En riktig kulturgärning.

STOCKHOLM: Gruppen Stockholm 59° North består av särskilt utvalda dansare från Kungliga Baletten. 24 januari och fyra dagar framåt firar "59" 20-årsjubileum på Orionteatern. Då är höjdpunkten Ulysses Doves Dancing on the Front Porch of Heaven – Odes to Love and Loss, skapat för Kungliga Baletten 1993.

När Ulysses Dove ville skapa, som han uttryckte det, "ett poetiskt monument till människor jag älskade", valde han musik av Arvo Pärt, som äger gåvan att kunna glänta på ett fönster till evigheten. Dove fastnade för det korta verket Cantus in Memoriam Benjamin Britten. Till detta kombinerade sorge- och hyllningsstycke lyckades Dove för sex dansare skapa en rörelsesvit som är tidlöst jämbördig.

Sex vitklädda människor i en cirkel. En serie solon och duetter där det stiliserade effektivt kontrasterar med det känslosamma. Ingenting är konstlat, ingenting är överflödigt. Individer i innerliga möten, de skiljs åt och fortsätter vidare. Mot slutet går sex personer långsamt runt i var sin cirkel av ljus. En åskådare inser plötsligt: det är här den börjar, evigheten.

Utsökta dansare: Desislava Stoeva, Emily Slawski, Minji Nam, AdiLiJiang Abudureheman, Daniel Norgren-Jensen och Dawid Kupinski. Stockholm 59° North leds nu av Mia Hjelte. Hennes val att återföra Doves mästerverk till scenen är en riktig kulturgärning.

Annars börjar gästspelet på Orionteatern med tre korta verk som kunde sammanfattas som något för många smaker. Serious refrain, för en härlig kvartett dansare, i koreografi av Jérôme Marchand, premiärdansare vid Kungliga Baletten, dansades för första gången i somras i Vitabergsparken.

Ett par originella sekvenser är en akrobatisk envig mellan Ross Martinson och Johnny McMillan. En lustig variant av en tangolektion framförs av Daria Ivanova och Daniel Norgren-Jensen. De är båda långa med vackra linjer och kan överraska med annorlunda kombinationer. I ett dråpligt akustiskt stycke försöker en dansk man med munnen full av mat göra sig förstådd.

Koreografen har en hejdlös fantasi med en, annars numera inte helt vanlig, dragning åt det komiska, ja burleska. Verkets inledning är mycket originell. Daniel N-J smyckar scenens kanter på ett sätt som får mig att minnas en dikt av Lennart Hellsing:

"Gorillor och människor vandra,
filuriska, djuriska kämpande djur.
Snart har de gjort slut på varandra -
då är det bananernas tur."

Aftonen inleddes av duetten One i koreografi av Annabelle Lopez Ochoa. Hon är utbildad i Belgien, har fått stor uppmärksamhet internationellt och blivit tilldelad flera utmärkelser. För mig var Minji Nams och Dawid Kupinskis personliga kvaliteter och vackra samarbete den stora behållningen i verket.

En inte annonserad överraskning var Joakim Stephensons korta dansfilm Sand, med bland andra Rena Narumi, Clyde Emmanuel Archer, Daria Ivanova och Hervor Sjöstrand. Den visades i svt 2 2015. – Mycket sand var det.

Peter Bohlin
25 januari 2017