Cullbergbaletten trotsar (tyngd-)lagar

Anna Grip har sedan hon tillträdde som chef 2008 strävat efter att öppna dörrar inför framtiden och kompaniet har sedan dess börjat ta steg i riktning bort från grundaren Birgit Cullbergs dramatiskt berättande verk.

I ett platt, vitt ljus hänger många och långa fransdraperier i vita våder och formar en stor, diffus massa av böljande rörelse. En följespot körs sakta runt scenrummet och skapar skikt av ljus, ömsom belysande, ömsom bländande.    

Dansarna gör nästan frånvarande entré, från olika håll, inneslutna i egna långsamma, lätt bisarra rörelsemönster, likt mänskliga kentaurer i tåskoliknande, remmade platåträskor. Med långsamma, prövande steg i de styltliknande skodonen gås det, stås det och poseras det. Det råder en märklig och introvert ickestämning där den undersökande processen ges mycket tid och plats.   

Ljudbilden knastrar och formar musikaliska drömkulisser som kommer och går. Halvvägs in i stycket ökar tempot och en mer humoristisk ansats tar vid där dansarna också ges mer dansant spelrum. Det böljar och vibrerar i hud och muskler, allt djupare in i skakningar och silkestrådar.

Rörelsen accelererar ut i fartfyllda cirklar där fötter, då utan begränsande skodon, frigör det naturliga löpstegets lust och träskorna får fungera som stafettpinnar. I ett springande crescendo förvandlas rörelsen till en stor och stundvis bildprojicerad omfamning av och på fransdraperiets väldiga kropp. Energin fortplantar sig ut och in i de nästan desperat dansande kropparna, för att sedan på nytt ebba ut i stillhet.

Själv känner jag inte riktigt lekfullheten. Jag anar istället ett mörker och upplever ett motsägelsefullt närvarande tomrum. En frånvaro av närvaro. Ett planlöst sökande som inte riktig lämnar plats för något finnande. Kanske är det detta som är styckets kärna – mer än bara undersökandet av förflyttning och kroppars tyngdpunkter.

High heels too rör sig utanför och bortom. Inga lagar tycks råda, ingen berörelse finns. På samma sätt som det ordet kanske inte ens existerar, rör sig koreografin i en sökande ickeexistens där våndan tycks stark och svårbemästrad, trots strävan, viljan att upptäcka nya vägar och möjligheter. En betraktelse av frånvaron av berörelse. I vår tid.

De avslutande omfamningarna är erotiskt laddade. Antytt naket med fransdraperiet som ett skylande moln och sadomasochistiskt ömhetstörstande som en avslutande fråga utan svar. I kroppsstrumpor och ansiktsmasker (med tydlig modereferens till Alexander McQueen) söker de två människovarelserna mjukt varandras närhet i ljuvlig, musikalisk dissonans.
Allt känns … ovisst.

Dock känns Hörsalen på Kulturhuset väl liten och i raden längst bak står publiken upp för att alls kunna se. Fyra föreställningar och 265 platser per kväll var i knappaste laget och många blev utan biljett.

Varför?
Anna Grip förklarar: ”Vi har ett samarbetsavtal med Dansens Hus men Lilla scen var upptagen och vi gjorde därför gemensam sak och frågade Kulturhuset om plats. Fyra kvällar fanns tillgängliga i Hörsalen och Kulturhuset ställde upp som partner, något vi är väldigt glada för. Vi hade ingen aning om att det skulle bli sådant tryck på biljetterna, det är helt galet. Och fantastiskt roligt.”

Benoît Lachambre gjorde sitt första arbete i Sverige med Cullbergbaletten 2009, JJ's Voices, som hade premiär på Dansens Hus Lilla scen. Där utgick han ifrån Janis Joplins musik, och verket har efter närmare tre år på kompaniets repertoar blivit en succé på de internationella scenerna.

Benoît Lachambre har varit en del av den internationella dansscenen de senaste trettio åren, medverkat i ett antal filmer och är flerfaldigt prisbelönad för sina verk.