Balettgala i ny förnämlig teater

LAPPEENRANTA (Willmanstrand): Juhani Teräsvuori firade i slutet av augusti sina 50 år som danskonstnär vid årets balettgala i Lappeenranta Han är ledare för evenemanget och brinner för sin uppgift.

Själva galan gavs för sjunde gången och första gången i den nya Stadsteatern, belägen i översta våningen av ett flott multikomplex till byggnad. I de nedre våningarna finns affärer men när man kommer upp till teaterns lokaliteter är man dock genast i en helt annan värld.

Juhani Teräsvuori har gjort en omfattande karriär. Han startade som dansare vid Nationaloperan i Helsingfors, och studerade vidare i Leningrad och vid Bolshoj i Moskva. Under sina år som pedagog undervisade han bl.a. Mikko Nissinen och Jorma Elo, båda på världstoppen i dag. Han verkade även vid GöteborgsOperan, först som dansare och senare som balettchef.

I galan sågs internationella gäster från sex kompanier.

Dortmundbaletten inledde med neoklassiska The Vertiginous Thrill of Exactitude (William Forsythe), där poserna var exakt precisa. Damernas ljusgröna tutus var av en styvare sort i linje med koreografins anda.

Som sitt andra nummer dansade gruppen i sin helhet baletten Cacti av Alexander Ekman, ett påhittigt verk som redan på förhand intresserade många. Som redskap hade dansarna stora vita plattor, de rörde sig lekfullt kurtiserande med publiken. Även kaktusar sågs, krukorna ställdes vid rampen när allt var över. Ett förträffligt val, både gruppen och verken.

Dmitry Zagrebin från Stockholmsoperan var en ypperlig dansare: hans Gopak ur Taras Bulba var ytterst njutbar, både tekniskt och dansant. Han var även den ledande och tydligt mer erfarna parten i det redan för många i publiken kända pas de deux ur Don Quijote. Som Kitri sågs mycket unga kollegan Emily Slawski.

Emilia Vuorio var denna gång den enda med finsk bakgrund med tidigare erfarenhet som dansare vid Nationaloperan. Hon kom med kollegan Arthur Abram från Brnos Nationalteater. Paret uppträdde snyggt i moderna Black and White (Mario Radacovsky).

Ett klassiskt pas de deux ur Nötknäpparen (Mikko Nissinen) dansades i bästa stil av Misa Kuranaga, en akademisk ballerina, och partnern Patrick Yocum från Bostonbaletten. Parets andra nummer Elo Experiences (Jorma Elo) till musik av Bach med mera var en säker träff. Njutbart.

Vi fick åter fick beundra paret Filipa de Castro och Carlos Pinillos från Portugals nationalbalett. De uppträdde i två moderna nummer. Vasco Wellenkamps Lento para Quarteto di Cordas: Stämningsfullt med samspelt dans och mjukt glidande rörelser. Lite diskussion blev det om klädseln (en svart fisknät till t-shirt) för damen i det dansanta Forsythe-stycket Herman Schmerman – man förstår inte alltid de här tydligt avslöjande kostymerna då de sällan ger något mervärde – för koreografin i sig. Korta veckkjolar därtill för båda i slutet gjorde intrycket ännu värre.

Petr Zuskas nya Road 50 med koreografen själv och Teresa Podarilová i finstämd dans var åter en angenäm bekantskap. Verket hade världspremiär vid galan. Till upplevelsen bidrog att kompositören Iiro Rantala själv satt vid pianot. Road 50 visade sig vara ett konstnärligt och moget verk i samklang med musiken. Rantalas individuella solo efter pausen ledde en åter till stämningen.

Willmanstrandsborna tycks ha förtjust sig i dessa evenemang och fyller troget salen.

Anita Jokela
19 sep 2013