Huvudbild: Gösta Svalberg på Kungliga Svenska Balettskolan under ett intagningsprov i början av 1990-talet. Foto Cristian Hillbom
Lästid 12 min
Gösta Svalberg föddes 7 december 1929 och avled 15 Juli 2026 i en ålder av 96 år. Han hade ett långt och innehållsrikt liv. Gösta var dansare vid Kungliga Baletten och senare balettskolechef för Kungliga Svenska Balettskolan där han under sin tid gjorde ett digert arbete med att reformera utbildningen och lyfta den till internationell nivå.
Göstas mamma, som var ung och ensamstående, hade inte möjlighet att ta hand om sin son i den tidiga barndomen. Efter att först ha varit placerad hos en familj några år kom Gösta till Frälsningsarméns Barnhem i Sundbyberg. Där blev han kvar tills han var sex år då han och hans mamma äntligen kunde flytta ihop i ett hyresrum i Stockholm.
Gösta började i Jakobs skola och senare i Johannes skola. Redan i folkskolan visade det sig att gymnastik var något som han var bra på. Detta stärkte hans självkänsla och fick honom att känna att han ”var någon”. Intresset för gymnastiken gjorde att han ville ägna sig åt det på allvar och utbilda sig till gymnastikdirektör. För att bli gymnastikdirektör måste man ha studentexamen vilket inte var möjligt för alla på den tiden av ekonomiska och sociala skäl, och det gällde även Gösta.
Han fick då veta att det ändå fanns en möjlighet för honom att ta studentexamen, nämligen inom flygvapnet.
Gösta anmälde sig och började en flygmekanikerutbildning i åttonde klass men hann dessvärre bara gå där i två år innan utbildningen lades ner. Något år senare, i sjutton-artonårsåldern, blev han antagen vid en utbildning till stamflygförare. Även där satte omständigheterna stopp för karriären inom flyget men den här gången på grund av allergisk astma. Däremot nådde han stora framgångar inom gymnastiken där träningen hade givit så gott resultat att Gösta nu blev Stockholms juniormästare.
Senare blev han antagen till en fyraårig utbildning som reproduktionsfotograf på Svenska Dagbladet. Han arbetade hårt, visade sig duglig och ansågs utlärd efter två och ett halvt år då han fick anställning på tidningen. Trots att jobbet på tidningen medförde mindre tid för träning så kämpade Gösta på med gymnastiken och deltog även i Svenska Mästerskapen.
Trettiotalets populära musikfilmer med Fred Astaire och Gene Kelly som visades på biograferna inspirerade Gösta och väckte hans intresse för dans. Han började på Börje Nilssons dansinstitut där han upptäckte att han hade talang även för dans och redan efter ett halvår var han färdig steppdanslärare. Där träffade han sin blivande hustru Solveig som han undervisade i stepp.
En dag ringde en gymnastikkompis och berättade att man sökte manliga dansare på Operan. De gick dit, gjorde audition och blev uttagna. Gösta tyckte dock att det gick lite väl fort och hoppade inte på det tåget då.
Men en tid senare, efter att han hade tagit examen i Ballroom dance sällskapsdans, ångrade han att han tackat nej till erbjudandet. Han sökte upp Operan igen och började träna balett i elevskolan på Operan för pedagogerna Albert och Nina Kozlovsky. Det gick så bra att han redan efter ett år blev antagen som betald elev. Gösta var då 23 år.
Efter ytterligare ett år blev han anställd som dansare och en av hans första roller var en av de ”tre Ivan” i baletten Törnrosa – ett akrobatiskt nummer. Han hade fått hoppa in för den ordinarie dansaren som var skadad. Han klarade det galant så även fortsättningsvis fick han dansa den rollen.
Gösta blev tidigt också Kungliga Balettens fackliga representant, vilket innebar att han deltog i möten med ledningen och satt i intagningsjuryn både till kompaniet och skolan.
Undervisning hade alltid varit ett stort intresse för honom och han fortsatte både som steppdanslärare och som tränare för damerna i Svenska Gymnastiklandslaget.
