Möt Roy Sandgren, balettkvartens maestro

När du besöker Operan och lyssnar på informationen om kvällens balett i Guldfoajén, är det säkert att du har mött Roy Sandgren. Under hösten informerade Roy om baletten Gustavia och i december om Askungen. Men vem är Roy Sandgren?

Han utbildades vid Operans balettelevskola och anställdes vid Kungliga baletten 1980. Efter avslutad karriär har han fortsatt att arbeta som guide på Operan och håller i de uppskattade balettkvartarna innan balettföreställningarna.

Varför började du dansa och hur kom du till Operan?

Min mamma såg allt på Operan och tog med mig dit. När jag var åtta år såg jag Svansjön och blev helt fascinerad av trollkarlen Rothbart och det dramatiska innehållet.

Hemma pratade jag om det hela tiden. Min mamma var musiklärare satte mig i en lokal balettskola där vi bodde, på Svartsjö ute på landet. Jag var den enda killen i dansklassen men det hade jag inga problem med.

Min danslärarinna uppmuntrade mig att söka till Operans balettelevskola. Jag gjorde det och kom in. På den tiden låg dansarutbildningen i Operahuset. Det var stenhård disciplin med utgallringar varje år. Jag blev anställd i kompaniet 1980.

Fick du offra andra intressen under åren i balettelevskolan?

Jag hade inga andra intressen. Jag var väldigt nördig när det gällde dans man förstod vad som krävdes. När jag blev lite äldre blev jag intresserad av musik och dirigering. Efter en tid i baletten tog jag tjänstledigt i tre år och pluggade – jag ville bli dirigent.

Hur kom det sig att du bestämde dig för att satsa på en dirigentutbildning?

Jag kände att jag behövde ett break från dansen och pratade med Gary Berkson som var dirigent på Operan. Jag fick testa med honom för att kolla om jag hade någon talang för dirigering eller om det bara var en dröm. Han uppmuntrade mig att gå en kurs i dirigering, vilket jag gjorde. Det krävde att jag satsade helhjärtat.

Kjell Ingebretsen som också var dirigent på Operan, var professor i dirigering på Musikhögskolan. Efter studierna tyckte han att jag skulle pröva till dirigentlinjen.

När jag skulle göra inträdesprovet fick jag till uppgift att dirigera Eldfågeln av Stravinskij. Det var en tuff utmaning. Jag kom en bra bit in i verket innan det gick åt skogen. Jag fick beröm för min insats men klarade inte provet.

Kjell tyckte att jag skulle fortsätta studera några år till och fördjupa mina kunskaper innan nästa prov. Men jag tillbaka till dansen och Operan.

Roy och jag samtalar om hur vår tid i baletten. Vi är överens om att det var en väldigt rolig tid. Roy betonar framför allt det sociala och kollegiala.

Vi var många dansare med samma uppväxt och bakgrund från utbildningen. Kommunikationen var mest på svenska. Turnéerna var många och givande.

Man rökte i korridorerna och i logerna och koreografer och gästdansare rökte i balettsalarna fast det var förbjudet. Koreografen Hans Brennå hade en cigarr i käften när han visade stegen. Det skulle vara otänkbart idag. Det var annorlunda då med många starka personligheter. När man berättar det här för dagens dansare tror de inte sina öron.

Det var en större repertoar på den tiden och dessutom en årlig säsong med baletter på Drottningholms slottsteater.

När ett verk gavs sista gången på säsongen brukade dansarna hitta på upptåg som skulle roa men inte störa föreställningen. Jag frågar om Roy har något sådant minne.

Jag dansade änkan Simone i La fille mal gardée i Frederick Ashtons koreografi. En roll jag delade med kollegan Mikael Mengarelli.

I en picknickscen ingår en träskodans med änkan och fyra vänninor. När det var dags för den anlände Mikael Mengarelli även han klädd som änkan men föreställande hennes syster och vi båda dansade tillsammans träskodansen.

Vi hade förberett oss noga och repeterat minutiöst. Både publik och balettledning var roade av skämtet. Det inslaget var vi stolta över.

