Spring Forward, internationell dansfestival i Umeå

Kulturhuvudstadsåret Umeå2014 rullar vidare. Den 24 till 27 april anordnas en internationell dansfestival med Norrlandsoperan som bas och med inte mindre än tio olika föreställningar på fyra dagar.

Spring Forward är en årlig dansfestival på initiativ av det europeiska dansnätverket Aerowaves och arrangeras varje år i en ny stad. Under kulturhuvudstadsåret har turen kommit till Umeå. Då presenteras ett tjugotal noga utvalda verk av unga dansare och koreografer från olika håll i Europa. Unga talanger från tjugo europeiska länder visar under dessa fyra dagar prov på det allra senaste inom samtida dans!

Dansfest
Det utlovas en dansfest för alla scenkonstentusiaster och dessutom en myllrande mötesplats för den internationella dansbranschen.

Spring Forward 2014 samproduceras av Aerowaves och Norrlandsoperan med stöd av Umeå2014, kulturrådet och institutioner representerande Australien, Irland, Island, Italien, Polen, Portugal, Schweiz, Tjeckien och Tyskland,

Dag ett
Programmet inleds den 24 april med Magnetic North (24/4) som innefattar Ellen Sofie Henriksens trio Beatnaga il galgga gulgii geah ˇcˇat (kan ej översätta samiskan, red. anm.) med musik av Torgeir Vassvik. Ellen Sofie Henriksen är från Guovdageaidnu, Kautokeino i Norge och har studerat koreografi vid Kunsthøgskolen i Oslo och dans vid Trinity Laban Conservatory i London. Kulturhuvudstadsårets huvudtema är de åtta samiska årstiderna.

Nomodaco – Northern Movement Dance Company – från Sverige framför Love/Hate, ett danssolo i koreografi av Tove Skeidsvoll och dansfilmen Outside in av Tove Skeidsvoll och Petrus Sjövik. Subjektiva erfarenheter och gemensamma minnen utgör grunden för verket, som förmedlar en energi som talar till alla sinnen. Nomodaco är ett kollektiv som arbetar med samtida dans i Västerbotten.

Dag två
Programmet Dawn (25/4) innehåller två verk: Hüllen (Höljen) från Luxemburg av Annick Pütz, koreografi, och Ele Bleffert, kostym.  Ett solo som utforskar membranets/höljets inverkan på rörelsen.
Andra delen av programmet blir gruppen Hodworks från Ungern med Dawn, som gett föreställningen dess namn. I Adrienn Hóds koreografi tar den nakna kroppen plats på scenen och visar kroppens anatomiska-mekaniska natur eller 'djurliknande' egenskaper, som är så tabu i vår tid.

Senare på kvällen (25/4)  ges Whirling med tre stycken av Claudia Catarzi, Italien, Recollective. Ryssland och Eléonore Valére Lachky Company från Belgien. Catarzi kallar sitt verk Qui, Ora (Här/Nu) där hon strävar efter att föra allt tillbaka till det väsentliga, till det absoluta minimum som krävs för att kunna börja.

I duetten Repose (Vila) med Recollective 'förvandlas varje fotsteg till något annat, varje ögonblick begränsas av scenen i ett komplicerat system av fällor som alla är dödliga' för att saxa ur presentationen. Whirling av EléonoreValére Lacky är ett utforskande av lyckans fysikalitet. Hur kan denna känsla förmedla sig med kroppens rörelser?

Dag tre
Den 26 april visas Softer Swells (Mjukare svall) av irländska koreografen Qoife McAtamney som bygger på irländska kulturella referenser rörande genus och sexuella attityder. Dansen är 'ledlös' både till struktur och innehåll.

Kvällen fortsätter med Boys who like to play with dolls (Pojkar som gillar att leka med dockor) från Tjeckien där koreograferna Tereza Onfrovà och Peter Šavel också tar upp tankar kring kön och om hur flickor och pojkar, eller kvinnor och män, präglas av uppfostran och normer.

Nora Elberfeld från Hamburg har döpt sitt verk till You're From the Seventies but I'm a Nineties bitch (Ni är från sjuttitalet men jag är en nittitalsbitch). Det är ett pas de trois – en popsång. Tre människor i ständig förvandling, oavbrutet skapande nya 'images' men aldrig uppfyllande sin egen potential. Vad är förhållandet mellan individen och gruppen, mellan förgrund och bakgrund?
Kvällen innehåller också en repris av Tove Skeidsvolls Love/Hate.