Erik Bruhn, som var dåvarande balettchef på Operan ville utveckla balettelevskolan och som förebild hade han en skola som låg i framkant inom balettundervisningen, nämligen Canada’s National Ballet School i Toronto där Betty Oliphant var chef. Bruhn såg Göstas talang och intresse för undervisning och frågade honom om han var intresserad av att bli ny chef för elevskolan efter Albert Kozlovsky som skulle gå i pension.
Gösta tackade ja till erbjudandet och det bar av till Canada’s National Ballet School för en tre månaders lång vistelse med studier inför starten som chef för balettelevskolan. Med honom på resan var även Birgit Grefveberg, dansare och pedagog vid elevskolan.
Betty Oliphant kom till Stockholm i november 1967 och stannade en hel månad för att arbeta med skolan. Hon drog upp de riktlinjer efter vilka skolan skulle arbeta. Hon hade sammanställt ett system av det bästa från världens olika dansskolor, där tyngdpunkten låg på klassisk baletträning. Det innebar bland annat en förlängning av lektionstiden för skolans sextiotvå elever men också nya ämnen som Graham-teknik, karaktärsdans och spansk dans.
Efter vistelsen i Toronto var Gösta och Birgit tillbaka på skolan i mars 1968. Gösta tog sig an arbetet med att utveckla skolan med liv och lust.
Gösta fortsatte som dansare fram till 1978 efter det att han tillträtt som chef för elevskolan där han även undervisade sex dagar i veckan. Efter Göstas reform hade elevernas undervisning utökats med ca.100%. De medverkade som tidigare i Operans produktioner och framförde även en egen föreställning som kallades Titt-in. Det blev en stor succé med flera bejublade föreställningar både på Operan och på andra scener i Stockholm.
Redan som ung dansör hade Gösta börjat arbeta för den unga publiken. Tillsammans med Conny Borg, kollega på Operan, tog de initiativ till demonstrationsgrupper som reste runt i skolorna för att visa vad dans är. Senare utvecklade han detta vidare med hjälp av sina elever. Han ville framför allt få fler pojkar intresserade av dansen och slå hål på alla myter om pojkar och dans. Det fungerade väldigt bra och resulterade i att många fler pojkar sökte och blev antagna till utbildningen. Gösta var också angelägen om att ha pojkar med i föreställningarna så att föräldrar i publiken skulle se dem på scenen och därigenom uppmuntra sina egna söner att söka till skolan.
Eleverna åkte på turné i Sverige och till Sovjet och man imponerades av skolans standard.
Dessutom hade eleverna skolföreställningar i Stockholms omnejd. Elevföreställningen Jubileumsrondo gick för utsålda hus på Operan och väckte uppmärksamhet långt utanför landets gränser. Colombia Artist i USA gav Gösta ett anbud att komma med föreställningen till ett gästspel i juni/juli 1974. Det blev tyvärr inte av men det var unikt att en balettelevskola fick en sådan inbjudan.
På Stensunds Folkhögskola i Trosa skärgård startade Gösta ett sommarläger för danseleverna. Uppåt sjuttio elever hade under två veckor undervisning i olika ämnen, såsom klassisk balett, karaktärsdans, spansk dans, jazz, steppdans och till elevernas förtjusning undervisade även Solveigs syster Ulla i sällskapsdans. Efter frukost började dagen med gemensam uppvärmning på gräsmattan nedanför slottet. På eftermiddagen efter dansundervisningen blev det en joggingrunda i skogen med efterföljande bastu och bad och efter middagen var det kvällsaktiviteter. Sommarkurserna varade under sju sommarlov och var mycket uppskattade av eleverna.
1973 tillsattes en dansarutredning från statligt håll för att vidareutveckla utbildningen. Man ville integrera dansen i den övriga skoldagen; man ville ha en grundskola för årskurserna 4 – 9 och ett 2-årigt gymnasium med möjlighet att komplettera med ytterligare ämnen för högskolebehörighet om man inte blev antagen till dansaryrket. Skolborgarrådet Maj Bosson-Nordbö var ordförande i utredningen, Gösta representerade Operan, Elsa-Marianne von Rosen representerade Göteborg, Conny Borg representerade Malmö. Övriga representanter var från Danshögskolan och Danspedagogförbundet.
