Dynamisk balettklassiker av Serge Lifar

STOCKHOLM: Med Suite en blanc (Svit i vitt, 1943) skapade Serge Lifar (1905-1986) en hyllning till den klassiska baletten, och särskilt till den stil som fått namn efter den legendariske pedagogen Enrico Cecchetti (1850-1928). Verket har tidigare dansats på Operan i Stockholm, men då i form av ett gästspel från Finska Nationalbaletten 1962. När Kungliga baletten nu för första gången dansar ett verk av Lifar är resultatet en ren fest.

Balettens scen är avskalat ren: svart golv, två svarta sidotrappor som leder upp till en svart platå i fonden. 36 dansare i vitt, med undantag av åtta herrar i kåren: deras benkläder är svarta.

Verkets uppbyggnad är enkel, med tio delar under 45 minuter: inledning med alla på scenen i vacker geometri, två triodanser, ett solo, en dans för fem, två solon, en adagioduett, ett solo och en avslutning tillbaka till den inledande vackra formationen.

Musiken utgörs av tio stycken ur en annars bortglömd balett av Edouard Lalo. I Lifars balett har fyra solistavsnitt fått behålla de namn de hade i originalet: Siesta, serenad, cigarrett och flöjt. Musiken är inte märklig, men fenomenal är den musikalitet som genomsyrar koreografin.

Tempot är emellanåt mycket högt, och över helheten lyser de dynamiska riktningsväxlingar av bål, armar och huvud som är hörnstenarna i den del av Cecchettistilen som går under namnet épaulement (i direktöversättning ungefär axelföring). Det var inte Cecchetti som uppfann den, men det var han som systematiserade den.

Ett annat av 1900-talets koreografiska genier, Sir Frederick Ashton, sammanfattade sin beundran av Cecchettistilen ungefär så här: Om jag fick bestämma skulle alla balettdansare varje dag träna Cecchettis undersköna armrörelser. De skänker samtidigt en underbar känsla för linjer, vårdade positioner, huvudrörelser och épaulement. Varje dansare som anammat detta kommer att ha ovärderlig användning därav under hela sin karriär.

Enligt min enkla uppfattning lyser det om alla dansare i Suite en blanc, särskilt förstås om dansarna i de sexton solistpartierna. De utförs av sammanlagt 26 dansare i olika rollbesättningar. Mazurkan var det solo som Lifar dansade själv vid uruppförandet. I detta solo dansade här på Operan Dmitry Zagrebin med en alldeles särskild lätthet och exakthet. Vid ett annat tillfälle framfördes det av unge Erik Rudqvist vackert och med stor energi. Jag finner det berömvärt att balettchefen, Nicolas Le Riche, låter också yngre dansare pröva sina vingar i viktiga partier.

När jag nu hoppas på att Suite en blanc blir ett återkommande verk på repertoaren är det inte enbart för mitt eget höga nöjes skull. Det är också så att Ashtons ord ringer i mina öron. Jag är beredd att tro att alla dansare kommer att ha varaktig nytta under fortsatta karriärer av arbete med Cechettistilen.

Det andra verket under programtiteln Dancing forward var Je t’attends, Je t’attends, Je t’attends (Jag väntar dig), ett uruppförande i koreografi av förre premiärdansaren (på franska ”étoile” = stjärna) på Parisoperan Jérémie Bélingard.

Visserligen undrade jag vad som var meningen med scenografins återkommande tema lösa underarmar och händer, men i Blanca Miró Skoudys scenografi och kostymer fanns förvisso fantasi, färgrikedom, originalitet och omväxling. För mig fanns ingenting av detta i Bélingards golvbundna koreografi. Verkets 45 minuter blev för mig väldigt långa.

Peter Bohlin
11 mars 2019