Dåtiden möter samtidens konst

STOCKHOLM: Med kraft och energi intog dansarna i den franska streetdansgruppen Chute Libre Dansens Hus scen. Under två kvällar i september framförde de verket In Bloom, koreograferad av Annabelle Loiseau och Pierre Bolo. Koreografernas bearbetning och tolkning av baletten Våroffer som skiljer sig från orginalverket även om det finns beröringspunkter.

Vid Våroffers urpremiär 1913 uppstod kaos bland publiken. Koreografen Vaslav Nijinskij och kompositören Igor Stravinskij hade tillsammans skapat en föreställning i modernismens anda. De bröt mot det traditionella i ambition att hitta nya sätt att uttrycka sig. Rörelser och musik ansågs provokativa. I Loiseaus och Bolos version finns inget provocerande. Historien har ändrats och streetdansrörelserna fortgår enligt rådande stilar.

Stravinskijs musik används under nästan hela föreställningen och uttrycks genom dansarnas kroppar. Det är som om de tar vara på musikens alla intentioner, ibland harmoniskt melodiöst för att i nästa stund abrupt växla med musikens taktslag. Det som publiken reagerade på 1913 kan vara svårt att sätta sig in i. Idag har vi lyssnat till Stravinskijs och liknande musik så många gånger att den bjuder på få överraskningar.

Förutom musiken så finns det annat som också för tankarna tillbaka till början av 1900-talet. Det så tydliga flirtandet med Nijinskij själv. Dansarna som upprepade gånger står på liknande sätt som på bilder av honom, med benen i profil och med överkropparna starkt vridna mot publiken med armbågar och handleder i skarpa vinklar. Det vävs in som i en matta av pågående rörelser.

Kostymerna är inte heller utmärkande, inte alls lika originalkostymen. Alla dansarna bär olika, men förmedlar en helhet på grund av den höstliga och mörka färgskalan. Långa rockar och kavajer ger ytterligare dimensioner till rörelserna, kanske mest vid breakdanceinslagen där tyget flyger vid det avancerade golvarbetet.

Både kompaniet och föreställningen förmedlar en varm gemenskap där sekvenser fortlöper och scenrummet hela tiden är föränderligt med hjälp av bärbara lampor. Samhörigheten förstärks under mötet i applådtacket. Det är som om dansare och publik på riktigt erfarit något tillsammans.

Jenny Berkán
2 okt 2017