John Lanchbery som dirigerade den kvällen tog med sig videon från föreställningen till Royal Ballet i London där de skrattade gott åt upptåget och frågade sig varför de inte själva hade kommit på detta.

Det var en annan tid då, idag tror jag inte att det skulle vara möjligt för dansarna på Operan att göra något liknande.

Hur utvecklades din danskarriär?

Jag gjorde många karaktärsroller och repetitörerna var noga med att det skulle bli bra dansteater. Repertoaren innehöll också fler baletter med spelscener.

Idag avsätter man inte lika mycket tid till regin utom för vissa verk när koreografen kräver det. Det är en förlust för det konstnärliga helhetsintrycket. Även om det estetiska på många sätt är bättre än på vår tid.

Dansarna idag är så fantastiskt duktiga både estetiskt och tekniskt. Det kan jag verkligen njuta av när jag ser föreställningarna.

Hade du några favoritroller?

När jag var ung ville jag bara dansa. När jag blev äldre uppskattade jag baletterna av Kenneth MacMillan, John Cranco och John Neumeier, fantastiska koreografer.

I Neumeiers Midsommarnattsdröm gjorde jag en hantverkare. Det var fantastiskt kul, så väl genomtänkt.

I MacMillans Romeo och Julia gjorde jag en så ”tråkig” roll som Paris. Jag tyckte att den var asbra, den var så välgjord.

Jag var ingen toppdansare som blev castad i svåra dansroller, jag var inte så road av det heller. Jag gillade att göra karaktärsroller som kunde beröra publiken.

I slutet av min karriär medverkade jag i Birgitta Egerbladhs verk Där emellan, det var något helt annat. Det var bland det roligaste jag har gjort.

Hur kom du in på arbetet som guide och med att ge balettintroduktioner?

Det var balettchefen Madeleine Onne som frågade mig om jag skulle vara intresserad av att ge introduktioner. Jag var fortfarande dansare och hade fem år kvar till pensionen. Vilket innebar att jag höll introduktionerna i den kostym jag bar i första akten. På den tiden hölls de i gamla Punchlunden Gustav III café. Jag tyckte det var väldigt roligt och utvecklade mötena med publiken till min egen grej.

När jag gick i pension blev jag tillfrågad om att fortsätta, vilket jag gärna gjorde. Guidningen kom mycket senare, det är det jag gör mest numera. Det är också väldigt roligt och ibland dyker det upp speciella personer.

Hur förbereder du dig?

Dramaturgen Stefan Johansson sa några kloka ord till mig när jag skulle börja med mitt publikarbete.

Jag skulle utgå från vad syftet var med det jag skulle säga. De som är där varför är de där, vad vill de höra? Vad behöver de veta för att tycka det är värt att komma?

Detta utgår jag ifrån när jag förbereder mig

Jag berättar lite om Kungliga Balettens historia, vad verket handlar om, om koreografen och kompositören och om annat som kan vara av intresse.

Det är en större utmaning att prata om moderna verk då koreograferna är restriktiva med att ge information om verket. De anser att varje åskådares egna upplevelse är det som är viktigt. Men jag försöker förmedla tanken eller startpunkten för verket.

När koreografen Mats Ek lyssnade på mig en gång sa han efteråt att det var förbaskat bra men att jag berättade för mycket om verket.

Du har också arbetat med pedagogisk verksamhet.

När Unga på Operan startade 2006 blev jag tillfrågad av Anna Karinsdotter som var konstnärlig chef om jag var intresserad av att arbeta pedagogiskt med dem.

Min uppgift blev bland annat att göra uppsökande verksamhet i skolor med workshops i dans med målsättning att väcka intresse för dansen och introducera konstarten.

Inför uppgiften skickades vi som skulle arbeta med unga på Operan Operan till London för att studera för pedagoger från The Royal Opera House och till Österrike. Där hade man kunskap och erfarenhet av den här typen av pedagogisk verksamhet. I det här arbetet hade jag användning av mina tidigare musikstudier.

Margareta Lidström
Stockholm