Passion på båda sidor rampen

STOCKHOLM: Kungliga balettens serie av Oneginföreställningar kan närmast liknas vid ett maraton av avskedsföreställningar. Sist i raden efter Marie Lindqvist, Irina Laurenova och Olof Westring blev nu Jan-Erik Wikström. Sist men inte minst! Maken till jubel har nog inte hörts på Operan sedan Birgit Nilssons dagar.

Jan-Erik och hans partner Maria Eichwald, hitflugen från Stuttgart, genomförde föreställningen med en intensitet och passion som smittade hela publiken. Blomster, hurrarop och touche från orkestern bidrog till feststämningen.

Jan-Erik Wikström fick sin första anställning som dansare 1987. Då kom han direkt från Svenska Balettskolan till Kungliga Operan, och han har stannat kvar där – förutom tre års tjänstledighet som han tillbringade i London som framgångsrik Principal vid English National Ballet.

Hans genombrott kom tidigt. I rollen som bronsgud i La Bayadère 1989 hoppade han rakt in i publikens hjärtan. Rollerna har sedan radats upp genom åren: prinsarna i Svansjön, Törnrosa och Askungen, Albrekt i Giselle, des Grieux i Manon, Jean i Fröken Julie, Romeo, Petrucchio i Argbiggan och många många fler. Prins var han även i Kenneth MacMillans Mayerling. Den olycklige Prins Rudolf hade han länge drömt att få göra innan det äntligen blev av i Stockholm.

Nutida koreografer har gärna arbetat med Jan-Erik, som alltid presterat till det yttersta. Inga genvägar där! Polske koreografen Krzsysztof Pasztor skapade sin Tristan för honom i Warszawa och baletten togs sedan upp i Stockholm. Han har dansat i Pär Isbergs baletter och i Mats Eks Julia och Romeo. 2012 dansade han som en mycket fascinerande, ondskefull fé i Marcia Haydées version av Törnrosa.

I London dansade han både prinsen i Svansjön och Romeo i arenaproduktioner av Derek Dean på jättelik scen i Royal Albert Hall. "Man visste inte riktigt vilket håll man skulle rikta sig mot" har han kommenterat den upplevelsen. För Jan-Erik koreograferade också Christopher Hampson Double Concerto med English National ballet.

En koreograf för vilken Jan-Erik Wikström varit en stor inspirationskälla är Norberto dos Santos som skapat en rad verk, både solon och ensemblebaletter för honom. Nämnas kan Orfeus i stan, Bolero, Våroffer och Orlando. Scen för dessa framträdanden har ofta varit Dansmuseet, där publiken på myckt nära håll kunnat leva med i deras skapelser. Våroffer inbjöds speciellt till Musée d'Orsay i Paris i sambansd med Nijinskij-jubileet 2000.

Många är också de ballerinor han dansat med som till exempel Susan Jaffe, Nina Ananiashivili, Daria Klimentová och Tamara Rojo. Men hans favoriter har nog varit kamraterna från balettskolan Anna Valev och Marie Lindqvist.

Jan-Erik Wikström är en dansare som kommer att finnas kvar länge i minnena hos en mycket stor publik.

Jan-Erik Wikström utnämndes till solist 1991, premiärdansare 1993 och år 2000 förärades han titeln Hovdansare. Samma år fick han också Svenska Dagbladets operapris. För två år sedan, 2012, mottog han medaljen Litteris et Artibus av H M Konungen för framstående konstnärliga insatser som dansare.

Han har gjort många gästspel utomlands. The National Ballet of China bjöd in honom för rollen Basilio i Don Quijote (koreografi Rudolf Nurejev). Koreografen Krzysztof Pastor nyskapade sitt verk Tristan i Warszawa med Jan-Erik i huvudrollen.

Jan-Erik Wikström var anställd som premiärdansare vid English National Ballet mellan år 2001-2004 och återvände därefter som gäst i arenaproduktionerna av Svansjön och Romeo och Julia av koreografen Derek Dean i Royal Albert Hall, London.

Bland verk som skapats direkt för Jan-Erik Wikström kan nämnas Orfeus i Stan, Bolero, Våroffer och Orlando av Norberto dos Santos samt Double Concerto av Christopher Hampson. Bland danspartners genom karriären finns Susan Jaffe, Nina Ananiashivili, Daria Klimentová och Tamara Rojo.

Anders Jörlén
19 mars 2014