Marianne Mörck berättar sagan om Peter Pan med Svenska Balettskolan

Till vårens uppsättning av Peter Pan och Wendy på Lorensbergsteatern är en av gästartisterna ingen mindre än Marianne Mörck. Efter första repetitionen tillsammans med baletteleverna på svenska balettskolan i Göteborg fick Dansportalen träffa både henne och Sophie Ileina Ringel i årskurs 5, som nu gör sin allra första roll som tiger på Lorensbergsteatern.

Hur känns det efter första repetitionen Marianne?
Jag är helt slut. I kroppen och i huvudet. Ur balans. Jag är ju i alla fall så gammal så jag ska inte hålla på med sånt här! Man tycker att det är ingenting, man läser och springer upp lite, men man sitter ju och tittar på klockan, allting går på tid. För berättaren så går allting på tid. Lämnar man berättaren och jag går in i en roll, till exempel hunden Nana eller herr Smil, så gäller det att räkna stegen, vänster, höger, och så ska det kännas underbart allting man gör, berättar Marianne och skrockar.

Hur kommer det sig att du hamnade i detta äventyr?
Jag blev tillfrågad för två år sedan, men då kunde jag inte, och sen kom ju pandemin och så blev jag tillfrågad igen och det här är ju min födelsestad, jag är ju född här, säger de! Dans har alltid legat nära mig och lyssnar jag på någonting så är det klassisk musik med symfoniorkester. Jag började dansa balett på balettelevskolan på konserthuset när jag var liten. Jag har alltid varit väldigt blyg och alltid varit väldig kissnödig. Det funkar inte ihop för jag kunde inte be om att få lämna klassen och gå in på toaletten. Så jag kissade ner mina vita strumpor och skämdes och skämdes och bara storgrät och gick aldrig mer tillbaka. Jag skulle blivit dansös, faktiskt. Jag var väldigt tunn och hade en bra kropp då för det. Men det finns ju annat inom konsten. Det fanns ju musiken, sången, teatern.

Du har haft ett rikt och brokigt yrkesliv, vad är det med balett som nu lockar dig?
Det är rörelsen. Att förlänga, att få sträcka ut armen. Att få följa en rörelse. Jag vet inte, men det är som en berättelse i kroppen som aldrig tar slut.

Hur är det att jobba med så många skolbarn och ungdomar, de är ju faktiskt i majoritet här?
Alla är ju stjärnor på sitt sätt, vilka klasser de än går i. De är så disciplinerade så jag bara tappar hakan. Jag vill bara lyfta upp och krama dem när det är så där hårt, men det kan jag inte göra här, för då förstör jag disciplinen som de har. Det är ju känt att i baletten är det en väldigt hård disciplin. De är ju mer disciplinerade än många vuxna jag har jobbat med! Jag hörde nyss balettmästaren säga till en elev inför alla andra och det var nästan så att jag blev röd i ansiktet när jag hörde det. Jag ville bara gå fram och krama henne, skrattar Marianne. Det är en träning den här disciplinen.

Vad gör du för att förbereda dig inför Peter Pan?
Ingenting. Jag ser till att jag vilar och får sova. Sen tycker jag att det är så fruktansvärt roligt så jag har ju roligt innan jag kommer in! Jag är ändå så gammal och får vara med om det här och sagor är fantastiskt att få berätta! Att få med sig barnen som antagligen kommer att sitta där med munnarna öppna!

Under din tid har Göteborg berikats med ännu en operascen, hur känns det att vara tillbaka på hemmaplan?
På Lorensbergsteatern gick jag mycket förr, det var också ett museum med svartvita bilder av filmstjärnor. Sen är jag ju född på Storan och jag ska ju dö på Storan. Jag kom in där i kören och det var helt fantastiskt, jag ville bara vara i kören. Där träffade jag någon som fick ett kontrakt i Malmö och då åkte jag med och fick mitt fasta jobb.

Till sist vill jag säga att jag tycker att det är en fantastisk föreställning som Sebastian har satt ihop. Både musiken och idén, med det hela.

Sophie, du började på skolan i höstas, då du flyttade hit ända från Sao Paolo. Peter Pan och Wendy är din första vårföreställning på Lorensberg, vad ska du göra?
I Peter Pan gör jag en tiger, men min högsta dröm är att bli en professionell dansare. Det här kommer att vara min bas för min karriär.

Vad är det allra roligaste?
Och vara med på scenen. Det är det bästa som finns. När man har lärt sig alla steg, alla räkningar och allting och har på sig kostymen och lyssnar på musiken så känns det som om man är i sin egen bubbla och ingen är nära dig, det är som att man gör ett solo. Det är känslan som man har. Att vara en tiger är väldigt fritt, man är mest ute och jagar och har det kul med sina kompisar.

Vad är det allra svåraste när du ska gestalta en tiger?
Räkna stegen tycker jag. Ibland om man räknar fel så blir allt fel och det är lite jobbigt.

Hur sitter stegen nu då?
De sitter redan nu. Jag tycker att det är lite mycket repetitioner, för jag kan det redan faktiskt!

Vad tycker du om historien Peter Pan?
Den har en massa känslor i sig. Man kommer alltid att få samma känsla, när jag kanske är ganska gammal tror jag att den kommer att kännas likadant. Min mamma läste den ibland för mig när jag var liten.

På scen spelades faktiskt Peter traditionellt av en ung flicka och detsamma gäller filmversionen från 1924. Skulle du vilja spela Peter Pan?
Ja, det hade varit kul att få flyga och göra alla steg och vara med i varenda scen! Det är liksom en dröm att få flyga!

Thérèse Eng
Göteborg, Lorensbergsteatern, Peter Pan & Wendy, 5 maj – 14 maj