En Svansjön gnistrande av energi med en triumfal avslutning

STOCKHOLM: Detta var inte rätta helgen att fira tillkomsten av en ny balett. De tragiska händelserna på fredagseftermiddagen, då en lastbil med vilja kördes in i en mängd människor på en livlig butiksgata, fick följden att premiären senarelades då Stockholms centrum spärrades av.

Emellertid gavs eftermiddagsföreställningen på lördagen – nu med premiärlaget – och tillägnades offren för attacken.

Maggie Foyer har sett Pär Isbergs nya balett Drömmen om Svansjön på Kungliga Operan.

Pär Isbergs Drömmen om Svansjön är inte 'Svansjön' men jag tror inte den gör den besökare besviken, som vill få en riktigt god balettkväll plus en historia med klart nutida känsla.

Isberg har skapat två av Kungliga balettens mest älskade baletter: Nötknäpparen och Pippi Långstrump, men han är inte så välkänd utanför hemlandet Sverige. Det är synd, då det finns få koreografer som anpassar klassiska baletter så att de passar modernt synsätt med sådan lätthet och intelligens.

Tjajkovskijs magiska partitur har också fått sig en omgång. Andra akten har lämnats orörd, men andra delar har omfördelats och ouvertyren ocn annan musik som tidigare använts för sceniskt bruk, har fått ny koreografi med spännande resultat.

Bearbetningen av handlingen centreras kring en nyuppsättning av baletten. Känslorna går på dubbla spår, handlingen dyker in och ut i den ursprungliga berättelsen, då kärleken mellan Prinsen och Odette och den ondsinte Rothbarts manipulationer har överförts till förhållandet mellan koreografen och dansarna. De mörka tonerna av manipulation och åtrå har fått ny förklädnad.

'Koreografen', Calum Lowden, finurligt döpt till Fred, för fram sin protegé, Desislava Stoeva, till rollen som Odette/Odile före balettkårens premiärdansare och får en obeveklig fiende i 'premiärdansaren' Vahe Martirosyan, som degraderas till rollen som Rothbart.

Martirosyan har fått en present i och med den rollen: att dansa för att imponera vid rollbesättningen inom ensemblen och uttrycka sin vrede i Rothbarts förklädnad. Han förvandlas till en cool förförare som partner till protegén, och visar sina rätta färger i finalen, där han lägger an på en ny ung dansös – hans nästa offer.

I balettsalen tar koreografen ut dansare för sin nya uppsättning. Kårdansarna ges en rejäl work out, tävlande med varandra för att framstå i sin bästa dager.

Originalbalettens pas de trois är inkluderat – Minji Nam och Moe Nieda visar skärpa i gnistrande solon medan Jonatan Davidsson visar upp en kraftfull manlig personlighet och stor virtuositet.

Höjdpunkten nås när 'premiärdansarna', Sarah-Jane Brodbeck och Martirosyan, stärker sin ställning genom att dansa ett nykoreograferat Svarta Svanens pas de deux. Till musiken som Tjajkovsakij usrpungligen skrev för duetten, men nu är bättre känd från Balanchines Tchaikovsky Pas de Deux.

Vilken lycka att få se hur väl Isberg har format det musikaliskt och koreografiskt i en neoklassisk stil, stramt och elegant men gnistrande av energi och kulminerande i en triumfal avslutning. Brodbeck gör bruk av sin precision och snabbhet med lysande resultat och Martirosyan attackerar sitt solo med raseri.

I den centrala ballerinarollen får Stoeva sin beskärda del av dans: två stora Grand pas de deux med solon – inklusive fouettéerna – men är inte längre en svart/vit stereotyp, då hon hela tiden vacklar i sina känslor för Fred och hennes dansande centreras kring Rothbart/Martirosyan. Stoeva, en kraftfull dansare ned naturlig auktoritet, presenterade ett fint dansframträdande men fick kämpa för att övertyga som den naiva, unga begåvningen.

Lowden var mycket övertygande som 'koreografen', som växlar mellan förtjusning och förtvivlan över sina dansare. I den elegiska inledningen till andra akten stegras hans känslor och i duetten gav han sin passion full frihet med en känslig och rörande tolkning. om än inte helt besvarad av Stoeva och motverkad av långsamma tempi. Kåren av Svanar, balettens ryggrad, i tutuer formade av plisseringar och veck snarare än fjädrar, var vackert samtränade.

I tredje akten går förtjusning och funderingar hand i hand. På 'efterfesten' finns alltid tillfälle att visa upp modekläder och klädskaparen Jérôme Kaplan och scenografen Lars-Åke Thessman tar över senen. Scenbilden, en pelarförsedd balsal med utsikt över Stockholms skyline, framhäver Kaplans kostymer, som uppvisar distinkta färgkombinationer och stilfulla skärningar genomsyrade av Paris chic.

'Teaterchefen', en skräddarsydd roll för Jenny Nilson, dominerar i en rollfigur, inte så olik Drottningmodern i originalet. Dansen avslutas i en kulmen där hon är graciöst placerad högst uppe på en pyramid av män.

Dansen innehåller många glädjeämnen. En grupp unga servitörer bärande på origami-svanar på silverfat roar med en pastisch av 'kyparnas intåg'. Protegén, förklädd till Odile, inträder i en fjäderkappa och Svarta Svanens pas de deux – nu i den traditionella koreografin – blir ett triangeldrama där Stoeva kommer till sin fulla rätt i ett eldigt franmträdande.

Emily Slawski och Dmitry Zagrebin får ett bravurnummer och tillfälle till virtuosa konster, medan Tjajkovskijs ryska dans blir en erogen uppvisning för Rothbart. Det sägs att djävulen får de bästa melodierna!

Sista akten tar oss till sakens kärna. Medan scenen töms efter föreställningen och svanarna rör sig mot klädlogerna, inser Fred och hans protegé att de är menade för varandra och lämnar teatern för att finna ett nytt liv tillsammans.

Isberg har skapat en balett som är mycket olik den traditionella versionen men för dem som älskar Svansjön förblir det en i sanning tillfredsställande afton.

Maggie Foyer
16 april 2017
Översättning: Anders Jörlén