Underbart och udda på Göteborgsoperan

GÖTEBORG: Adolphe Binder, som är konstnärlig ledare för GöteborgsOperans danskompani, har valt nytt tema för säsongen 2014-2015: "Wonderland – Udda och underbart". Säsongens första dansprogram har fått namnet Wonderland/Wasteland. Det består av två timslånga verk.

Aftonen inleds med A's Adventures av den slovakiske koreografen Anton Lachky. Verket börjar med skönsång av högsta klass när den tysk-norska mezzosopranen Lena Haselmann framför en Mozartaria. Hela ensemblen står då still i grupp bakom henne. Haselmann, som tack och lov återkommer med sång, medverkar också högst fysiskt i föreställningen.

De sexton medverkande dansarna visar genast klass i paritet med sången. Med gruppdans i ursinnigt högt tempo imponerar de hejdlöst.

Den norska konstnären Kristin Torps scenbild är ljus, golvet vitt, kostymerna färgglada. Ett stort, kantigt berg tronar i bakgrunden. Dirigenten Max Renne har ett intressant urval klassisk musik att leda GöteborgsOperans förnämliga Orkester i. Med andra ord: en lysande inledning fungerar som ett skyltfönster för det konstnärliga kunnande som detta hus vibrerar av.

Enbart som statist presenteras i programboken en prima överraskning i verket. Som något av en skäggig, fryntlig Bacchus dyker upp ur ett badkar Jonnie Strömberg, en stor man, stolt över sin kalaskula. Han är en viktig person, något av en spelledare och sammanhållande kraft i verket. Jag undrar så var koreografen har hittat denne stora personlighet.

Lachky öser till den grad ur sitt ymnighetshorn av idéer att det inte kan hjälpas att helheten i verket framstår som spretig. Det fanns tillfällen när jag önskat att koreografen, förutom alla resurser som GöteborgsOperan erbjudit, också haft en dramaturg vid sin sida.

Som vanligt i gruppverk är det sorgligt svårt att identifiera enskilda dansare. Lachky har här funnit ett sätt att råda bot på det problemet. I talscener – det talas mycket i verket – används dansares riktiga förnamn som tilltal.

En stor, viktig roll spelas av amerikanen Nigel Campbell som bland annat agerar passopp/medhjälpare/lärjunge till Jonnie Strömbergs mäktiga, mångbottnade rollgestalt. I samarbetet mellan dem utvecklar sig ett maktspel som intressant sidotema i ett verk där grundtonen annars är gladlynt.

Vulgaritet är ett svårbehandlat ämne på scenen. Det fanns tillfällen när jag lät mig förföras, vid andra var jag mer tveksam.

Hur avslutar man då ett verk som riskerar att brista i sömmarna av alla påhitt? När ridån gått ned håller Jonnie Strömberg monolog.

Det brukar framhållas som en dödssynd för en deckarrecensent att avslöja mördaren. Jag vill inte sälla mig till den skaran. Jag vill bara påminna om att det för cirka hundra år sedan på varietéscenerna i Paris uppträdde en artist med unika talanger. Han var pruttekvilibrist.

I aftonens andra verk, Wasteland (Ödemark), av den erfarna norska koreografen Ina Christel Johannessen, är grundtonen en helt annan: hotfull, instängd. Scenbilden, åter av Kristin Torp, är ett stort rum med flera fönster men bara en liten utgång.

Johannessen har utgått från motsatsen till Binders koncept Wonderland och då hamnat i Wasteland. Det är, som koreografen framhåller, också titeln på en dokumentärfilm om världens största soptipp. En annan inspirationskälla är uppenbarligen T. S. Eliots "The Waste Land". I programboken citeras texter som också förekommer i föreställningen.

Rubriken på Johannessens egen text om verket lyder: "Ur det ödelagda kan ett underland växa." Koreografens ambitioner har uppenbarligen varit stora. Uppgiften har varit svår.

Mina känslor inför verket är ytterligt blandade. Flera dansare är storartade. Maria Chiara Mezzadri imponerar som något av en huvudperson i en helhet som för mig är otillräcklig. Mycket händer, men jag förmår bara registrera.

Grundtonen är som sagt hotfull. Kvinnor manipuleras. En man är högröstad på ett språk jag inte förstår. Föremål flyttas. Korgar av gles ståltråd hissas ner från taket och upp.

Direkt förbryllad blir jag av en engelsk text som läses upp: "Vet du ingenting? Ser du ingenting? Minns du ingenting? Jag minns." (Enligt den svenska texten i programmet). Det har sina risker att bara servera ett dylikt citat utan sitt sammanhang. Jag började tro att Jaget var koreografen. Efteråt, när jag läste programmet, förstod jag bättre, men det var då det.

Wasteland framstår för mig som ett verk där man absolut måste läsa programtexten i förväg. Där får man oumbärliga upplysningar om hur koreografen arbetar och arbetat. T. ex: "Mitt syfte är aldrig att tala om för en publik hur saker och ting är. Jag ger aldrig några färdiga svar. Istället försöker jag föreslå vissa saker." Därefter följer ett resonemang om drivhusets kraft i ett ödeland.

Peter Bohlin
22 sep 2014