Gösta som kände sig motarbetad av ordföranden och inte fick möjlighet att framföra sina synpunkter tog kontakt med styrelsen för Operan där Ingvar Carlsson var en av medlemmarna och fick rådet att ändå närvara på dansarutredningens möten. Då ordnade Gösta så att dansarutredningen kom till Operan på besök för att se en lektion med eleverna. De blev mycket imponerade och besöket utgjorde en vändpunkt som ledde till att samarbetet blev allt bättre och att Gösta äntligen kunde göra sin stämma hörd.
En ny syllabus, alltså kursplan, arbetades fram för att ligga till grund för utbildningen. Det skedde enligt ett beslut av myndigheten i samband med dansarutredningen. Ett flerårigt gott samarbete mellan Gösta och danspedagogerna Aaron Girard, Birgit Grefveberg, Lilian Karina och Lulli Svedin resulterade 1981 i Klassisk balett i 7 svårighetsgrader, en ny syllabus som till övervägande del grundade sig på Agrippina Vaganovas system.
Eftersom tiden i de balettsalar som man delade med Kungliga baletten på Operan inte räckte till för ett utökat timantal i utbildningen så sökte Gösta lokaler utanför operahuset. Lyckligtvis stöttade Erik Bruhn hans visioner helt och fullt, och skolan fick på så sätt tillgång till fler lokaler.
Man sökte nya lokaler för dansarutbildningen där dansen skulle kunna vara integrerad i skoldagen. Gösta gick runt och tittade på olika möjligheter, bland annat Münchenbryggeriet. Man tyckte det var det absolut bästa alternativet och kämpade för det. Socialdemokraterna ville istället riva byggnaden och bygga bostäder där, men Gösta gick upp till Stadshuset och försökte övertyga politikerna om att byggnaden skulle vara utmärkt för utbildningen. Det blev omröstning, Stockholmspartiets röst blev utslagsgivande och Münchenbryggeriet fick vara kvar.
Arkitekten Ingmar Lönngren och Gösta samarbetade mycket nära med det omfattande ombyggnaden och restaureringen av lokalerna. Gösta såg att det fanns en otroligt fin möjlighet till en egen teater, där den stora öl-cisternen fanns, högt i tak, men med en pelare som var i vägen. Han lyckades övertyga skolförvaltningen, då hyresgäst för verksamheten, att ta på sig kostnaden för att få bort pelaren. Ombyggnaden resulterade i en teater med en scenöppning som var en meter bredare än Stockholmsoperans och en salong med 260 platser i en tolvradig gradäng. Dessutom inreddes åtta balettsalar, omklädningsrum, kontor, kostymateljé och skoförråd. Man byggde också om Högalidskolans aula till två balettsalar där årskurs 4 och 5 skulle träna.
1981 stod Riddarfjärdsskolan klar och eleverna från Operans Balettelevskola började flytta in. Utbildningen fick namnet Svenska Balettskolan och låg under skolförvaltningen. Göstas förslag att skolan skulle heta Riddarfjärdsskolan godkändes av politikerna. Förutom balettutbildningen fanns andra konstnärliga utbildningar, Bild och Form, Foto och Dekoratörsutbildning. 1983 hade Operans Balettelevskola avvecklats och hela utbildningen låg i Svenska Balettskolan.
När Kungliga Operans Balettelevskola firade tvåhundra år 1983 med en jubileumföreställning kunde den ges i Riddarfjärdsskolans nya fina teater. Samtidigt avtackades Gösta för sin långa tid som dansare 1955-1978 och för sin tid som chef för Operans Balettelevskola 1968-1983.
När Svenska Balettskolan bildades blev Gösta erbjuden en tjänst som studierektor vilken han vägrade att ta. Han ansåg att det var fel att han skulle ha en chef/rektor över sig som inte visste något om utbildning av dansare. Det här var en yrkesdansarutbildning och då måste han vara den högste chefen för dansen liksom en rektor är högsta chef för de teoretiska studierna.
