På Confidencen har Arnold Östman, Per Arthur Segerström och Bétina Marcolin tidigare satt upp Orfeus och Eurydike (2009) och Trollflöjten (2011). Denna trio, bestående av en hedersprofessor och officer av hederslegionen, en hovdansare och en solist vid Kungliga baletten, har i år tagit sig an ett annat mästerverk: Figaros bröllop.

Arnold Östman (dirigent, klaviatur) har smakfullt reducerat orkestern till elva musiker och kortat speltiden till drygt 2 1/2 timme, inklusive paus. Antalet sångare har med eleganta dubbleringar reducerats till nio. Dessutom medverkar en rörlig statist och två dansare – egentligen tre, eftersom Johanna Wallroth (berömligt!) genomför den ytterligt ovanliga dubbelrollen som sopran och dansös.

Sångarna kommer från Operahögskolan och är unga men uppenbarligen inte oerfarna. Genomgående är sången av mycket hög klass och vid aktsluten infinner sig den härliga effekt då det i åskådarens öron låter som om taket håller på att lyfta sig.

Regi och rörelse
På 1700-talet fanns det inga operaregissörer. I stället var scenkonventionerna  mycket väl utformade. Sångare riktade sig oftast ut mot publiken, med kanske en enkel armrörelse som tecken på vem texten var ämnad. Först på sistone har forskare börjat komma underfund med hur systemet fungerade i detalj.

Segerströms regi (han är ödmjuk nog att kalla den iscensättning) ansluter sig lyhört till dylika 1700-talstendenser. Sångarna är ofta riktade framåt, men regin och Bétina Marcolins koreografi är så väl integrerade att de verkar gå över i varandra.

Särskilt väl fungerar koreografin när dansöserna kommenterar och lyfter fram sångens innehåll, som i första aktens duett mellan Susanna (Figaros tilltänkta – Randi Røssaak) och Marcellina (som har egna planer för Figaro – Therese Badman Stenius). Eller Grevinnans  (Albina Isufi) aria i början av andra akten, när hon tror sig ha förlorat grevens kärlek. Där förhöjs texten av en tvekande Amor (Claudia Maciejuk) i en rörlig tavla.

De tre dansöserna har utbildning från Kungliga Svenska Balettskolan. Claudia Maciejuk medverkar i juli. Därefter åker hon till New York, där hon har antagits som elev vid Alvin Ailey School! I augusti dansar Bétina Marcolin i hennes ställe.  

Karin Sandström-Lapukins har tidigare arbetat med Bétina Marcolin och medverkade bland annat (liksom Claudia) i hennes danser ur Jean-Philippe Rameaus Les indes galantes vid festivalen O/modernt i juni.

Ovan nämnda Johanna Wallroth har efter sin dansutbildning dessutom studerat klassisk sång på Musikkonservatoriet i Falun.

Innehåll och tydlighet
På Confidencen sjungs texten på omväxlande svenska och italienska. Svenska används i recitativ och när innehållet behöver särskild tydlighet. Ariorna framförs för det mesta, men inte alltid, på italienska. Det är första gången jag hör ett sådant arrangemang. Jag tycker att man därmed får det bästa av två världar - både innehåll och original.

Denna mästerliga operas blandning av förväxlings- och kärlekskomedi ställer onekligen vissa krav på åskådaren. Den som är ouppmärksam för ett ögonblick kan gå miste om något väsentligt i den emellanåt snabba handlingen. Ett exempel:

Under ouvertyren, innan åskådaren riktigt vet vem som är vem, framförs en mimscen som får sin förklaring senare i operan, när greven drar sig till minnes hur han tidigare knackat på hos Barbarina. Dörren var låst, han blev misstänksam. Väl inne fann han snart Cherubino (Frida Josefin Österberg, senare i ett strongt inhopp Tove Dahlberg) som försökt gömma sig under ett bord.

I 1700-talets teaterteknik var blixtsnabba scenbyten en självklarhet. Numera är changements à vue ett extra teaterfenomen, som när en salong på 2 1/2 sekund förvandlas till en glänta i skogen. På Confidencen stiger också för ett ögonblick Amor ned på en char från tågvinden, som en deus ex machina.

Konstnärlig logik
Generös skönsång, mozartskt välljud från orkestern, teaterteknik (det fladdrande skenet från levande ljus inte att förglömma) och rörelseregi i 1700-talsstil: För mig möts här konstnärlig kompetens, konstnärligt omdöme och konstnärlig ekonomi i en älskansvärd föreställning.

Medverkande som inte nämns i texten
Greve Almaviva: Jakob Högström
Susanna: Randi Røssaak
Figaro: Luthando Quave
Don Bartolo och Antonio: Andreas Franzén
Don Basilio och Don Curzio: Conny Thimander / Michael Axelsson
I flera funktioner: Hilding Asker Sjöberg

Peter Bohlin
26 juli 2013