Lördagen den 26 innehåller ytterligare två program. Step Right to It (ung. Stig rakt in) av isländskan Margrét Sara Gudjónsdóttir inleder det första. 'Det är ett ode till alienationen och dess hyperpersonliga internalisering och extrerna desorientering. Vi hoppas möta ett nytt tillstånd och kapa det mörka materia som existerar för ögonblicket inom den konstant skiftande auktoriteten i blicken och dess subjekt" – tolkningen är fri!

Ramona Nagabczynskis New (Dis)order (Ny (o)ordning) skapades i samarbete med tre dansare och beskriver rockkulturen och den makt musiken utövar över kroppen.

Sista föreställningen för dagen (26/4) blir Skin Me, som inleds med Is this the Beginning of It All, Again? (Börjar allting på nytt, nu igen?) av Simone Truong, Schweiz. Vad händer när vi möts av samma sak om och om igen? Att ställa frågor och följa upp dem igen och igen, att föra fram känslornas ömtålighet i ljuset när det gäller det material stycket är gjort av liksom känslorna hos Truong själv.

Fransmannen Clément Dazins Bruit de Couloir (Bullret i korridoren) är inspirerat av begreppet nära-döden-upplevelse, men har inget med döden att göra, det handlar om livet. I hjärtat av koreografin finns stilar som förenar hiphop, samtida dans och jonglering. Och tidsbegreppen förvillas genom slow motion, staccato, repetition och snabbhet i rörelserna.

Victória Dányi, Csaba Molnar och Zsófia Tamara Vadas från Ungern bygger i sitt verk Skin Me (Flå mig) på sina egna och musikernas, Áron Porteleki och Ádám Citrom, förhållanden, kärlekar och tillfälliga förbindelser.

Sista dagen den 27 april
Dig My Jockey heter programmet där Antonin Comestaz Out uf the Grey inleder. Det länge efterlängtade nya albumet med gruppen Out of th Grey har kommit! Inspirerad av undergroundmusiken skildra Comestaz det fiktiva bandet påhittigt och absurt, en överraskande flirt med klassisk balett, konstsim och kärleksscener.

Gala Moody och Michael Parker har skapat One Final Evolutionary Note: 'En sista antecknig om evolutionen, en man och en kvinna, hela mänskligheten, de ser på varandra och ser förflutet, nutid och framtid, två människor i en cirkel utan början eller slut, repetition och skillnad, på randen av utrotning, deras överlevnad förenad, en person och en parasit, en skillnad, utveckling.'

Från Finland kommer Anna Maria Häkkinen och Jarkko Partanen med Dig My Jockey/Live Version, I deras föreställning finns en piska, kängor, läderhandskar, hästbetsel, videokamera, män, några hästar och en kvinna. Under föreställningen ser männen på kvinnan, kvinnan ser på männen och sedan ser männen på varandra. Det handlar om världar med hästar och fetischer, det undersöker teman som lekfullhet, makt, vår animala natur och erotiken.

Nästa föreställning kalla Eggshells. Grekiske Harry Koushos och Lander Ptarick, född i Brasilien och inflyttad till Portugal, delar föreställning. Koushos Man II är en duett, som beskriver ett överraskande möte. Lekfulla ögonblick frammanas, pressen i en oskuldsfull, blind kärlek ligger i luften.

Lander Patrick "skildrar i sin koreografi  Cascas d'OvO (Äggskal) ett överraskande möte. Lekfulla ögonblick frammanas, pressen utifrån på en oskuldsfull, blind kärlek ligger i luften" enligt Sofia Soromenho i Mais Critica. Lander Patrick söker teater- och dansamatörer i alla åldrar för att agera som statister i föreställningen.

Avslutar festivalen gör koreografen Jan Martens från Belgien med sin The Dog Days Are Over (Hundåren är förbi). Det är ett verk som försöker avslöja personen bakom dansaren. För att lyckas har en mycket komplex, matematisk, dynamisk och uttröttande koreografi konstruerats och den framförs nästan helt unisont. Svårighetsgraden är så hög, att dansarna förr eller senare gör fel. Det är då masken ramlar av.

Koreografen citerar ett uttalande av fotografen Philippe Halsman: "När man ber en person hoppa, är has/hennes uppmärksamhet mest riktad mot hoppandet och masken faller så att den verkliga personen framträder."

Anders Jörlén
22 april 2014