Han arbetade således utan kontrakt i sex år eftersom han vägrade skriva på det erbjudna kontraktet. Till slut tog Gösta med sig gode vännen Toivo Öhman som var advokat och expert i arbetsrätt, till skoldirektören. Dels kunde inte skolchefen bemöta Öhmans argumentation och dels såg man att Gösta på ett tydligt sätt hade utvecklat och lyft utbildningen och nått mycket goda resultat.
Detta resulterade i att Gösta äntligen blev utnämnd till rektor, högsta chef på skolan, men han kallade sig själv balettskolechef. Han var envis och gav sig inte när han ville få igenom något – på skolförvaltningen gnydde man i korridorerna och sade: ”Gösta Svalberg har vi fått för våra synder”.
Deras inställning till Gösta ändrades dock under åren när de blev varse det framgångsrika arbete han gjorde. Många år senare, i samband med pensioneringen, fick han till och med motta ett stort bidrag till Gösta Svalbergs stipendiefond och varje år delade han ut ett stipendium till en danselev vid Kungliga Svenska Balettskolan som han ansåg vara förtjänt av detta.
Gösta och Solveig har tre barn, Lotta, Göran och Joakim. Lotta och Göran är utbildade vid Operans Balettelevskola och Joakim är utbildad både där och på Svenska Balettskolan. Alla tre blev anställda vid Kungliga Baletten där de hade framgångsrika karriärer och de gjorde även internationella karriärer. Flera generationer av dansare som utbildades vid Svenska Balettskolan under Göstas tid fick anställning vid Kungliga Baletten och gjorde även internationella karriärer.
Hustrun Solveig var ett ovärderligt stöd för Gösta under hans arbete på skolan. Hon var både teatermamma på Operan d.v.s. tog hand om barnen som medverkade i föreställningar och dessutom turnémamma. Solveig som tidigare varit inköpsassistent på Åhléns började 1981 att arbeta som sekreterare på Svenska Balettskolan. Därefter arbetade hon på skolans kostymateljé och skötte inköp, sydde och var allt-i-allo. Dessutom skötte hon marktjänsten hemma. Tillsammans har Gösta och Solveig hunnit bygga fyra hus genom åren.
Gösta var mycket uppskattad av sina medarbetare. I egenskap av chef valde han själv danspedagogerna till skolan och fick ihop ett ytterst kompetent team med stark sammanhållning där alla arbetade mot samma mål oavsett vilket dansämne de undervisade i. Efter att Gösta gick i pension blev han och Solveig flitiga golfspelare. Han höll igång golfen högt upp i åren.
Gösta fick flera välförtjänta utmärkelser för sitt arbete, Carina Aris hedersmedalj 1982, Drottningholmsteaterns vänförening gav Gösta hederstecknet som utdelades av Kungen 1992 och från regeringen i samband med pensionen, Illis-Quorom-Muruere-Labores 1995.
Vi elever som haft fördelen att få ha Gösta som vår balettskolechef är oerhört tacksamma för allt han gav och för hans engagemang och outtröttliga arbete med att utveckla dansarutbildningen. Gösta var sannerligen en eldsjäl, en klippa och en förebild. Vi är evigt tacksamma.
Närmast sörjande är hustrun Solveig och barnen Lotta, Göran och Joakim med familjer.
Margareta Lidström
Stockholm
Personlig reflektion av Heléne Friberg, som var elev på Kungliga Teaterns balettelevskola 1969-1978:
Allt vad Gösta gjorde var värt en medalj. Tänk bara på alla turnéer vi fick göra genom hela Sverige – min far organiserade allt och vi fick ledigt från skolan. Alla sommarläger som jag var med om på Stensund från jag var nio år. Vi hade fler föreställningar än kompaniet och hade stora scenen som vår hemmascen. Vi fick prova all typ av dans och uppmuntrades att vara fysiskt aktiva på alla sätt. Jag har uppväxten i Kgl Teaterns balettelevskola under Göstas ledning att tacka för så mycket.
