också en dansare som var något helt speciellt – någon elegantare dansare har jag aldrig sett. Bara hans sätt att svänga den stora manteln i Giselle . . ."
Så var det dags för Christina att ge sig in till ett förberedande styrelsemöte med Confidencen Redivia inför föreningens årsmöte senare på kvällen.Anders Jörlén
3 aug 2011