Hip-hopen har lärt mig mycket som dansare

STOCKHOLM-NEW YORK: Simon Rydén är 18 år och har kommit in på den berömda Juillard School på Manhattan i New York. Han var en den ende dansaren från Sverige som sökte och lyckades passerade nålsögat på sin audition.

En bana som började i och med att han redan som åttaåring såg en dansföreställning med Bounce, som motiverade honom att söka – och komma in – på Kungliga Svenska Balettskolan. Han har även hunnit med ett år i Österrike innan resan går mot "The Big Apple" i augusti.

Dansportalen träffade Simon när han var i Stockholm och packade inför resan till New York.

Hur var det när du fick besked om att du kom in på Juilliard School?

"Jag var tvungen att samla mig och ta in den informationen, jag fick telefonsamtalet sent på kvällen vid 23-tiden. Då befann jag mig i Österrike.

"Hello we are calling from the Juillard school and congratulations because you have been admitted to the class of 2018 at our school."

Min första reaktion var: "what?!"

"Varför har de valt mig? Jag är intresserad av skolans linje, en kombination av både det klassiska och det moderna. Utmärkta moderna koreografer har gått ut från skolan. Samtidigt har man även en hög klass på deras klassiska linje. Ofta måste man välja klassiskt eller modernt, men denna skola har både och. Det vill jag syssla med," säger Simon med en betoning som gör att man förstår att idéerna har funnits länge hos honom.

Först skickade Simon en video där han gjort några klassiska övningar och ett modernt solo. Som dansare utanför USA måste man först göra denna presentation. Därefter blir man inbjuden till en audition. Skolan har audition på flera ställen över USA och Simon blev kallad till Miami i Florida.

"Man fick välja vad man ville framföra och jag valde ett verk som jag hade koreograferat, ett solo som fick vara högst två minuter. Vi hade även balettklass, modern klass, solo, repertoar och intervju!"

"När vi började balettklassen var vi 50 personer - efter klassen var vi endast sju kvar!  Jag var troligen den ende icke-amerikanen som blev antagen," säger Simon med en viss stolthet i rösten.

"Jag såg Bounce när jag var i 8-9 års åldern och de inspirerade mig att börja med balett. Stycket hette Score och jag läste att de var utbildade på balettkakademin."

"Och då sa jag hemma:

Jag vill dansa balett för jag vill bli lika bra som de är", säger Simon med ett stort leende.

Reaktionen hemma blev ett - va?!

"Det var en märklig koppling tyckte man, men man stödde mig och när jag var 10 år kom jag in på Kungliga Svenska balettskolan. När jag var 15 träffade jag en medlem i Bounce (Ambra Succi) som tillåt mig att träna med henne och hennes gäng. Det inspirerade mig väldigt mycket," säger Simon med tyngd i rösten som visar att det var ett möte som betydde mycket för hans utveckling som dansare.

På Kungliga Svenska Balettskolan gick Simon fram till och med årskurs 1 i gymnasiet.

"Jag kände att jag ville byta miljö, jag hade ändå varit där sedan jag var 10 år. Jag kom in på ett sommarläger i Österrike och träffade en ledare för Ballett St.Pölten som erbjöd mig en plats. Jag svarade nästan direkt - OK! Ersättningen var 400 euro i månaden och jag bodde och åt gratis. Vi gjorde cirka två produktioner per månad."

"Jag valde klassiskt för att man kan inte byta till klassiskt senare. Däremot kan man byta till modernt senare i livet."

"Ett av de första verken jag sett som ung dansare var en inspelning av Mats Eks Törnrosa som jag tyckte var så häftig. Tyvärr missade jag Julia & Romeo, jag åkte då iväg till Österrike, men jag hann se en repetition – och den inspirerade mig mycket."

"Jag älskar klassiska verk, det är mycket uppvisning av teknik men det är oerhört vackert när det framförs av skickliga klassiska dansare. När jag såg New York City Ballet i ett Balanchinegästspel i Köpenhamn för ett par år sedan gjorde de ett stort intryck på mig."

"De stora klassiska verken som Svansjön griper mig inte på samma sätt. Jag kan tycka det är vackert, att dansarna gör ett fantastiskt jobb. Abstrakta verk tilltalar mig, när de förmedlar en känsla eller ett uttryck", säger Simon.

Det egna verket som skulle vara med vid min audition på Juillard School, blev ett eldprov för Simon att genomföra.

"Jag sköt upp koreograferandet väldigt länge, medan idéerna for igenom mitt huvud hur jag skulle framföra det. En vecka före min audition hade jag valt musik och satte igång. Jag utgick från musiken jag hade valt, Villa Lobos Vocalise, ett verk för åtta cello och en sopran. Jag spenderade ett par timmar i en studio varje dag efter skolan, det var ju ett solo för en audition. Det gällde att visa upp mig och vad jag hade för idéer runt det."

Första stycket Simon koreograferade var för en liten gala i Österrike på endast 1,5 minut till körmusik.

"Jag har dansat ganska mycket hip-hop och där följer man musiken nästan slaviskt. De är de mest musikaliska dansarna som finns. Hip-hopen har lärt mig mycket som dansare. Och det är ett intressant sätt att närma sig den klassiska dansen", och Simon visar i luften hur hip hop och klassiska rörelser går ihop.

"Efter mina fyra år i New York vill jag komma till ett kompani som inte bara betalar mig för att jag ska överleva, utan även för att jag gillar deras verk."

"Men jag hoppas även att jag får chans att komma igång med att koreografera. Jag har idéer och tankar men kan inte riktigt koppla ihop tankarna. Jag behöver utveckla mitt eget verktyg för att komma vidare," avslutar Simon med en säkerhet som gör att vi förstår att Juiliard School sett att det finns talang i den 17-årige Simon från Stockholm.

När vi lämnar kaféet mitt i centrala Stockholm, säger Simon, kanske mera till sig själv, "oj, det var min första intervju". Vi tror nog att det blir flera under de kommande åren.

Cristian Hillbom
11 augusti 2014