Ett inspirerande allkonstverk

GÖTEBORG: Åtta dansare från Göteborgsoperans Danskompani och fyra break- och streetdansare, varav en Kung Fu-specialist, är solisterna i koreografen och scenografen Fredrik Benke Rydmans välmatade uppdatering av balettklassikern Eldfågeln.

Därtill medverkar i föreställningen, förmodligen unikt för en
institutionsteater, 78 amatörer mellan 18 och 76 år gamla. Den nya
versionen, en ca 50 minuters helafton, är musikaliskt genomtänkt,
bildmässigt storslagen, konstnärligt övertygande.

Stravinskijs moderna musikklassiker firar triumfer när Henrik Schaefer leder Göteborgsoperans orkester. Musiken och originalsagans grunddrag är sig lika: Tack vare en magisk fjäder får en ung man hjälp av den mäktiga Eldfågeln att rädda en prinsessa ur fångenskap.

Föreställningen börjar med en aptitretare. Ridån går upp till blott knähöjd: det räcker med några vader för att snabbt skissera intrigen: en kille, en tjej, en stark man.

Rydman har företagit djärva förflyttningar i tid och rum. Här är spelplatsen ett inneställe till nattklubb. Där härskar en gangsterledare, komplett med gorillor och glittriga tjejer. Oleg Stepanov är magnifik som kung i en undre värld.

Hjälten (Aviad Arik Herman som " Ivan") och Eldfågeln har fått genomgå helt andra transformationer. Ivan i skjorta, hängslen och rosa långbrallor ser först gravt bortkommen ut i klubbmiljön. En sorglig skepnad i slitna kläder visar sig så småningom vara Eldfågeln.

Till en början är denne både fattig och svag. Blir jätteglad när han lyckas sno en pava från en bardisk. Därefter inträder förändringen. Inspirerad av den spirande kärleken mellam Ivan och en av glittertjejerna återfinner Eldfågeln sin tidigare styrka och utmanar maktgrupperingen, först tre gorillor.

I en stiliserad kraftmätning utdelar Eldfågeln nådastötar med en fantastisk piruett på huvudet. Jag vet inte hur många gånger Fredrik Wentzel i rollen lyckades snurra, mot slutet med kroppen rak som en stång. (Ovationer för öppen ridå.)

Originalbaletten från 1910 slutar med den onde trollkarlens död och bröllop mellan Ivan och prinsessan. Här har Rydman i stället lyckats åstadkomma något allmängiltigt: När det onda besegrats sprider sig ett gyllene gryningsljus, och människorna får var och en sin del av Eldfågelns magiska förmåga.

Premiärpublikens jubel efter föreställningen var översvallande. Dels välförtjänt för den konstnärliga haltens skull. Dels, vågar jag påstå, för att behovet av upplyftande berättelser är särskilt stort idag, när Mammon verkar mer välorganiserad än någonsin.

Det har gått snabbt de senaste decennierna, men det behöver inte vara omöjligt med en omsvängning. Också Eldfågeln återfann sin styrka när han kanske trodde att den försvunnit för gott.

Monica Milocco ansvarar för dans i avdelningen SKAPA, som är namnet på GöteborgsOperans verksamhet med inriktning på deltagande och lärande (utmärkt initiativ!). I Eldfågeln var hon koordinator och repetitionsansvarig för de medverkande amatörerna. I en artikel i programhäftet förklarar hon hur viktig den stora gruppens dans var för helheten, bland annat så här:

"Det första mötet mellan amatörerna och de professionella dansarna blev häftigt. Amatörernas koreografi fick en ny, starkare mening när den så synligt blev ett element i historieberättandet."

Eldfågeln
Koreografi och scenografi: Fredrik Benke Rydman
Dirigent: Henrik Schaefer
Kostymdesign: Tomas Sjöstedt
Ljusdesign: Tobias Hallgren
Musik: Igor Stravinskij
Medverkande:
Kastchei (Gangsterkungen): Oleg Stepanov
Ivan: Aviad Arik Herman
Eldfågeln: Fredrik Wentzel
Nina: Angelina Allen
Kvinnor: Therese Fredriksson, Kyoko Matsumoto, Ekaterina Shushakova
Guldgossar: Nigel Campbell, Andrzej Glosniak
Vakter: Robin Johansson, Jakob Isaksson , Victor Mengarelli plus 78 amatörer och GöteborgsOperans orkester.

Peter Bohlin
3 juni 2015