STOCKHOLM: Vad är ett ben? Vad är en arm? Hur sitter lemmarna ihop? I en tid då det är trångt i det redan uppfunnas värld har Virpi Pahkinen inte bara utmejslat en alldeles egen rörelsestil, hon har inmutat en hel nisch. En betraktare blir lätt förhäxad, som av en fixeringsbild.

2009 utgav Virpi Pahkinen sin första bok: Käärmeensyöjä. Nu finns den på svenska: Ormbäraren. Den är en glädje att läsa.

Jag lyfter mitt skrivdon och gratulerar översättaren Mattias Huss. Hans uppgift verkar inte ha varit lätt. Stilen flyter ledigt, språket är poetiskt och uppfinningsrikt. Till exempel kallar hon de äldsta släktleden för grottmänniska och grottkvinniska. Texten är koreografiskt välformulerad, innehållet pendlar snabbt mellan tillvarons smultronställen.

"Nycklarna till enkel lycka är att äta hampafrön och ligga i yogins sömnställning ... Nycklarna till dubbel lycka är att gå på klubb tre gånger i veckan."

Under många år arbetade Virpi Pahkinen ensam. Efter tio års sökande fann hon Pontus Sundset. I verket Sal mirabile är det han som ligger kvar på scenen medan hon gör sorti ut i mörkret. "Kunskapen har lämnats vidare." Sammanfattning: "Kritikerna ser oss som ett gudomligt danspar i en överjordisk saga."

En annan dröm går i uppfyllelse när Virpi får arbeta med Marie Lindqvist och Jan-Erik Wikström. På en balettgala i USA ska de framföra hennes By the Painless Arrow of Artemis.

"Hennes blick har en passande kombination av mjukhet och elektrisk laddning. På sin förstklassige danspartner Jan-Eriks axlar prövar hon kobrans och gasellens positioner, växer upp- och nervänd mot hans lår och håller sin vänstra hand mot hans hjärta."