Jag visste inte om det skulle bli en premiär!

HELSINGFORS FESTSPEL: Susanna Leinonen Company visar ett nytt verk, Touch of Gravity, på Almisalen i Nationaloperan.

"Det var inte alls klart att den här premiären skulle bli till", berättar koreografen Susanna Leinonen för åskådarna efter föreställningen. "Ett barn är på väg meddelade gruppens dansare en efter en då repetitionerna inletts."

Susanna kunde dock samla och få ihop en grupp som hann jobba sig igenom repetitionsprocessen. Under den svetsades dansarna samman och verket såg ut att kunna bli som koreografen tänkt – och färdig inom utsatt tid.

Till utseendet var de sex kvinnliga dansarna – Sanni Giordani, Tiia Huuskonen, Sara Kovamäki, Aksinja Lommi, Liisa Pietikäinen och Elisa Tuovila – en homogen grupp. En ganska enhetlig kroppsbyggnad hade de, vilket just i detta verk verkade vara en fördel.

Dessa kompetenta unga dansare ägnade sig mycket koncentrerat åt sin dans, närvarande och starka i sina rörelser.

Också i de krävande uppgifterna att hålla sig på plats då gravitationen ställde sina oundvikliga krav i balanserna.

Ta till exempel rörelser mot en vägg där man tog stöd, ibland med hjälp av band, insnörd så att man skulle hållas i en position där fötterna pekar uppåt och huvudet neråt, eller när man stående på knä lutar sig bakåt med händerna sträckta framåt och söker balansen samtidigt som man böjer kroppen ännu mer bakåt. 

Delar av verket visades som videoprojektioner gjorda av Jouka Valkama.

De utgjorde en viktig komplettering till det som hände på scenen här och nu, samt gav den visuella bilden ytterligare en dimension. Dansarna sågs, förutom live, även i en lek som filmats, kämpande på båda håll med gravitationen och de begränsningar som man som människa, även en tränad varelse och danskonstnär, har på grund av fysikens lagar.

Susanna Leinonen har under sin tid som koreograf visat individuellt tänkande och har i sina verk kunnat förnya sig. En viss elegans kännetecknar hennes verk, trots att det inte är balett vi ser – vilken genre traditionellt har betraktats vara elegant.

Spannet från de första koreografierna, t.ex. från den 2003 för fyra dansare på Nationaloperan kreerade Suo tihkua vihreä tammi (Tickle Green Oak) till den här nyheten visar den precisa rörelsen. Fast det finns ett lugnt dröjande i rörelsen blir utförandet ibland ändå häftigt: detta djuraktiga sättet att komma till mål – ibland sakta och åter ibland kraftigt när det gäller.

Föreställningen är plötsligt över, gick de lovade 50 minuter redan? Skönt att man får sitta kvar och lyssna en stund till Susanna, Jouka, Sanni och Aksinja, och träffa även Erika Turunen som åter kan gratuleras för dräkterna.

Anita Jokela
15 sep 2014